Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inom den högre administrationen de kollegiala
formerna i vissa fall få vika för en byråkratisk
organisation. Mot slutet af sin regering visar dock
Karl XI benägenhet att återgå till de kollegiala
formerna. Adeln, som genom riddarhusordningen 1626
erhåller fast organisation, afsöndras ännu skarpare
från de andra samhällsklasserna, på samma gång som
skilnaden mellan högadel och lågadel ökas. Under
Kristinas förmyndareregering framträda de första
spåren till brytningen mellan frälse och ofrälse,
en följd af de utvidgade adelsprivilegierna och den
stora afsöndringen af kronogods, som kom bördorna
till staten att trycka ojämnt. Dessa missförhållanden
ledde slutligen till reduktionen (börjad under Karl
X och med jernhård konseqvens utförd under Karl XI),
hvilken bröt den stora jordadelns makt och afskaffade
den ärftliga länsförfattningen. Aristokratien
blef särskildt efter reduktionen hufvudsakligen
en ämbetsmannaadel; en betydande del af rådet
var redan genom R. F. 1634 inpassad i den högre
administrationen. Presterskapet uppträdde under
denna tid med politisk sjelfständighet och
tjenstgjorde ej blott såsom andliga utan äfven
såsom verldsliga ledare för allmogen, utgörande ett
slags folktribuner. Ståndet stod då äfven högre i
bildning efter Upsala högskolas återupprättande i
värdigare skick under Gustaf Adolf samt läroverkens
pånyttfödelse. Ståndets ekonomiska vilkor voro
i allmänhet mycket måttliga. Den svenska kyrkans
ställning blir genom kyrkolagen 1686 stadgad, på samma
gång hennes sjelfständighet inskränkes i förhållande
till konungen. Borgareståndets politiska inflytande,
som under Gustaf Adolf var obetydligt, ökas sedan
alltjämt, och efter 1660 ser man stundom borgarena
leda de ofrälses strid mot adeln. I städernas
historia börjar med Gustaf Adolf det andra stora
tidehvarfvet. Han bragte i system de element, som
alstrats af den föregående utvecklingen. Anslutande
sig till och utvecklande en förutvarande princip,
sökte han ordna handel och näringar efter grundsatsen
om jämnvigt och arbetsfördelning. Den inre handeln
sammandrages till städerna, den yttre hänvisas till
särskilda privilegierade städer. Äfven sökte Gustaf
införa systemet med handelskompanier och monopol. Men
denna statens verksamhet för handel och näringar ledde
ej till några fullt tillfredsställande följder, och
Axel Oxenstierna börjar något afvika från systemet
och lossa på banden. Den frihet han åsyftade gällde
dock mest den yttre, ej den inre handeln, för hvilken
senare han vidhöll statens ordnande verksamhet. Under
Karl XI finna vi fortfarande näringsfliten främjad
genom införselförbud och höga tullar samt den
inrikes handeln belagd med inskränkningar. Sveriges
hela utförsel omkr. 1650 motsvarade ungefär 9 1/2
mill. kr. Holland utöfvade inflytande på den svenska
handeln. Inom stadsförfattningens historia är
stadgan af 1619 epokgörande, ledande till en högre
utveckling af städernas kommunala lif och ej ännu
utplånad. Allmogens ställning under första delen af
denna period var föga gynsam. Den skatt, som tryckte
hvarje person, var ungefår dubbelt
så stor som nu, och om man ser på de stora friheter
andra samhällsklasser egde, kan skatten anses tre
gånger så stor som nu. Svår var för allmogen den
stora egendomsförändringen från skatte till frälse
under förra hälften af 1600-talet samt försäljning
och bortförlänande af skatteräntor; den svenske
bondens eganderätt till jorden var i fara. Det
är reduktionens stora förtjenst, att den utom sin
direkta inverkan på statsfinanserna ökade antalet
sjelfegande bönder samt gaf deras besittningsrätt
större fasthet och säkerhet. Det kommunala lifvet,
inskränkt genom centralisationen, fortlefde dock
såsom vid landstinget i Norrland. Folkbildningen
hade under tidehvarfvet förbättrats: omkr. 1650
kunde bönderna på flere ställen läsa, och äfven Karl
XI lade sig vinn om folkbildningen. I nära samband
med reduktionen och möjliggjord af densamma står
indelningsverkets fullbordande under denne konung. Det
egentliga Sverige, utom Skåne, Bleking och Bohus län,
egde omkr. år 1650 ungefär 1 million innevånare;
läggas dertill Finland, Östersjöprovinserna, de tyska
landen samt de 3 nyssnämnda landskapen, torde summan
uppgå till ungefär 2 millioner innevånare. Karl XII:s
regeringstid med dess godtyckliga, absolutistiska
styrelse, hvilken gjorde enväldet grundligt hatadt,
bildar i mycket öfvergång till ett annat tidsskede. De
regeringsåtgärder Karl vidtog vittnade i mycket om
ett verkligt intresse för landets framåtskridande,
på samma gång de gifva bevis på en klarsynthet,
som såg längre fram än öfver det närvarande. Men
de ständiga krigen förtogo dock verkan af hvad
som kunnat blifva till gagn, och konungen hårdnade
alltmera i ett enda intresse. Under slutet af hans
regering, då man redan började förtvifla och då alla
samhällsklasser sågo framför sig en hotande ruin,
börjas i tysthet förberedelserna till det statsskick,
som i och med nästa tidehvarf inträder. (Se Odhner,
»Sveriges inre historia under drottning Kristinas
förmyndare», och »Bidrag till svenska städernas och
borgarståndets historia före 1633», samt Hallenberg,
»Svea rikes historia under konung Gustaf Adolf den
stores regering», och Carlson, »Sveriges historia
under konungarne af Phalziska huset».)
Frihetstiden 1718–72. Enväldet, i viss mån
berättigadt såsom en reagerande kraft mot de
sociala missförhållandena under senare delen af
1600-talet, var redan från sin början förhatligt
för den klass, hvilken drabbades af denna reaktion,
nämligen adeln. Då detta envälde under Karl XII
antog en despotisk och godtycklig karakter och alla
samhällsklasser kände följderna utaf denna absolutisms
urartande, mognade småningom den allmänna meningen
för en förändring. Ett uttryck, om ock måhända
ensidigt, för dessa känslor framträdde genom det nya
statsskicket efter 1718. Den yttre freden förvärfvades
genom stora eftergifter för de makter, som Karl XII:s
politik rest mot riket, och dessa eftergifter inneburo
Sveriges tillbakaträdande till den anspråkslösare
politiska ställning, som bättre stod i förhållande
till de krafter, hvilka skulle uppbära den. Blef
tidehvarfvet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
