Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänhet fredligt i yttre hänseende, rådde deremot
i det inre de mest lidelsefulla partistrider, hvilka
slutligen, underblåsta af den utländska diplomatien
med dess stridiga intressen, alltmer länkade statens
öde mot ett mål, som ej gerna kunde blifva annat än
dess sönderfallande och styckande. Den inskränkta
konungamakt, som den nya statsformen lemnade regenten,
skulle måhända, om konungavärdigheten uppburits af
personlig förmåga och duglighet, kunnat så förvaltas,
att den verkat gagnande och modererande, men så var
ej förhållandet; det gick så långt, att man trodde sig
kunna ersätta regenten genom hans namnstämpel. Statens
egentliga myndighet innehades af riksdagen. Rådets
betydelse, som i början varit någon, blef efter
1738 maktlös gent emot ständerna. Dessa, vare sig
de tillhörde hattarna eller mössorna, såsom de bägge
partierna kallades, hade den uppfattning af politisk
frihet, att den för tillfället segrande egde att
på de besegrades bekostnad grunda sin makt och sin
ställning såsom herskande i samhället. De politiska
offrens antal under denna tid visar huru maktbegäret
och partiupphetsningen satte sig öfver alla hänsyn
och laga former. Denna ömsesidiga täflan efter makten
och de bittra motsatserna (särskildt efter 1738,
sedan Arvid Horn fallit) ledde till ett utgrenadt
och systematiseradt bestickningsväsende. Med alla
sina fel eger dock detta monarkiskt republikanska
tidehvarf stora förtjenster, såsom väckande och
manande till lif andliga och materiella krafter,
såsom gifvande vigtiga uppslag och ett material, från
hvilket en rik erfarenhet för följande tider stod
att hemta. Riksdagens former utbildades, bestämda
gränser drogos för utöfningen af styrelsemakten,
med kontroller mot missbruk; det är ett tidehvarf för
författningens utveckling. En af tidens svaga punkter
var finanserna. I detta hänseende hade man från Karl
XII mottagit ett bedröfligt arf, liksom äfven i andra
fall. Att man ej lyckades åstadkomma någon varaktig
förbättring och att de goda ansatserna följdes af
intrasslade statsaffärer får man, utom de oklara
ekonomiska principerna, hvilka åstadkommo osäkerhet
och vacklan, äfven tillskrifva partivexlingarna och
särskildt hattarnas oförsigtiga och slösaktiga
statshushållning i förening med de krig, som de
förde. Med afseende på handeln och näringarna
nödgades man i tidehvarfvets början till några
afvikelser från merkantilsystemet. Den ansats till
större frihet i handel och näringar, som visat sig,
lemnar dock snart åter rum för det gamla tvånget,
till dess emot slutet af perioden mössorna börja
visa sig något tveksamma och modifiera tvångssystemet
samt minska statens direkta ingripande genom premier
till industriens fromma. Denna nationalekonomiska
verksamhet, som riktade sig på handel och industri
och äfven tidvis gaf dessa näringsgrenar en viss
blomstring, aktade föga jordbruksnäringen, hvilken
var bunden af åtskilliga inskränkande bestämmelser,
som man först år 1766 började lindra. Storskiftet,
som tog sin början under senare delen af perioden,
var likväl ett tecken till en kommande bättre
tid. Till förvecklingarna mellan partier komma
striderna mellan stånden och motsatserna mellan
frälse och ofrälse. Prester och borgare intogo en
högre ställning än förut, men bönderna lyckades
ej i lika grad göra sig gällande. De tre högre
stånden vid riksdagen utgjordes i så pass stor
grad af ämbetsmän, högre och lägre, att man kan
säga, att ett ämbetsmannavälde var rådande. Under
dessa förhållanden och genom bruket att bortgifva
tjenster såsom partibelöningar i förening med den
allmänna bestickligheten vid riksdagen samt den
slappa offentliga moralen uppkom detta förfall inom
ämbetsmannakåren, som sedan blef föremål för Gustaf
III:s räfst. Presterskapets ifriga deltagande i det
politiska lifvet och i de politiska räfsterna bidrogo
särskildt till missaktning för detta stånd och för det
kyrkliga i allmänhet, liksom också tidehvarfvets fria
religiösa åsigter eller kanske frihet från religion
verkade hämmande på det kyrkliga lifvet. Under
frihetstiden erhöll landet en ny välbehöflig lagbok
1734 samt en tryckfrihetsförordning (grundlag)
1766, hvilken borttog i de flesta fall censuren
och gaf ett slag åt hemlighetsmakeriet, genom att i
allmänhet göra offentliga protokoll tillgängliga för
tryckning. En rik politisk literatur uppblomstrade,
liksom perioden äfven på konstens och vetenskapens
område åstadkom saker, för hvilka den efterföljande
tiden står i stor tacksamhetsskuld. (Se Malmström,
»Sveriges politiska historia från k. Carl XII:s död
till statshvälfningen 1772».)
Gustavianska tiden 1772–1809. Frihetstidens statsskick
förbyttes 1772 på revolutionär väg till ett annat,
hvilket syntes innebära större garantier för en
lugn och fredlig utveckling. Det var i hög tid
denna förändring skedde, hvilken satte en gräns
för den egennyttiga utländska, särskildt ryska,
politikens ränkspel och arbete för bibehållande af
anarkien i Sverige, åt hvilket Polens öde synes
ämnadt. Stödd på Frankrikes vänskap och måhända
ej utan Fredrik den stores goda minne, tryggade
Gustaf III Sveriges öden och lyckades äfven sedan med
framgång uppehålla landets krigiska ära. Påverkad af
tidens idéer genom studiet af den nyare literaturen
och genom sin vistelse i Paris 1771, sökte han
med klok återhållsamhet låta sin regeringsform
intaga en medelställning mellan kunglig absolutism
och ständervälde. Statsskicket blef dock i mycket
obestämdt, lemnande genom sin tvetydighet spelrum
för konungamakten, och man kan saga, att i fråga
om det parlamentariska väsendet, denna tid innebär
en återgång i utvecklingen. Denna mera moderata
statsform får 1789 lemna rum för enväldet, som med
de ofrälse ståndens stöd infördes. Den oordning i
förvaltningen, som till följd af ämbetsmannakårens
depraverande under frihetstiden framträdde bl. a. uti
underslef, prejning och godtycklig behandling af
allmänheten jämte en partisk rättskipning, blir kort
efter revolutionen 1772 föremål för en genomgående
räfst. Denna räfst samt revisionen af förvaltningen
jämte höjandet af kårens sjelfständighet genom en
lönereglering blef grunden till en ny tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
