Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Sverdrup, Johan - 3. Sverdrup, Jakob Liv Rostad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han sig i Kristiania efter tingets slut och
åtalades officielt för det han utan regeringens
tillstånd vistades utom sitt advokat-distrikt
(Laurvik med omgifningar). S. frikändes af Högsta
domstolen. 1857 valdes han af stortinget till
medlem af hypoteksbankens styrelse och måste nu
lemna Laurvik, hvars representant han varit vid
tre storting. Han köpte en gård i Aker, utanför
Kristiania, och återkom till de följande stortingen
(t. o. m. 1884) som representant för Akershus amt.
S. gick alltjämt uppåt i betydenhet och
betraktade sig (1872) som »representant for
de seirende kræfter i folket». Framgångsrikt
har han ock arbetat för folkskolans höjande,
för rättegångsväsendets nyordnande, för
skatteväsendets ändring, i lagstiftningsfrågor,
i konstitutionella frågor, t. ex. för införandet
af årliga storting. I unionella frågor har han
ständigt visat sig ömtålig om Norges rätt att »stå
på egna ben». Tidens humana idéer hafva i S. egt
en varm anhängare. Som ordförande i militärkomitén
(1865–74, 1880–81) och i jernbanekomitén (1874–79)
har han haft en inflytelserik ställning äfven utom
stortinget. Värnpligtslagen af 1876 och lagen om
inkomstskatt höra till frukterna af hans verksamhet
inom lagstiftande församlingen.
1862 valdes S. till president i odelstinget
och återvaldes ständigt, tills han 1871 blef
stortingspresident, en befattning, som han framgent
innehade, så ofta författningen medgaf, utom en kort
tid, då han för sjuklighet undanbedt sig återval
(1881). S. var statsrevisor 1860–81. – När den för
tredje gången vägrade sanktionen å stortingets beslut
om statsrådens tillträde till tingets förhandlingar
ledt till det af S. föreslagna beslutet af d. 9 Juni
1880, hvarigenom konungens veto i grundlagsfrågor af
stortinget underkändes, begynte en bitter kamp, som
efter fyra hetsiga stridsår ledde genom riksrätt till
högerministèrens fall. Stortingets »venstreforening»
godkände väl d. 7 Juni 1884 ett »kompromissförslag»
till ny ministèr, men detta vann ej tillslutning
från högern, och d. 24 Juni uppfordrade konungen
hypoteksbankdirektör S. »at bistaa ved dannelsen
af et ministerium». Den 26 utnämndes S. till
statsminister i ett vensterstatsråd, hvaremot »9-Juni
beslutet» lemnades ur räkningen och stortinget d. 30
Juni fattade nytt beslut om statsrådens tillträde
till stortingets förhandlingar, ett beslut,
som dagen derpå af regeringen sanktionerades,
hvarefter ministèren d. 2 Juli för första gången
inträdde i stortinget, sextiotre år efter det
förslaget derom först framstälts. Åtskilliga
andra stortingsbeslut sanktionerades derefter,
och lösen vid de stundande valen (1885) blef för
hela den stora venster-majoriteten: tillit till
Johan Sverdrup. – Programmet segrade, men tilliten
höll ej profvet. Det visade sig snart, att S:s
ministèr hvarken utåt eller inåt var stark nog;
han var hvarken ministèrens eller partiets ledare,
när debatterna öppnades. Personombyten inom statsrådet
och de utträdda statsrådens öppna anfall mot den förre
chefen visade efter 1888 års nya val »den Sverdrupska
vensterns» vanmakt gentemot föreningen af den »rena» venstern med
den vid valen förstärkta högern. Efter fem års långt
ifrån lysande, ännu mindre lycklig »parlamentarisk
regering» ingaf S. jämte qvarvarande kolleger till
konungen sin afskedsansökan, för att undgå ett
redan framstäldt misstillitsvotum, om hvilket
högern och den från S. affallna venstergruppen
enats. Rekonstruktion af en delvis »ren»
vensterministèr under S. lyckades det ej bringa
till stånd, och S. efterträddes d. 12 Juli 1889
af en »moderat» höger-ministèr, som genast med
venster-grupperna gjorde gemensam sak i att icke
lemna den gamle politikern i ekonomiskt hänseende
lika öfvergifven som i politiskt.
S. hade som statsminister förestått först
marindepartementet, sedan krigsdepartementet
och jämväl deltagit i en kommunikationskomités
arbeten. Alltför ifriga detaljarbeten, bristande
ledareförmåga och tilltagande ålderdomssvaghet
gjorde sitt till att undergräfva hans ställning,
i synnerhet till de personer, med hvilka han skulle
samarbeta. Hans personliga såväl som hans politiska
anseende tycktes vara bortblåst. Men han grep snart
till pennan och lät en ströskrift Fra venstremænd
til venstremænd ved J. Sverdrup (1890) föra sin
talan inför allmänheten. 89 »love», säger han, hafva
utgått från venstre-regeringen under de fem år den
fungerat; 26 af dessa tillägger han särskild vigt
för samhället. »Grundlovsbestemmelserne angaaende
statsraadernes deltagelse i stortingsforhandlingerne
og stemmerettens udvidelse, med de love og
afgjörelser som dertil slutter sig, stille de
sidste åars lovgivning udenfor al sammenligning
med nogen anden tilsvarende lovgivningsperiode
siden selvstændighedens gjenerhværvelse, i det
de danne den sikkre overgang til en virkelig og
effektiv reprsesentativ forfatning». Men, tillägger
förf., »hvor meget kunde ikke været anderledes,
om statsraadssagen havde fundet en lykkelig lösning
endnu i 1880». – S. var under en följd af år ledare
af tidningen »Verdens Gang». Hans tal och anföranden
intaga icke ringa utrymme i stortingstrycket 1851–89;
ett urval (Taler holdte i Stortinget 1851–81) utgafs i
Köpenhamn 1882. H. W.
3. Sverdrup, Jakob Liv Rostad, norsk prest och
politiker, den föregåendes brorson, född d. 27 Mars
1845, tog prestexamen 1869, blef derefter styresman
för en folkhögskola i Sogndal och 1878 kyrkoherde i
Lekanger (Sogn) samt stortingsman. Redan före inträdet
i tinget hade han varit verksam som skriftställare
och talare, anslutande sig till det »lågkyrkliga»
partiet, hvilket oftast nämndes efter sin anförare,
Oftedal. I stortinget följde S. farbroderns
politik, bidrog väsentligen till »9-Juni-beslutet»
1880 och tog framstående del i upparbetande af
folkstämningen före och under den 1883– 84 fungerande
riksrätten. 1884–89 var han statsråd, derunder 1886–87
chef för kyrkodepartementet. 1885 ingaf han till
regeringen ett förslag till lag om församlingsråd
och församlingsmöten, hvilket, trots motstånd inom
regeringen, af farbrodern genomdrefs att som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
