Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
literaturhistorien i bestämda perioder, måste den bortdöende,
den kulminerande och kanske äfven den nya, just
börjande rörelsen sammanföras inom samma period. Med
rätta borde således hvarje dylik indelning försvinna
såsom ej tillämplig pä literaturen. Men då denna
kortfattade framställning ej utan olägenhet kan bryta
mot häfdvunnen sed, har äfven här en periodindelning
iakttagits, dock endast för de äldre i literärt
afseende mindre upprörda tiderna. Vi börja således
med en fornsvensk period, sträckande sig till 1250,
hvarefter medeltiden inträder. Omkring 1527 visar
sig en bestämd brytning och reformationsperioden
börjar. Denna torde böra utsträckas längre än man
hittills ansett lämpligt eller i rundt tal till
1650. Den Stiernhielmska perioden, som börjar
ungefär vid denna tid, varar till Triewalds
och Dalins framträdande, d. v. s. till omkring
1720, hvarefter frihetstiden vidtager. Denna
sträcker sig till 1772. Vid denna tid gör den
s. k. upplysningsliteraturen sitt intåg i Sverige,
men ungefär samtidigt framträder – genom Thorild –
en deremot fientlig riktning. Det har derför synts
lämpligt att här öfvergifva periodindelningen och i
stället indela tiden efter 1772 i tvänne »riktningar»:
upplysningsliteraturen och reaktionen deremot. Sedan
den sistnämnda rörelsen uttömt sin kraft, vidtager
den eller de riktningar, som tillhöra vår egen tid,
och som således ännu ej falla inom den egentliga
historiens område.
Den fornsvenska literaturen. Ännu talas i läroböcker
och liknande arbeten om en s. k. fornnordisk
literatur, hvarmed då menas den literatur, som man
med rätta borde kalla isländsk. Denna består – för
att blott nämna hufvudgrupperna – dels af en samling
mer eller mindre folkliga dikter (Eddan), dels af en
lärd poesi (skaldepoesien), dels af en rik historisk
literatur (sagorna). Både sagorna och skaldepoesien
äro så obestridligt isländska, att det förefaller
oförklarligt, huru de någonsin kunnat räknas till
vår literatur. Hvad deremot eddadikterna beträffar,
är frågan något mera invecklad. I den form, i hvilken
de nu föreligga, äro de utan tvifvel både upptecknade
och författade på Island eller i Norge. Gudasångerna
äro troligen uttryck mera för en rent isländsk kultur
än för en gemensamt nordisk. De religiösa qväden,
hvilka sjöngos i Sverige, voro sannolikt i flere fall
andra än de, som förekomma i Eddan. Med hjeltedikterna
förhåller det sig något annorlunda. Till grund för
de flesta af dem lågo antagligen äldre dikter,
hvilka öfver Danmark och Sverige vandrat till
Norge och Island. I Danmark finnas flere af dessa
sånger bevarade i latinsk öfversättning i den danske
historieskrifvaren Saxo Grammaticus’ arbete »Historia
danica», hvilket till stor del är bygdt just på gamla
danska sånger och sägner. Af den motsvarande svenska
literaturen finnes deremot nästan intet qvar. Men
våra ofta versifierade runinskrifter visa, att samma
versmått, på hvilket eddadikterna äro affattade,
äfven hos oss varit brukligt. En inskrift – den på
Rökstenen – innehåller t. o. m. fragment af en nu
förlorad fornsvensk
hjeltedikt. Deraf framgår, att vi haft en
literatur, som till sin form varit ensartad med den
isländska. Af några hällristningar, i hvilka Sigurd
Fåfnesbanes historia framställes, finna vi, att
dessa nu förlorade svenska dikter äfven behandlat den
sagokrets, som på Island varit den mest populära, och
vid midten af 1200-talet skildrar en norsk författare
svenskarna såsom ett på dylika qväden synnerligen
rikt folk. Någon svensk skaldepoesi torde deremot
ej hafva funnits; troligen ej häller någon svensk
sagoliteratur. Den lilla Guta-sagan, som skildrar
Gotlands första bebyggande, är knappt jämförlig med
de vidlyftiga och konstnärligt utarbetade isländska
sagorna. Deremot torde vi hafva egt en rik, på vers
affattad lagliteratur, som delvis finnes bevarad i
den senare medeltidens landskapslagar.
Medeltiden. Med folkungaättens uppstigande på
tronen börjar Sverige att blifva delaktigt af
den kristna eller, rättare sagdt, den katolska
medeltidsliteraturen. Svenskarna besöka de utländska
lärosätena Paris, Köln och Prag; inom landet
upprättas klosterstiftelser, hvilka underhålla
en jämn literär förbindelse med utlandet. Genom
bokuppköpare och afskrifvare införlifvas medeltidens
främste författare med våra klosterbibliotek, der
de studeras och ofta äfven öfversättas af flitiga
munkar eller nunnor. Redan på 1200-talet börjar en
inhemsk religiös litejatur uppblomstra. Den förste
mera betydande skriftställaren är Petrus de Dacia,
hvilken efterföljes af den lärde skolasten och
bibeltolkaren magister Mattias samt af dennes
snillrika lärjunge Birgitta. Kring henne sluter
sig en hel skola af religiösa författare: de såsom
hymndiktare bekante Nicolaus Hermanni, Petrus Olavi
och Gregorius Birgeri samt en följd af dels kända,
dels namnlösa öfversättare af medeltidens religiösa
literatur. Vigtigast bland dessa birgittinska
ofversättningsarbeten är den bibeltolkning, som
tillkommit på sierskans eget initiativ. Mattias
hade »glosserat» (utlagt) bibeln, och en del af
denna bibelparafras hade sedermera på Birgittas
föranstaltande öfversatts på svenska. Andra delar
af bibeln öfverflyttades till vårt språk af Jöns
Budde, Nicolaus Ragvaldi m. fl. Äfven predikan
odlades flitigt, och man utgaf en mängd arbeten,
afsedda att underlätta predikantens mödor. De
flesta af dessa skrifter innehålla »exempel»
eller historier, med hvilka man plägade belysa de
dogmatiska eller moraliska satserna. Somliga äro af
en ganska verldslig natur och skilja sig föga från
vanliga noveller. Medeltidens glansperiod infaller
under folkungatiden. Den religiösa literaturen under
detta århundrade visar en vida större originalitet
än under medeltidens afslutningsår. Äfven den
verldsliga dikten förändras. Under den äldre tiden
mera aristokratisk, blir den efter den engelbrektska
resningen öfvervägande demokratisk. Den förlorar
folkungatidens prägel af entusiasm, och dess syfte
blir blott att underhålla eller roa. De äldre
»visorna» – Eufemiavisorna och Alexander – hade
varit på vers; den senare medeltidens romaner –
såsom Didrik af Bern och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
