- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
951-952

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svantevit ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sjön. På grund af flodernas olika vattenstånd är
emellertid den vattenmassa, som tillföres hafvet,
högst vexlande. Sålunda uppskattas den under Januari
och Februari månader till 62 milliarder kbm.,
under Mars och April till 182 milliarder kbm. Som
en naturlig följd af det rika tillflödet på sött
vatten är Svarta hafvets salthalt (1,9 proc.) knappt
hälften så stor som Medelhafvets. Dess temperatur
är i allmänhet vida lägre, än man kunde vänta af det
sydliga läget. Sommar-isotermen för 19,6° C. följer
den norra kusten och den för 21° C. den södra, men
som temperaturen under vintern sjunker derhän att
hafvets norra del nästan alltid är isbelagd, blifver
medeltemperaturen för året endast 13,7°C. Vid tvänne
tillfällen, åren 401 och 762, vet man, att till och
med hela hafvet varit fruset. De herskande vindarna äro
vanligen under sommaren nordöstvinden, under vintern
sydliga och sydöstliga vindar. Dimmor förekomma ofta,
och häftiga stormar uppkomma plötsligt. Från Svarta
hafvet går genom Bosporen, Marmorasjön och sundet
vid Dardanellerna en stark ström; i motsatt riktning
löper deremot en undervattensström, som genom sin
tillförsel af salt vatten håller hafvets salthalt
i jämnvigt. Ebb och flod äro endast obetydligt
märkbara. Med afseende på djurlifvet företer Svarta
hafvet stor likhet med Kaspiska hafvet; å andra sidan
eger det äfven flere för Medelhafvet betecknande
arter. Vid de stora flodmynningarna lefver stören,
i saltare vatten förekomma makril, hvitling, tunga
och tonfisk i mängd.

Redan tidigt besökte grekerna Svarta hafvet, dit de
enligt sagan företogo sitt ryktbara argonautertåg. De
kallade det först Pontos axenos, »det ogästvänliga
hafvet», men ändrade vid närmare bekantskap detta namn
till Pontos evxeinos, »det gästvänliga hafvet». Af
turkar och tatarer erhöll det i en senare tid
på grund af sina dimmor och stormar benämningen
Svarta hafvet. Af de många grekiska kolonier, som
uppstodo på dess kuster, må nämnas: Pantikapaion
och Fanagoria på ömse sidor om cimmeriska Bosporen,
det nuv. sundet vid Kertj, samt Tanais vid Dons
mynning, hvilka spelade en betydande rol i den
dåvarande verldshandeln. Med folkvandringen råkade
emellertid de kommersiella förbindelserna i en allmän
förvirring, som Byzantium endast för en kortare tid
kunde betvinga, och först i 13:de årh. blef Svarta
hafvet åter skådeplats för en liflig europeisk
samfärdsel. Genueserna gjorde sig nämligen vid denna
tidpunkt till herrar öfver större delen af hafvet,
och venezianerna grundade vid Dons mynning den vigtiga
kolonien Tana, en upplagsplats för de från Asien
kommande karavanerna. Genom turkarnas eröfring af
Konstantinopel 1453 blefvo emellertid de europeiska
nationerna uteslutna från Svarta hafvet. Med Peter
den stores intagande af Asov 1696 öppnades dock åter
en hamn för den ryska handeln, och från Katarina II:s
tid gjorde sig det ryska inflytandet alltmer gällande
utefter norra kuststräckan. År 1774 erhöllo ryssarna
fri förbindelse mellan Medelhafvet och Svarta hafvet;
1784 öppnades denna förbindelse för
österrikarna samt 1802 för fransmän och engelsmän. I
freden i Paris 1856 förklarades Svarta hafvet
neutralt. På konferensen i London 1871 fick Ryssland
rätt att sjelf bestämma storleken af sin i Svarta
hafvet stationerade flotta. Angående främmande
flottor fastställdes deremot, att de ej utan Portens
tillåtelse få passera Bosporen. År 1881 inlöpte
i Svarta hafvet 3,003 fartyg och utlöpte 3,081,
kustfarare oberäknade.

Svarta ibisen. Se Ibisar.

Svarta jägarna. Se Lützow, L. A. W. von.

Svarta kabinettet. Se Cabinet noir.

Svarta korsets dagar. Se Gångdagar.

Svarta kråkan. Se Kråkor.

Svartalfer. Se Alfer.

Svarta manéret l. Svartkonstgravyren, ett slags
kopparsticks-manér. Se Mezzotinto-gravyren.

Svarta pesten. Se Digerdöden.

Svarta prinsen. Se Edvard, engelska konungar 7.

Svarta råttan. Se Råttslägtet.

Svarta strömmen (Kuro Sivo). Se Haf, sp. 474.

Svarta systrarna. Se Serviter.

Svarta taflan, sjöv., ett i dagligt tal förr användt
uttryck för ett för mindre förseelser afsedt straff
ombord, hvilket bestod uti extra släparbete på
fristunderna. Uttrycket uppkom deraf att namnen på
de försumlige under strafftiden stodo uppförda på
en svart tafla till allas beskådande och varning.
R. N.

Svarta örns orden. Se Preussen, sp. 223.

Svartbröder. Se Dominikan-orden.

Svarteborg, socken i Göteborgs och Bohus län, Tunge
härad. Areal 14,130 har. 2,722 innev. (1889). Annex
till Foss, Göteborgs stift, Vikornas Södra kontrakt.

Svartelfven. Se Letelfven.

Svarte-Skåning, ett tillnamn, som bars af en dansk
slägt, närmast bördig från Skåne. I början af
1300-talet inflyttade den till Sverige och utdog
i början af 1500-talet. I vapnet förde den en båt,
vanligen försedd med drakhufvud. Dess förste i Sverige
bosatte medlem var riddaren Niklis Jönsson. Kort före
konung Albrekts fall sändes han med en här att belägra
Axevalla slott, och sedan han intagit detta, fick han
behålla det som förläning, men utbytte det i början
af 1400-talet mot Nyköping. – Sonen Jönis Niklisson
var svenskt riksråd samt höfvitsman på Öresten. En
tid innehade han äfven Akershus i Norge. – Dennes
söner Åke Jönsson och Ture Jönsson voro båda rikets
råd och lagmän, den förre i Södermanland, den senare
i Vestergötland. K. H. K.

Svart fluss. Se Fluss 2.

Svartfötter, en indianstam. Se Blackfeet och
Indianer, sp. 519.

Svartholm, fordom fäste på en ö invid inloppet till
Lovisa stad, Finland, 11 km. från staden. Det anlades
i midten af 1740-talet, sedan de forna gränsfästena
Fredrikshamn, Villmanstrand och Nyslott blifvit
afträdda till Ryssland. Men då arbetet på Sveaborgs
fästning ungefär samtidigt börjades, blef Svartholms
fäste försummadt. Vid utbrottet af 1808 års

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:33:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfao/0482.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free