Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sweynheim ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jättar, innehåller den vid beskrifningen af hjelten
Gullivers äfventyr en parodi på menniskolifvets
alla förhållanden, som omstörtas af den råa styrkan,
inför hvilken menniskan står lika vanmäktig som
Lilliputarna inför ett sådant fenomen som Gulliver
eller denne inför innevånarna i Brobdingnag. Bokens
senare delar teckna vidunder af mindre intresse och
stöta genom motbjudande skildringar. Till samma klass
af författareskap hör den 1729 författade pamfletten
Modest proposal for preventing the children of
poor people in Ireland from being a burden to their
parents, hvari S. med orubbligt allvar rekommenderar
barnens nedslagtande och försäljande som födoämne.
Den dystra tonen i hans senare skrifter förklaras
såväl af hans sjuklighet som förlusten af hans
förnämsta qvinliga förtrogna. Esther Johnson (Stella),
till hvilken han under vistelsen i London skref
den beryktade Journal to Stella (1710–13), der hans
despotiska lynne, men tillika hans qvinliga vekhet och
älskvärdhet uppenbara sig. Förhållandet mellan honom
och Stella, öfver hvilken han tog sig en älskares
och en faders myndighet, utan att vara någotdera,
och till hvilken han skrifter i ett nästan moderligt
ömt, jollrande språk med barnsliga frimureritermer,
blir ännu oförklarligare genom det alldeles liknande
förhållande, i hvilket han träder till Hester
Vanhomrigh (Vanessa), som också öfverflyttade
till Irland för hans skull och dog snart efter
brytningen med honom. Hans kärlek till oberoende, hans
tilltagande sjuklighet, konstitutionella indisposition
för kärleken eller ett hemligt giftermål med Stella
äro några af de förklaringsgrunder till hans
uppförande, som gissningsvis uppstälts. De sista
åren af hans lif förmörkades hans förstånd alltmera,
och efter en period, i hvilken han måste hållas
inspärrad, öfvergick han till fullkomlig slöhet
och apati, då och då afbruten af en och annan ljus
mellanstund. Han dog d. 19 Okt. 1745 och hade sjelf
förutsagt arten af sin sjukdom i orden »jag skall
dö i toppen, som ett träd». Se Leslie Stephen,
»Swift» (1882). Jfr äfven B. E. Malmströms uppsats
om S. i »Litteraturhistoriska afhandlingar» (1869).
H-n L.
Svifvel, sjöv. Se Förtöja.
Svigta, sjöv. 1. Svigta vanten, med tåg sammanknipa
vanten upptill, för att kunna brassa rårna skarpare
bidevind (mera långskepps). Om i storm vanten i
lä genom krängningen blifva mycket slabba (lösa),
brukar man någon gång lindrigt insvigta dem, för att
förekomma slag och skamfilning. – 2. Svigta ett segel,
reducera seglets vindyta, genom hopsnörpning eller
sammanrullning (ej refning). Då mesanen svigtas,
lägges en fångning rund gaffeln och seglet,
stundom ända invid gaffelklon (vid brokståndet),
hvarefter seglet sättes. När man borttager spritet
på ett fyrkantigt båtsegel och fästnajar spritögat
l. det hörn, der spritet suttit, till masten, säges
man »segla för trekant». Ett undersegel svigtades
förr genom s. k. s vigtsarving, ett groft tåg,
hvars uppslagna parter fästes till rån, och i hvars
bukt (midt) satt en kaus, som nedhalades till däck;
detta hanfotformade nät, som anbringades på förkant af seglet,
förstärkte detsamma betydligt och hindrade det att
slå, då ena skothornet var uppgigadt. – Svigtning
kallas dels i allmänhet hela det parti under märsen
(l. salningen), der puttingsvanten (l. bramvanten)
korsa vanten (l. stängvanten); dels det ställe på
masten, der den s. k. svigtningsringen har sin plats,
från hvilken nedre delen af puttingsvanten utgå, eller
der förr vanten insvigtades. R. N.
Svimning, dåning, synkope, med., är ett plötsligt,
ögonblickligt upphäfvande af hjernverksamheten
jämte afbrott i andningsprocessen liksom i
känselförnimmelser och i frivilliga rörelser. Emedan
hjertat icke sammandrager sig tillräckligt kraftigt,
föres icke tillräcklig mängd blod till hjernan,
hvarför detta organ, i saknad af nödig stimulus af
blodet, icke förmår fullgöra sina förrättningar och
således icke längre kan vidmakthålla rörelse- och
känselförmågan, ej häller andningen och talet. För
dessa symtom användas äfven uttrycken svindel, vanmakt
och leipothymia (af Grek. leipein, lemna, och thymos,
Jifskraft), hvilket namn af en del patologer begränsas
till första början af svimningen, i det att under
svindeln, som vanligen är åtföljd af en känsla af
yrsel, så att man tycker alla föremål dansa rundt
omkring, väl den frivilliga rörelsen för ögonblicket
är upphäfd, men hjertverksamheten och respirationen
ännu fortgå. Bästa sättet att upphäfva svimning är att
skaffa ökadt blodtillflöde till hjernan. För detta
ändamål bör den afsvimmade läggas horisontalt med
hufvudet lågt, hvilket ofta nog är tillräckligt för
att ställa allt till rätta. Man kan ock gifva vin,
konjak o. d., som kan stimulera hjertverksamheten,
samt gnida armar och ben i riktning mot hjertat.
O. T. S.
Svin. Se Svindjuren.
Svinafvel. Svinet är, såsom bekant, ett af våra
nyttigaste husdjur. Det lefver af både växt- och
djurämnen, och derigenom kan en mängd affall från kök,
åkerbruk och fabriker, utfodradt på detsamma, omsättas
till ett synnerligen värdefullt näringsmedel för
menniskor. Från det europeiska vildsvinet härstamma
de tama svin, som under årtusenden hållits i Europa
och som förgrenat sig i en mängd raser, hvilka man
kallat landtraser och som utmärka sig genom ett långt,
spetsigt hufvud, platt bröstkorg, hvälfd rygg, höga
och grofva ben samt en tjock och med styf borst
rikligt försedd hud. Dithörande djur äro derjämte
mycket fruktsamma, men senvuxna. Från det indiska
vildsvinet härstamma deremot åtskilliga förträffliga
raser, hvilka redan för längesedan utbildades i
Kina och hvilka i allmänhet utmärka sig genom ett
litet, kort hufvud, bred kropp, rak rygg, fina och
korta ben samt en tunn hud, sparsamt försedd med
borst. Dithörande djur äro snabbvuxna och lätta att
göda, men deremot icke synnerligt afvelsamma.
Under början af förra århundradet började man att till
Europa, i synnerhet till England, införa kinesiska
svin till korsning med inhemska raser, och detta har
sedan allt som oftast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
