Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven, dansk prins - Sven af vapen. Se Frälseman - Svend Aagesen. Se Aagesön - Svendborg, stad på södra Fyen - Svendborg amt omfattar södra delen af Fyen samt öarna Langeland, Taasinge, Ærö och en mängd mindre - Svendsen, Johan Severin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erik Ejegods, död var så ifrig att blifva vald
till konung, att han, efter att hafva blifvit sjuk
på vägen till Viborgs ting, lät först köra och
sedan bära sig vidare, men dog innan han nådde
målet. Denne S. var fader till Henrik Skatelår.
E. Ebg.
Sven af vapen. Se Frälseman.
Svend Aagesen. Se Aagesön.
Svendborg, stad på södra Fyen, vid Svendborg
sund. 8,754 innev. (1890). S. är ryktbart för sitt
sköna läge, dels på en höjd, dels på backsluttningar
omkring denna; flere gator äro mycket branta. S. har
två kyrkor från 12:te eller 13:de årh. Det har
betydlig handel och skeppsfart; 1889 voro 296 fartyg,
med 8,551 tons drägtighet, hemmahörande dels i
S. dels på de kringliggande öarna Taasinge och
Turö. I staden finnas en bank, en sparbank (med 4 1/2
mill. kr. insatta 1885) och en navigationsskola (sedan
1852). Flere betydliga industriella anläggningar
finnas, och skeppsbyggeri drifves i stor skala. Sedan
1876 är S. förenad med Odense genom jernväg. S. är
en gammal stad, var redan i 13:de årh. rätt ansenligt
och blef under krigen i 13:de och 14:de årh. flere
gånger hemsökt och delvis ödelagdt. I Svendborgsund
slog Peder Skram 1535 den lybeckska flottan i grund.
E. Ebg.
Svendborg amt omfattar södra delen af Fyen samt
öarna Langeland, Taasinge, Ærö och en mängd mindre
(Lyö, Drejö, Turö m. fl.). 1,646 qvkm. med 120,707
innev. (1890). Amtet är bland Danmarks skönaste
och fruktbaraste trakter; i synnerhet utmärker
sig landsträckan långs Svendborgsund för sin
naturskönhet: der är den sträcka af ljungbevuxna
kullar belägen, som kallas de fyenska alperna,
bl. a. Fröbjerg Bavnehöj, 131 m. Längre mot
vester ligger Arreskovsjön, Fyens enda större
insjö. Omkr. 15,400 har utgöras af skog. Af hela
arealen voro (1881) 72,400 har använda till odling
af säd, rotfrukter och handelsväxter, samt 48,000 har
till betesmarker och ängar, hvaremot 16,100 har voro
improduktiv mark. Der funnos (1888) 23,200 hästar,
85,400 nötkreatur, 57,500 får och 42,300 svin. Inom
S. ligga 3 grefskap, 4 baronier och 10 »stamhus», och
ännu är en stor del af bönderna fästebönder. 5 städer
finnas i S.: Nyborg, Svendborg, Faaborg, Rudkjöbing
och Æröskjöbing samt handelsplatsen Marstal med
tillsammans 23,466 innev. Amtet är indeladt i 7 härad.
E. Ebg.
Svendsen, Johan Severin, norsk tonsättare, föddes
d. 30 Sept. 1840 i Kristiania, der fadern var
regementsmusiker, ett yrke, som äfven sonen valde,
sedan han redan vid femton års ålder låtit värfva sig
till soldat. Efter att hafva spelat på teatrar och
dansnöjen drog han 1861 med violinen under armen ut
på vandring till Sverige och Nordtyskland. I Lybeck
fick han en beskyddare i konsul Leche, som förskaffade
honom ett stipendium från Karl XV, så att han kunde
studera vid Leipzigs konservatorium 1863–67 under
David, Hauptmann, Richter och Reinecke. Genom sitt
praktiska musikantlif hade han redan sjelfmant
inhemtat instrumentationens konst, och hvad han
behöfde upphjelpa var endast den rent musikaliska teorien
och kompositionstekniken. I Leipzig komponerade han
bl. a. sin Oktett och D-dursymfoni. Efter en resa till
Danmark, Skotland, Färöarna och Island konserterade
han i hemlandet och for 1868 till Paris, der han lefde
midt i studentqvarteret och tog lifligt intryck af de
politiska och konstnärliga strömningarna vid slutet af
andra kejsaredömet. Det var Kristina Nilssons, Pattis
och Faures glansperiod, konservatoriets och Pasdeloups
konserter florerade som bäst. Af Saint-Saëns infördes
S. i flere konstnärliga kretsar; sjelf spelade han
med i Musards och Odéons orkestrar samt komponerade
Violinkonserten op. 6 och delvis introduktionen till
Sigurd Slembe. 1870–71 dirigerade han i Leipzig
egna kompositioner, gifte sig 1871 i Amerika,
komponerade en Violoncellkonsert, tonmålningen
Carneval de Paris o. s. v. 1872–77 ledde han jämte
Grieg »Kristiania musikförening», dokumenterade sig
som en ovanligt framstående dirigent och god lärare,
höjde den allmänna musiknivån i sin födelsestad,
särdeles i instrumentalt hänseende, samt komponerade
Sorgmarsch öfver Karl XV, Polonäs och Marsch till
kröningen 1873, orkesterstyckena Zorahayda och Romeo
og Julie, 4 norska Rapsodier, B-dur symfonien m. m. Af
stortinget fick han 1874 årligt komponistgage
(1,600 kr.). Åren 1877–78 reste han till Leipzig,
Rom, London och Paris, fick kompositioner uppförda hos
Pasdeloup och flerestädes. 1880–83 förestod han å nyo
musikföreningen i Kristiania, och derpå utnämndes
han till hofkapellmästare i Köpenhamn. Utom det
nämnda har S. komponerat Norsk kunstnerkarnaval för
orkester, en stråkqvintett, några stråkqvartetter,
en violinromans, flere häften visor och manskörer,
hvartill komma orkesterarrangement af folkmelodier
m. m. Enligt Aimar Grönvold (»Norske musikere», 1883)
äro de utmärkande egenskaperna i hans kompositioner
»färgprakt, militärisk disciplin, teknisk mogenhet,
frisk och sund lifskraft, mångsidig bravur», men
icke »lyrik i den meningen, att han hälst sjunger
om sig sjelf och sitt eget». I sjelfva verket
erbjuda S. och Grieg sins emellan flere kontraster,
snarlika dem emellan Mendelssohn och Schumann på
sin tid. Å ena sidan den glattare formbeherskningen,
den förståndsmässiga klarheten, den kosmopolitiska
objektiviteten, å andra sidan det mera innerliga,
personliga, nationella och genialiska. S. har icke
Griegs utprägladt originella snille och egnar sig
icke så som denne till att bilda epok och göra skola,
men han utgör å andra sidan i sin klara formstyrka
en välgörande motvigt mot dennes excentricitet. Han
rör sig hälst i stora former, är öfvervägande
instrumentalist och torde snarast hafva tagit
Beethoven till mönster i symfonien och qvartetten,
i den beskrifvande programmusiken deremot fransmännen
(Berlioz, Saint-Saëns). Han är en kritiskt anlagd
natur, till smaken eklektiker. Det nationella använder
han blott som motiv, icke som genomgående grundfärg,
och dervid anslår honom den ljusa, frimodiga sidan
af den nordiska folkmusiken mera än den dunkla och
melankoliska. Som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
