Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högtidligen utvälja och erkänna Sveriges konung Karl
XIII såsom Norges konstitutionelle konung». Sedan
kommissarierna accepterat detta stortingets beslut
i och för sig, utan att i och med detsamma Sveriges
konung omedelbart erkändes såsom Norges konung, och
hvari stortinget förbehöll sig rätt att besluta de
grundlagsändringar, som föreningen gjorde nödvändiga,
så var Kiel-traktatens ståndpunkt af kommissarierna
uppgifven och Norges sjelfbestämningsrätt
erkänd. Efter det föreningen sålunda blifvit af
norska stortinget beslutad, företogs revisionen
af grundlagen, hvarvid kommissariernas åtgörande
bestod dels uti meddelande af upplysningar, som kunde
tjena till ledning för den för revisionen tillsatta
stortingskomiténs förslag, dels deruti att, sedan
stortinget fattat sina beslut, kommissarierna
deraf erhöllo del och deröfver afgåfvo sitt
yttrande. Sedan samtliga de af stortinget fastställda
grundlagsbestämmelserna blifvit kommissarierna
meddelade och af dem å konungens vägnar godkända,
yrkade de d. 4 Nov., att akten af konungens erkännande
måtte samma dag komma till fullbordan, i händelse
hvaraf norska konstitutionen, sådan den blifvit af
stortinget beslutad och med kommissarierna konfererad,
skulle anses vara å Kongl. Maj:ts sida antagen och
bekräftad. Samma dag blef Karl XIII enhälligt vald
till Norges konstitutionelle konung. Norges grundlag,
sådan den nu hade blifvit bestämd, blef enligt
hvad den af stortinget författade ingressen till
densamma angifver, fastställd att »i stället för
den af riksförsamlingen på Eidsvold den 17 Maj gifna
konstitution» gälla till allmän efterlefnad. Den
skiljer sig från Eidsvolds-konstitutionen
hufvudsakligen deruti att den gäller för konungariket
Norge, såsom det heter i § 1, förenadt med Sverige
under en konung, till följd hvaraf i densamma
innehållas flere bestämmelser, som afse denna
förening och konungens rätt såsom de förenade
rikenas konung. För att dessa bestämmelser skulle
erhålla åsyftad giltighet, erfordrades medverkan
från Sveriges ständers sida. Den 10 Nov. infann sig
Karl Johan i stortinget och tillkännagaf å konungens
vägnar i det tal, hvarmed han helsade stortinget,
att »konungen antagit grundlagen sådan som I derom
kommit öfverens med Hans Maj:ts kommissarier»;
förbehållande han sig dock »att föreslå till
de svenska ständernas öfvervägande de artiklar,
hvarigenom förändringar eller jämkningar i den svenska
grundlagen föranledas». Den bekräftelse, som sålunda
å konungens vägnar blifvit gifven åt grundlagen, blef
derefter införd i en af Karl Johan med kontrasignation
af norsk statssekreterare utfärdad, sistnämnda dag
daterad kungörelse, som vid grundlagens tryckning
anbragtes såsom en särskild »préambule» framför
grundlagens text med stortingets intimation, på sätt
i den i svenska grundlagsupplagor införda norska
grundlagen angifves, hvarjämte till norska grundlagen
är fogad en påskrift af kommissarierna, hvilken jämte
det den intygar riktigheten af grundlagens text, sådan
den blifvit afhandlad och beslutad mellan stortinget
och kommissarierna, förbehåller Sveriges ständers
konstitutionella rätt i de delar, som medföra
förändringar eller jämkningar i Sveriges rikes
regeringsform. Sedan konungen å sin sida såsom
nu af norska folkets representanter erkänd konung
antagit och bekräftat Norges grundlag, återstod det
för Sveriges folk att genom sina representanter
bekräfta föreningen i en bestämd form och gifva
unionel giltighet samt ömsesidigt förpligtande
kraft för båda landen åt de bestämmelser i norska
grundlagen, som afse föreningen och icke utan svensk
lagstiftningsmakts medverkan kunna erhålla gällande
kraft, hvad Sverige angår. Kongl. Maj:t afgaf
derför till den i Stockholm d. 27 Febr. församlade
urtima riksdagen kongl. proposition om de
nya konstitutionella förhållanden, som till
följd af föreningen mellan Sverige och Norge
uppkommit. Resultatet af de öfverläggningar, som deraf
föranleddes, dels vid svenska riksdagen, dels vid det
d. 1 Juli församlade stortinget, blef en riksakt till
bestämmande af de genom föreningen emellan Sverige
och Norge uppkomna konstitutionella förhållanden,
beslutad, samtyckt och förafskedad på allmän urtima
riksdag i Stockholm d. 6 Aug. och på lagtima storting
i Kristiania d. 31 Juli 1815, hvari, såsom det heter
i ingressen angående de båda folkrepresentationerna,
»vi lagliga ombud för Sveriges och Norges inbyggare ej
trott oss kunna på ett värdigare och högtidligare sätt
för kommande tider befästa vilkoren för den mellan
Sverige och Norge träffade föreningen under en konung,
men med åtnjutande af särskilda regeringslagar,
än då vi öfverenskommit att i en särskild riksakt
innefatta och upptaga förenämnda vilkor», hvartill
kom den af konungen i sammansatt svenskt och norskt
statsråd beslutade sanktion af Riksakten, hvilken
är på satt förhållandet är med svenska grundlagen
utan kontrasignation meddelad. Genom det sätt,
hvarpå denna konstitutionella urkund kommit till
stånd efter förhandlingar mellan båda rikenas
folkrepresentationer samt derpå följande sanktion
af konungen, beslutad i sammansatt statsråd, blef
den en gemensamhetslag. Riksakten är således en
föreningens grundlag, ställd under den gemensamme
konungens och båda representationernas samfäldt
beslutande myndighet, utan att kunna af någon ensidigt
ändras. Föreningens allmänna karakter sådan den i
Riksakten framträder, är att den grundar sig på
ett frivilligt anslutande till föreningen, men
ej någon underkastelse å Norges sida. Det heter
nämligen i ingressen derom att föreningsbandet
mellan Skandinaviens två folk »ej af vapnen, men af
den fria öfvertygelsen blifvit tillvägabragt». Båda
rikena utgöra i föreningen hvar för sig sjelfständiga
stater, på samma gång som de förenade bilda en enhet,
så vidt som det gemensamma ändamålet kräfver. Denna
föreningens allmänna karakter har fått sitt uttryck
dels i ingressen till Riksakten, der det heter att
den »endast bör och skall hvila på ett inbördes
erkännande af folkens lagliga rättigheter» och att
den har till ändamål att bilda »ett stöd för deras
gemensamma troner», dels i R. A. § 1, som stadgar,
att konungariket Norge skall vara ett fritt och
sjelfständigt rike, som ej kan delas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
