Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Symbolik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
formel, hvarpå de i de religiösa mysterierna invigde
kunde känna igen hvarandra. Numera har ordet symbol
i allmänhet betydelsen af sinnebild. Inom de sköna
konsterna hafva symboler spelat en stor betydelse,
särskildt inom målare- och bildhuggarekonsterna,
der sinnebilder ofta varit nödvändiga för att antyda
hvilka personligheter konstnären velat framställa
(t. ex. hammaren som symbol för guden Tor). I sin
latinska form, symbolum (plur. symbola) förekommer
ordet i de kristna kyrkorna som namn på vissa
bekännelseskrifter (se Symboliska böcker).
I matematiken menas med symbol hvarje tecken för en
storhet eller en operation; i det senare fallet
användes stundom ordet operationssymbol (jfr
Matematiska tecken). – Symbolisk, sinnebildlig,
bildlig. – Symbolisk metod, stundom benämning på
den kalkyl, der operationssymbolerna behandlas såsom
storheter, d. v. s. operationskalkyler (se d. o.). Jfr
Symbolik.
Symbolik (af Grek. symbolon, sinnebild, jfr Symbol
och Symbolon), läran om religiösa symboler. Inom
teologien kallas så: 1. Framställningen och tolkningen
af religiösa sinnebilder, tecken och ceremonier. –
2. Framställningen af ett visst kyrkosamfunds lära,
sådan den innehålles i dess bekännelseskrifter
(symbola). En jämförande framställning af flere
kyrkosamfunds läror kallas komparativ symbolik. Denna
vetenskapsgren utvecklade sig i 18:de årh. ur den
förutvarande polemiska teologien. Medan den sistnämnda
endast sysselsatte sig med att försvara den egna
kyrkans lära samt tillbakavisa och vederlägga de
derifrån afvikande, har deremot den komparativa
symboliken till sin uppgift att objektivt framställa
skiljelärorna. Göttingen-teologen Planck blef –
genom ett år 1796 utgifvet arbete – den egentlige
grundläggaren af denna vetenskap. Men först genom
hans lärjunge Marheineke fick den namnet symbolik.
Symbolisera (jfr Symbol), göra något till sin
sinnebild af, begagna symboler; vara sinnebild af,
föreställa.
Symboliska böcker l. Symbola kallas de
bekännelseskrifter, hvilka framställa en kyrkas
lärobegrepp till skilnad från andra kyrkors
samt sålunda tjena kyrkans anhängare både
till trosbekännelse och igenkänningstecken
(symbol). Gemensamma för alla större kristna
kyrkosamfund äro de tre s. k. ekumeniska symbola: det
apostoliska symbolum (se Apostolisk), det nicenska
symbolum (se Arianer) och symbolum quicunque
l. athanasianska symbolum (se d. o.). Dessutom
uppsattes i synnerhet i 16:de årh., med anledning
af den genom reformationen framkallade splittringen
inom kristenheten, särskilda bekännelseskrifter
för de olika kyrkorna. Såsom symboliska böcker för
romersk-katolska kyrkan gälla sålunda Decreta et
canones oecumenici et generalis concilii tridentini,
Professio fidei tridentinae och Catechismus romanus
ex decreto concilii Tridentini ad parochos (se
Tridentinska mötet) samt de vid Vatikankonciliet
1870 fastställda »definitionerna» om påfvens
universalepiskopat och ofelbarhet. Grekisk-katolska
kyrkans förnämsta bekännelseskrift är Confessio
orthodoxa l. Ryska katekesen (se Confessio,
sp. 524). Inom de flesta lutherska kyrkosamfund
anses följande skrifter som symboliska: Augsburgiska
bekännelsen (se d. o.), Augsburgiska bekännelsens
försvar (se d. o.), Schmalkaldiska artiklarna
(se d. o.), Luthers båda katekeser (se Katekes)
och Konkordieformeln (se d. o.). I den reformerta
kyrkan finnas flere olika symboliska böcker (se
Confessio, sp. 523, och Consensus), i allmänhet
antagna endast i de land eller städer, efter hvilka,
de blifvit kallade. Största auktoriteten hafva
emellertid Heidelbergkatekesen (se d. o.) och de
helvetiska konfessionerna. – Enligt sitt ursprungliga
ändamål voro de särskilda symboliska böckerna inom
de protestantiska kyrkorna endast framställningar af
lärobegreppet vid en viss tidpunkt. Redan i slutet
af 16:de årh. började man emellertid tillerkänna
dem en oinskränkt auktoritet äfven i de delar,
hvilka endast innehålla teologiska lärosatser af
omtvisteligt värde. Med 18:de årh. gjorde sig den
satsen gällande att presterna voro bundna vid symbola,
icke emedan (quia), utan försåvidt (quatenus) dessa
öfverensstämde med den Heliga skrift, och sedermera
gjordes från det rationalistiska partiet häftiga
angrepp på bekännelseskrifterna såsom dogmatiska
läronormer. Under den reaktion, som inträdde i början
af 19:de årh., arbetades kraftigt på återupprättandet
af de symboliska böckernas teologiska och kyrkliga
auktoritet. Af nutidens fria teologi betraktas de
såsom historiska urkunder, som framställa de olika
protestantiska kyrkornas egendomliga religiösa
åskådning, men hvilkas teologiska form ingalunda är
oföränderligt giltig.
Symbolon, Grek. Se Symbol.
Symbolum, Lat. Se Symbol.
Symfoni (Grek. symfonia, samljud), ett vanligen i
form af sonat (se d. o.) skrifvet, större cykliskt
verk för orkester. Hos forngrekernas betydde
symfoni detsamma, som vi kalla konsonans. I 16:de
årh. betydde det öfver hufvud ett flerstämmigt
instrumentalstycke och särskildt sedermera det,
som inledde en opera. Symfoniens tidigare historia
är derför alldeles identisk med uvertyrens,
af hvilken man särskilde två arter: den franska
(Lully), med två långsamma satser omgifvande en
hastig, och den italienska (Scarlatti), med två
hastiga satser omgifvande en långsam. Den senare blef
slutligen såsom sjelfständigt instrumeritalstycke den
gällande och utvecklade sig parallelt med solosonaten,
hvars form den antog och äfven å sin sida bidrog
att utbilda. Redan hos Stamitz’ symfonier finner
man sonatens gestalt färdig, med inbegripandet
af menuetten, hvilken sedan, genom Haydn fick
häfd och äfven ombildades till det slutligen af
Beethoven fulländade scherzot. Haydn, föregången
af Emanuel Bach, Gossec m. fl., emanciperade och
riktade instrumentationen, hvilken förut varit både
torftig och osjelfständig, särdeles beträffande
blåsinstrumenten. Härutinnan hade emellertid äfven
Mozart en betydande förtjenst, hvarjämte hans
tre bästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
