Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syfilis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sekreterare i Svea hofrätt (med lagmans titel från
1801), 1810 till häradshöfding i Åkers m. fl. härad
i Södermanland och 1812 till landshöfding i Hallands
län. Han kallades 1818 till justitieråd, men var
1823 nära att blifva utvoterad af opinionsnämnden,
då han troddes hafva skrifvit anklagelseakten
åt den aktör, som i Svea hofrätt fordrade
grefve K. H. Anckarsvärds afrättning. År 1826
förordnades han till president i Svea hofrätt. Adlad
1812, upphöjdes han i friherrligt stånd 1830, men
introducerades ej som friherre. Död vid en uppvaktning
på slottet d. 28 Aug. 1833. S. var högt värderad för
sin skicklighet och samvetsgrannhet som ämbetsman.
2. Sylvander, Gustaf Volmar, historisk författare,
pedagog, den föregåendes brorson, född i Karlskrona
d. 26 Jan. 1816, aflade studentexamen i Lund 1836
och promoverades till filos. doktor 1843 samt
förordnades 1847 till ordinarie lärare vid Kalmar
läroverk, från hvilken befattning han tog afsked
1867. Död i Kalmar d. 29 Maj 1882. S. företog
1848, på uppdrag af Vitterhets-, historie- och
antiqvitets-akademien, undersökningar om den forna
Kalmar stads läge å Björkenäs samt gjorde under
flere ar omfattande arkivforskningar i Stockholm,
Köpenhamn och Lybeck. Resultatet af dessa forskningar
blef ett i stor skala anlagdt verk, Kalmar slotts och
stads historia (9 del., 1864–74). S. utgaf dessutom
flere smärre skrifter: Tegel et Celsius (1846), De
situ Bircae oppidi antiqui (1849), Andreas Rydelius
(1851), Läran om satsers bildning (1856), Borgholms
slotts historia (1877) m. m.
Sylvanit, ett mineral = (Au, Ag) Te, som genom sina
monosymmetriska, korta, nållika, radformigt grupperade
kristaller på tyska fått namnet schrifterz, och som
har en stålgrå till silfverhvit färg. Hårdhet =
1,5–2,0. Egentl. v. = 8–8,3. Sylvaniten är en mycket
värderik malm, då guldhalten kan uppgå ända till 27
proc. och silfverhalten till 12 proc. Den förekommer
vid Offenbanya och Nagyag i Siebenbürgen samt i
Calaveras-distriktet i Kalifornien. Nära stående
mineral äro calaveriten, med speisgul färg och
ända till 41 proc. guld, samt petzit (se d. o.).
Ant. Sj.
Sylvester (Silvester), namn på tre påfvar. –
S. I, biskop af Rom 314–335. Berättelsen att han
döpt Konstantin den store är uppdiktad. S. dog
d. 31 Dec. 335, hvarför denna dag bär hans
namn. Han dyrkas såsom helgon inom båda de katolska
kyrkorna. – S. II, påfve 999–1003, född omkr. 950,
hette egentl. Gerbert och var född i Aqvitanien af
låg börd samt uppfostrades i ett benediktinkloster
i Aurillac i Auvergne. Efter att i Spanien hafva
studerat i synnerhet matematik, astronomi och musik
kom han 970, i biskop Hottos af Vich följe, till
Rom och vann der genom sina stora kunskaper såväl
påfven Johan XIII:s som kejsar Otto I:s ynnest. Af
ärkebiskop Adalbero i Reims förordnad till lärare vid
katedralskolan i sistnämnda stad, skötte han sig på
ett så utmärkt sätt, att hans rykte som lärare spred
sig öfver hela vestra Europa. Omkr. 982
utnämnd till abbot i Bobbio, måste han redan
983 återvända till Reims, emedan han genom sitt
återbördande af stiftet Bobbios förskingrade gods mot
sig väckt ett häftigt hat. Under de närmast följande
åren arbetade han som ärkebiskop Adalberos sekreterare
kraftigt i de kejserliga intressenas tjenst, och så
stor var dessa båda prelaters makt, att den sades
vara tillräckligo både för att upphöja och störta
konungar. År 989 dog Adalbero. Ehuru förbigången
vid det närmast derpå följande valet, blef Gerbert
991 ärkebiskop i Reims. 998 utnämndes han af sin
lärjunge, kejsar Otto III, till ärkebiskop i Ravenna,
och 999 valdes han till påfve, hvarefter han antog
namnet S. II. Såsom påfve ådagalade han samma energi,
som karakteriserat hela hans föregående lif. Emot
kyrkans utländske stormän häfdade han kraftigt påfvens
öfverhöghet, i det han dels dömande ingrep i deras
tvister, dels upprättade nya biskopsdömen. Hos
Otto III närde han planer till ett nytt romerskt
verldsvälde, men de stolta drömmarna om såväl kyrkans
som kejsaredömets maktutveckling afbrötos, då den
unge kejsaren afled 1002 och S. 1003 följde honom i
döden. S. var på en gång en af sin tids förnämste
statsmän och en af dess ypperste lärde. För sina
astronomiska studier konstruerade han en jord-
och en himmelsglob samt för sina matematiska ett
särskildt räknebräde. Genom sitt samlande af klassiska
författares arbeten gjorde han sig dock i första
rummet förtjent af efterverldens tacksamhet. Den i
fysiska och kemiska experiment förfarne påfven har i
sägnen fortlefvat som en svartkonstnär. »Oeuvres de
Gerbert», innehållande bref m. m., utgåfvos 1867 af
Olleris. – 3. S. III, påfve 1044–46, hette egentligen
Johan och var biskop af Sabina, då han valdes till
påfve efter den fördrifne Benedikt IX. Tre månader
senare blef han emellertid af denne sistnämnde i sin
tur fördrifven. År 1046 afsattes S. af en synod i
Sutri och sändes till ett kloster.
Sylvester Phrygius. Se Phrygius.
Sylvesters orden. Se Gyllene sporren, påflig orden.
Sylvia, zool. Se Trädgårdssångaren.
Sylvia, psevdonym för romanförfattarinnan
S. K. V. A. Pfeiffer.
Sylvidae, zool. Se Sångare.
Sylvin, miner., klorkalium, som i afseende på
kristallform, genomgångar och hårdhet liknar
koksalt. Det förekommer i saltlagren vid Stassfurt
och i Galizien och såsom sublimationsprodukt kring
fumarolerna på Vesuvius. Ant. Sj.
Sylvius, Franz (urspr. Deleboe), holländsk läkare,
född i Hanau 1614, blef med. doktor i Basel 1637,
praktiserade i Hanau, Leiden och Amsterdam, kallades
1660 till professor vid universitetet i Leiden, der
han såsom en af de förste kliniske lärare samlade en
stor skara lärjungar och blef en förkämpe för den
s. k. iatrokemiska skolan, hvarjämte han ifrigt
omfattade Harveys upptäckt af blodomloppet. Död
1672. Hans samlade skrifter utgåfvos i många upplagor,
bl. a. i Amsterdam 1679, i Genève 1680 och i Paris
1771. F. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
