Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svantevit ... - Svartvatten, Aqua hydrargyri l. mercurialis l. phagedænica nigra eller endast Aqua nigra, med., benämnes en förr å syfilitiska sår använd blandning - Svartvik, sågverk och lastageplats i Njurunda socken och tingslag, Vesternorrlands län - Swartz (tidigare Schwartz), Johan David - 1. Swartz, Olof - 2. Swartz, Edvard Mauritz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innev. (1889). S. bildar med Lekeryd ett regalt
pastorat, Vexiö stift, Tveta kontrakt.
Svartvatten, Aqua hydrargyri l. mercurialis
l. phagedaenica nigra (af Grek. fagein, äta,
fräta) eller endast Aqua nigra, med., benämnes
en förr å syfilitiska sår använd blandning
af 4–8 gr. kalomel (qvicksilfverklorur)
och 480 gr. kalkvatten. Svartvatten innehåller
klorkalcium upplöst, men en blandning af kalomel och
qvicksilfveroxidul endast uppslammad, hvaraf den
svartaktiga färgen uppkommer. Vid användningen
måste detta svartvatten omskakas. Ett annat
aqua phagedaenica, utan epitetet nigra, men
ofta med tillägget aurea, beredes af ungefär
10–15 cg. qvicksilfverklorid (sublimat) på 30
gr. kalkvatten. Detta »vatten» är grumligt med en
genom utfälld gul qvicksilfveroxid gulaktig färg
och innehåller upplöst klorkalcium jämte en ringa
mängd sublimat. Om endast 10 cg. eller derunder
af qvicksilfverkloriden användes, utfaller hela
qvicksilfvermängden, och i lösningen finnes endast
klorkalcium. O. T. S.
Svartvik, sågverk och lastageplats i Njurunda socken
och tingslag, Vesternorrlands län, vid Ljunga elfs
utlopp. Rörelsen vid sågverket, f. d. det största
af firman James Dickson & C:os norrländska verk,
innefattar tvänne ångsågar med hyfleri samt skeppning
af de förädlade trävarorna. På platsen finnes post-,
telegraf- och tullstation. Tvänne skolor och kyrka,
med egen prest, bekostas af verksegarna. S. var förr
skeppsvarf, numera nedlagdt, samt lastageplats för
Matfors vattensågs tillverkning, som för 15 år sedan
flyttades till de vid S. anlagda ångsågarna. Sågverket
har 1891 för omkr. 3 mill. kr. sålts till ett
af sågverksegare i trakten af Sundsvall bestående
konsortium. Lastageplatsen, med 1,316 innev. (1889),
bildar egen församling, tillhörande Njurunda pastorat,
Hernösands stift, Medelpads kontrakt.
Swartz (tidigare Schwartz), Johan David, målare,
f. i Stockholm 1679, var lärling hos D. von Krafft
och utbildade sig till historiemålare. Det första
kända beviset af hans konst är en »pietà», Kristus
som lik med en sörjande ängel (1701), uppsatt i Skå
kyrka (Upland) såsom minnesvård öfver hans faders
graf. S. å. företog han en resa till utlandet,
från hvilken han dock 1702 var återkommen; men
hösten s. å. färdades han åter ut, förmodligen till
Tyskland. Om denna studieresa vet man intet, utom att
han 1708 under återvägen målade sitt eget porträtt
(i enskild ego i Berlin) samt dessförinnan en tysk
furstinnas (å Gripsholm). Efter denna tid var S.,
såvidt man vet, bosatt i Stockholm. Mest alsterrik
synes han varit på 1710- och 1720-talen. Hans porträtt
äro, äfven i hans bästa tid, tämligen stela i hållning
och uttryck samt ej alltid korrekt utförda. Deremot
är hans färg god, ibland verkligt lysande. Bland hans
arbeten må nämnas: Kristi törnekröning, altartafla
i Svinstad (1721), samt flere andra »ecce homo» i
mindre format, porträtt af M. Stenbock (på Karlberg
och i enskild ego), G. Cronhielm och B. Rommel (Upsala
högskola), M. Steuchius (Linköping) m. fl. I enskilda
samlingar förekomma taflor af honom sparsamt.
Hans verksamhet kan spåras till inemot 1740;
förmodligen afled han vid denna tid. Efter original
af honom finnas kopparstick af Geringius och Haton.
-rn.
1. Swartz, Olof, naturforskare, född i Norrköping
d. 21 Sept. 1760, blef student i Upsala 1778 och
med. kandidat 1783. Sistnämnda år anträdde
han en resa till Nord-Amerika, Vestindien och
Syd-Amerika, hvarunder han gjorde stora samlingar
af naturalster, samt dröjde på återvägen, 1786–87,
i London för att studera vid British museum.
Under sin frånvaro promoverad till med. doktor
1785, utnämndes han 1791 till professor vid
Bergianska trädgården, utanför Stockholm, 1807
till intendent vid Vetenskapsakademiens museum,
1811 till akadedemiens sekreterare och 1813
till professor i botanik och naturalhistoria vid
Karolinska institutet. Han kallades 1810 att
biträda Collegium medicum vid utarbetandet
af en ny farmakopé samt invaldes 1789 i
Vetenskapsakademien och 1812 i Landtbruksakademien,
hvarjämte han var ledamot af en mängd utländska
lärda samfund, bl. a. af Franska institutet. Död på
Bergiilund vid Stockholm d. 19 Sept. 1818. S. var
af sin samtid högt värderad som vetenskapsman;
Vetenskapsakademien präglade öfver honom en
medalj, och utländska lärde uppkallade flere
nyupptäckta naturalster med hans namn. Af hans
många skrifter må nämnas: Methodus muscorum
(1781), Nova genera et species plantarum
(1788), Icones plantarum quas in India occidentali
detexit.... (I, 1794), Flora Indiae occidentalis (3
d., 1797–1806), Dispositio systematica muscorum
frondosorum Sueciae (1800), Genera et species
orchidaearum (1805), Synopsis filicum (1806),
Grunderna till läran om djur och växter (1813),
Lichenes americanae (1811), och texten till bd
5, 6, 7 och de 6 första häftena af bd 8 af Svensk
botanik (1806–17) samt texten till Svensk zoologi
häft. 2–11 (1806–18).
2. Swartz, Edvard Mauritz, skådespelare, den
föregåendes sonson, född i Stockholm d. 15 Febr. 1826,
blef 1839 elev vid Kungliga teatern, men lemnade
denna scen 1845 för att öfvergå till Mindre teatern,
der han debuterade såsom Karl i »Farbrodern rival».
Under Torsslows ledning och genom allvarligt
arbete utbildade han der sina rika anlag. Efter
att med framgång hafva uppträdt i komedier
och salongsstycken började han studera den
högre dramatiken, särskildt Shakspere, och fann
då sin egentliga uppgift inom denna konstart, af
hvars stora alster han med sin fina bildning och ett
inträngande studium blef en utmärkt tolk. Hans
sista rol på Mindre teatern, Edgar i »Konung
Lear», inleder hans tragiska repertoar. År 1853 gjorde
S. åter sitt inträde vid Kungliga teatern, denna gång
som Hamlet, och helsades dervid af ett bifall, som,
sedan han ännu mer utarbetat sin uppfattning
af nämnda rol, öfvergick till en odelad beundran
för konstnärens djuptänkta skapelse. Utom denna
sin yppersta uppgift tolkade han på ett
mästerligt sätt Jago i »Othello», Richard II,
Timon af Athen, Sardanapalus, Fiesko, Egmont och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
