Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Sverdrup, Georg l. Jörgen - 2. Sverdrup, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tog der med utmärkelse filologisk ämbetsexamen
1798. Efter att sedan ett och ett halft år hafva
studerat i Göttingen blef han 1799 öfverlärare vid
Kristiania katedralskola, men flyttades 1803 till
Köpenhamn för att der intaga samma ställning samt
blef äfven anställd som adjunkt i grekiska vid
universitetet derstädes. 1805 blef han derjämte
lärare i historia vid det pedagogiska seminariet
och utnämndes s. å. till professor i grekiska vid
Köpenhamns universitet. Den 16 Jan. 1813 blef han
professor i samma ämne och öfverbibliotekarie vid
det nyupprättade Kristiania universitet, som några
månader senare började sin verksamhet. S. var således
bosatt i Norge, då man der mottog underrättelsen om
Kiel-freden, och han blef en af de män, som prins
Kristian Fredrik tillkallade vid mötet på Eidsvold
d. 16 Febr. 1814. Han var der en af dem, som ifrigast
höllo på, att prinsen icke i kraft af sin arfsrätt
kunde bestiga tronen, och denne lät af S. och flere
andra öfverbevisa sig, hvarefter Norges oafhängighet
förklarades och en riksförsamling inkallades till
Eidsvold d. 10 April. S. hörde sedan till prinsens
ifrigaste anhängare; till riksförsamlingen hade han
tillsammans med generalauditör Bergh inlemnat ett
utkast till grundlag, och han blef der en af ledarna
för prinsens parti, som efter den af Kristian Fredrik
i Febr. visade fogligheten ansåg sig förpliktadt att
snarast möjligt bringa grundlagsarbetet till slut
och få prinsen vald till konung. S:s eget deltagande
i utarbetandet af grundlagen var mycket ringa; af
ojämförligt större betydelse var det inflytande hans
personlighet utöfvade, då det gällde att sammanhålla
prinsens parti som flertal i församlingen. I
Aug. tillkallades han vid de förhandlingar, som
ledde till konventionen i Moss, och ville då hafva
kriget fortsatt. Sedermera spelade han blott för en
kortare tid en politisk rol, nämligen då han 1818
och 1824 var vald till stortingsman för Kristiania;
men denna hans verksamhet har icke efterlemnat
många spår. 1831 blef han professor i filosofi
i stället för i grekiska. 1841 tog han afsked
som professor, 1845 som öfverbibliotekarie. Han
dog i Kristiania d. 8 Dec. 1850. Vetenskaplig
författareverksamhet utvecklade han endast i ringa
grad. I Norge har emellertid hans namn alltid varit
mycket ansedt, kanske hufvudsakligen på grund af
hans deltagande i Eidsvoldsmötet, hvilket i Henrik
Wergelands konstitutionshistoria skildrades såsom
om S. hade varit den ende man, som vid detta möte
hade utöfvat något inflytande på Kristian Fredriks
hållning. Y. N.
2. Sverdrup, Johan, norsk statsman,
en af det norska statslifvets mest framstående män,
den föregåendes brorson, föddes d. 30 Juli 1816 på
Jarlsbergs gård, som då förvaltades af hans fader,
Jakob S., senare grundläggare af Norges första
landtbruksskola på gården Sæm (vid Tönsberg), der
sonen Johan växte upp. Moderlös vid fyra års ålder,
fick han tillsyn af sin faster Elisabet Birgitta S.,
hvars entusiasm för franska revolutionens grundsatser
tidigt öfvergick på gossen. Hufvudsakligen förberedd
af privata lärare, tog S. 1833 studentexamen,
hvarefter han egnade flere år åt humanistiska studier
och fotvandringar i Norge, omvexlande med juridiska
examensstudier. Efter aflagd juridisk ämbetsexamen
1841 anställdes han som biträde hos en häradshöfding
i Telemarken. 1844 gifte han sig, köpte hus i Laurvik
och egnade sig åt advokatyrket, först medlem i en
större advokatfirma i Kristiania, från 1851 med
sjelfständig verksamhet. Under dessa år hade han
kommit i nära beröring med arbetarebefolkningen
i Laurvik och af staden erhållit åtskilliga
kommunala uppdrag, och vid 1850 års val till
stortinget uppsattes han som kandidat samt segrade
vid valet. Dermed var hans framtidsbana öppnad;
hans biografi åren 1851–89 sammanfaller med Norges
politiska historia.
S. slöt sig inom stortinget till den gamla,
bondeoppositionens spillror, ledda af O. G. Ueland,
och skapade af dessa spillror en ny »liberal»
opposition, som storting efter storting växte i
betydenhet och slutligen efter väldig kamp genomdref
»parlamentariskt styrelsesätt» för Norge. Striden
gällde å ena sidan utvidgande af stortingets
maktbefogenhet, under det motståndarna framhöllo
regeringens motståndskraft mot stortinget såsom
hufvudsaklig betingelse för statslifvet. Derför
öfvergick frågan om statsrådens tillträde till
stortingets förhandlingar från regeringens önskemål
till oppositionens kraf, och striden derom hotade
slutligen, att spränga konstitutionen. 1851 förelåg
regeringens förslag om statsrådens tillträde; det fann
i S. en kraftig motståndare, på alldeles samma grunder
som sedermera anfördes af regeringen: S. sade 1851,
som regeringen 1880, att frågan icke borde lösas ensam
utan i förbindelse med »gjennemgribende forandringer
i vort hele valgsystem og i flere andre af grundlovens
speciele bestemmelser;» förfäktarna af förslaget,
sade han, »ville gjöre vor statsforfatning til en
ganske anden, end den nu er i sit system». Deremot
röstade han för ett annat förslag, att genom ändring
i stortingsreglementet möjliggöra statsrådens
närvaro vid stortingsförhandlingarna, en utväg, som
också antogs af tinget, men icke erhöll kunglig
sanktion, hvilken S. uttryckligen påstod den icke
behöfva.
Så fortgick, år efter år, den underliga striden,
byråkratiens strid emot demokratien – Johan
Sverdrups strid emot Fredrik Stang. Under tiden kände
bondepartiet sig allt starkare, icke blott genom
växande medlemstal, utan ock genom tilliten till
S:s eminenta talaretalang. Han kunde bryta en lans
med den högre administrationens och bildningens
män helt annorlunda framgångsrikt än tidigare
oppositionsmän. Och han nöjde sig med chefskapets
yttre attribut och främsta platsen i debatten, utan
att alltför mycket lägga sig i de verklige ledarnas
arbete.
En annan hufvudsaklig reform, förbunden med Johan
S:s offentliga lif, är jurydomstolars införande
i Norge. Stortinget 1854 nedsatte en komité för
att efter stortingets slut utarbeta förslag till
juryfrågans lösning och valde S. till medlem af denna
komité. Derför uppehöll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
