Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller afhändas, förenadt med Sverige under
en konung. Denna föreningens karakter finnes
närmare utvecklad i Riksaktens särskilda
bestämmelser, hvarur framgå såsom hufvudgrunder:
1) Konungamaktens utöfvare skall alltid vara
gemensam för båda rikena (jfr R. A.:s §§ 2, 3,
6, 7, 8, 10 och 11 om arfsföljden till tronen;
om val af konung, tronföljare, förmyndareregering;
om anordnandet af omyndig konungs uppfostran och
om interimsstyrelse). 2) Krig och fred samt alla
öfriga politiska förhållanden till främmande
makter skola vara gemensamma, hvadan ock konungen
i sina förhållanden till andra stater alltid
uppträder såsom representant för båda rikena
såsom tillsammans bildande en oåtskiljelig enhet,
äfven om det blott är det ena rikets rätt, som
bevakas. Detta framgår af R. A. § 4, som stadgar,
att konungen såsom unionskonung skall hafva rätt
att sammandraga trupper, begynna krig och sluta
fred, ingå och upphäfva förbund, affärda och
emottaga sändebud, till följd hvaraf den svenske
utrikesministern handhafver de förenade rikenas
utrikesärenden, jfr R. A. § 1, Norska grundlagens
§ 28 och Sveriges R. F. § 11 (se Ministeriella
mål); äfvensom af R. A. § 1, som stadgar, att
konungariket Norge ej kan afhändas d. v. s. från
föreningen afsöndras. 3) Samfällda öfverläggningar
i ärenden, som angå båda rikena och skola afgöras i
någotdera rikets statsråd, ega rum i ett af svenska
och norska medlemmar sammansatt statsråd. Den
sålunda fastställda gemensamheten är grundad på 4)
hvartdera rikets sjelfständighet i allt hvad ej af
föreningsändamålet bestämmes såsom gemensamt samt en
sidoordnad ställning och inbördes jämlikhet för båda
rikena i föreningen. Hvad som utgör en brist i de af
föreningen uppkomna konstitutionella förhållandenas
ordnande är saknaden af en unionel folkrepresentation
i andra fall än vid de i R. A. omförmälda val af
konung, tronföljare m. m. Betraktar man Riksakten i
förhållande till hvartdera landets konstitutionella
rätt, finnes den vara på en gång öfverordnad
öfver och sidoordnad med de särskilda rikenas
grundlagar. Den är öfverordnad i det hänseende, att
hvarhälst någon stridighet skulle förekomma mellan ett
grundlagsbud och ett riksaktstadgande det sistnämnda
gifves företräde. Den är sidoordnad deruti att. der
stridighet ej uppstår, allt hvad i hvartdera rikets
särskilda grundlagar stadgas om folkens särskilda
konstitutionella rättigheter förblir i orubbad kraft
jämte Riksaktens gemensamhetsbestämmelser. Detta
förhållande fordrar, att R. A. ej kan ändras,
så att den kommer i strid med någotdera rikets
grundlag, utan att på samma gång deri ändring sker,
och tvärtom, samt att vid grundlagsändring i det
ena riket man måste se till att densamma ej kommer
i en sådan kollision med det andra rikets grundlag,
att någon bestämmelse i R. A. derigenom blir maktlös,
t. ex. i hvad rör konungens religion, myndighetsålder,
vistelseort. Med hänsyn till Riksaktens egenskap
af en unionel konstitution, som blifvit beslutad af
båda rikenas representationer och erhållit unionel
sanktion af konungen,
kan Riksakten icke ändras utan samtliga dessa
konstitutionella makters samtycke, hvarvid är att
iakttaga den skilnad i förfarandet, att Sveriges
riksdag kan besluta ändring vid samma riksdag, hvarå
fråga derom blifvit väckt, hvaremot Norges storting
har dervid att förfara på sätt om grundlagsändring
är stadgadt. Till följd deraf kan ej föreningen af
någotdera rikets representation ensidigt uppsägas och
konungen kan ej genom någon sin åtgärd af egen makt
upplösa föreningen. Han kan ej häller nedlägga kronan
i det ena riket utan att äfven nedlägga den i det
andra, ty R. A. § 1 bestämmer, att konungariket Norge
skall vara förenadt med Sverige under en och samme
konung, och att vid uppkommen tronledighet konung
skall af båda rikenas representationer samfäldt
utkoras. Förrän båda rikenas representationer
samfäldt medgifvit konungens tronafsägelse, kan ej
sådan ega rum. Föreningen tillhör sålunda ej det slag
af statsföreningar, hvilkas enda grund utgöres af
det tillfälliga förhållandet att de hafva gemensam
regent, en s. k. personal-union, utan föreningen
är en real-union, då den nämligen sammanhålles
icke allenast af regentens person, utan är knuten
af de båda folken genom af dem fattade uttryckliga
beslut och befäst genom en unionel grundlag, hvari
föreningsändamålet och de konstitutionella formerna
för den unionella statsmaktens handhafvande äro
bestämda. Saknaden af unionsparlament har föranledt
vissa skriftställare, som påtagligen förbisett
föreningsvilkorens innehåll och föreningens
tillkomst, att angifva Sveriges och Norges
förening såsom en blott personal-union. Föreningens
upprätthållande och föreningsändamålets främjande
ålägga hvartdera riket vissa förpligtelser i den
särskilda styrelsen. Hvartdera riket är pligtigt
att i sin särskilda lagstiftning taga hänsyn
till föreningens kraf och att efter sin förmåga
lika deltaga i det gemensamma försvaret äfvensom
i bidragen till de gemensamma utgifterna; och
konungen har att i hvartdera rikets styrelse
öfvervaka, att föreningsändamålet ses tillgodo. Sådan
föreningen sålunda vid dess tillkomst blef
bestämd, har den bestått utan att undergå några
förändringar. Föreningsvilkoren hafva då och då gifvit
anledning till klagomål. Norrmännen hafva framställt
fordringar på starkare konstitutionella garantier
för diplomatiska ärendens handläggning. I Sverige
har man framhållit behofvet af ett unionsparlament
och vidsträcktare kompetens för det sammansatta
statsrådet samt lika stor dispositionsrätt öfver
norska som öfver svenska krigsmakten. Två gånger
hafva unionskomitéer varit tillsatta, nämligen
1839 och 1865 för att utarbeta förslag till en
ny riksakt. Det första af dessa förslag blef
af svenska regeringen lagdt åsido, det andra af
norska stortinget förkastadt 1871. Stridsfrågor
hafva visserligen vid sina tillfällen uppstått,
hvaribland märkes den 1860 uppståndna, mycken oro
vållande ståthållarefrågan. De hafva väl för en tid
qvarlemnat någon bitterhet i sinnet, men hafva alltid
funnit en lycklig lösning. Föreningen har derför nu
utan att hafva varit utsatt för någon fara hållit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
