Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karlamagnus – äro i regeln på prosa. Deremot stiger
intresset för den politiska och historiska
literaturen, ehuru äfven denna till följd af
medeltidens kritiklöshet måste anses såsom ytterst
värdelös. Den svenska medeltidens förnämste
historiker, Ericus Olai och bröderna Magni, äro
mest märkvärdiga såsom representanter för tidens
kritiklösa godtrogenhet. Lagarbetet afstannade under
medeltidens senare årtionden. Våra landskapslagar hade
i de flesta fall kodifierats under folkungatiden,
och de vigtiga lagstiftningsarbeten, genom hvilka
de många olika provins- och stadslagarna ersattes
af en enda för landsbygden och en annan för
städerna gällande lag, tillhöra likaledes denna
äldre period. Medeltidens lyriska literatur är
obetydlig, och det beröm, som vanligen tilldelas
denna, beror troligen på ett misstag, ty större
delen af de s. k. folkvisor, hvilka man på mycket
svaga skäl velat hänföra till medeltiden, är
sannolikt yngre.
Reformatimstiden. Medeltidens trånga
verldsåskådning föll för humanismen (se d. o.). Inom
Italien användes dock ej den nyförvärfvade
filologiska kritiken på någon undersökning af
den katolska kyrkans auktoriserade, men felaktiga
bibelöfversättning (Versio vulgata). Först Tysklands
humanister, särskildt Erasmus Rotterdamus, egnade
sin uppmärksamhet såväl deråt som öfver hufvud
taget åt den religiösa frågan. Erasmus utgaf 1510
en kritisk upplaga af Nya testamentet, och redan
förut hade han och hans meningsfränder underkastat
den katolska kyrkan en genomgående kritik. Kort
derefter uppträdde Luther. Det nya hos den väldige
reformatorn ligger kanske främst deruti att han på
det religiösa lifvet vågat tillämpa humanismens stora
grundtanke: individens rätt. Förut hade menniskan
endast genom kyrkan trädt i beröring med sin Gud. Nu
bortföllo alla mellanmakter, och förhållandet
mellan Gud och menniskan blef ett i högsta mening
personligt. Humanismen, som hufvudsakligen varit
en vetenskaplig rörelse, ett försök att väcka
antiken till lif, intog en kallsinnig, ofta fientlig
ställning till reformationen, och reformatorerna å
sin sida stöttes tillbaka af humanismens hedniska
karakter. Humanismen var en aristokratisk rörelse,
som egde omedelbar betydelse endast för ett lärdt
fåtal. Reformationen deremot var till sitt väsende
demokratisk. Den vände sig till och skulle utföras
genom det egentliga folket. Men trots olikheten
i syftet voro dessa båda riktningar aldrig fullt
skilda. Samma person kunde hos sig ega drag både
af den folklige reformatorn och af den klassiskt
bildade lärdomsaristokraten. Å den andra sidan
ingingo dessa båda fientliga strömningar ej någon
egentlig förening, utan fortlefde oförmedlade vid
hvarandras sida. Först med Stiernhielm nåddes
en, om ock ofullkomlig försoning mellan den
antikbeundrande humanismen samt den mera folkliga
och nationella reformationen. Luthers åsigter fördes
till Sverige af Olavus Petri, hvilken genom en rik
ströskriftsliteratur gjorde allmänheten bekant med
den nya läran. Under hans ledning öfversattes Nya
testamentet, som 1526 utgafs från trycket. Hans
broder Laurentius Petri var deremot hufvudredaktör
för den 1541 tryckta bibelöfversättningen. Äfven han
var flitig som teologisk författare, men han egde
hvarken broderns framställningskonst eller dennes
fria uppfattning. Om Olavus varit reformationens
grundläggare, var Laurentius ortodoxiens. Ett
försök att bjuda den allt starkare dogmatismen
spetsen gjordes under Johan III:s regering genom
den s. k. liturgiska rörelsen, men det ortodoxa
partiet – hvars mest bekante skriftställare Abrahamus
Angermannus var – segrade vid Upsala möte 1593. Efter
denna tid företer den teologiska literaturen bilden
af ett jämnt fortgående petrificeringsarbete. Den
heta skriftvexlingen mellan ärkebiskop Olaus
Martini och Karl IX, som sökte införa en förmildrad
kalvinism, tjenade blott att ytterligare stadfästa
den lutherska ortodoxien, och då biskoparna
Joh. Matthiae och J. E. Terserus sedermera gjorde
ett sista försök att emot den religiösa formalismen
föra fridsamhetens talan, blefvo de 1664 afsatta,
hvarefter det strängaste tanke- och skrifttvång
infördes. Dermed kan reformationen anses fullkomligt
afslutad och symbolismens välde grundadt. Näst
teologien var historien reformationstidens mest
omhuldade vetenskap. Äfven der går Olavus Petri i
spetsen. Han bryter med medeltidens okritiska och
fabulerande häfdaforskning, men hans mera nyktra
uppfattning tilltalade ej tidens chauvinism, som
föredrog Joh. Magnis patriotiska lögner. Äfven
Messenius, hvilken var medveten om det rätta,
måste foga sig efter tidsandan. Genom bekantskapen
med den isländska literaturen började sedermera
intresset för den verkliga historieskrifningen
att ersättas af svärmeriet för fornforskningen,
och det är detta svärmeri, som karakteriserar den
senare delen af 1600-talet. En särskildt odlad art af
historieskrifning var regentbiografien. Renaissancen
var en tid, då ryktet stod synnerligen högt
i pris, och Europas fleste monarker hade derför
historieskrifvare på stat, hvilkas uppgift var att för
samtid och efterverld prisa den gifmilde herskarens
regeringshandlingar. Så ock i Sverige. 1500- och
1600-talets flesta regentbiografier kunna derför
anses såsom mer eller mindre inspirerade, och de
böra derför begagnas med försigtighet. Den egentliga
skönliteraturen var mindre uppmärksammad. Högst sattes
den latinska poesien, men den nylatinska vitterheten i
Sverige var knappt annat än en språköfning. Latinska
komedier, som dels tjenade att öfva ungdomen i
språkbehandlingen, dels afsågo att införa mera
höfviska låter, uppfördes visserligen ganska ofta
vid skolor och universitetet, men erhöllo i Sverige
aldrig den betydelse som i utlandet. De spolades af
och voro afsedda för studenter, under det att gemene
man föredrog de svenska bibeldramerna, hvilka –
otympliga som medeltidens formlösa skådespel –
dock allmänt förstodos. Först Asteropherus och
Messenius behandlade verldsliga ämnen, men ej ens
deras skådespel röja någon inverkan från antikens
drama. Ännu var det således en klyfta mellan det
lärda och det folkliga skådespelet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
