Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Symbolik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Symptom. Se Symtom.
Symtom l. symptom (Grek. symptoma,
läge, fall, tillstöt), med.,
kallas hvarje förändring i en organisms förrättningar,
hvilken står i samband med någon skada eller något
lidande. Symtom är sålunda hvarje yttring af en
sjukdom, vare sig att den sjuke sjelf märker densamma
eller endast läkaren förmår iakttaga och konstatera
den. Det är genom aktgifvande på samtliga symtomen,
som läkaren kommer till kunskap om sjukdomens
art. (Jfr Medicin, sp. 1214, och Semiologi.) Symtom
kunna förekomma, hvilka icke härleda sig
omedelbart från sjukdomen, utan äro yttringar af
sådana rubbningar i funktionerna, som af sjukdomen
föranledas, t. ex. då yrsel uppstår hos någon, som är
sjuk af lung- eller lungsäcksinflammation. Ofta kan
man icke med behandlingen angripa sjukdomsorsaken
omedelbart, om man också har på grund af symtomen
riktigt bedömt hvilken sjukdom, som föreligger. I
stället för en dylik mot sjukdomsorsaken riktad
s. k. »rationel behandling» får man sålunda nöja
sig med en »symtomatisk behandling», som går ut på
att lindra, nedsätta eller undanrödja, åtminstone
för några timmar eller der omkring, besvärliga,
plågsamma symtom; såsom då man gifver blåsyreemulsion
för att stilla kräkningar, opiat eller morfin för
att lindra smärtor, temperaturen nedsättande medel,
såsom kinin, antipyrin, antifebrin o. d., för
att minska feber o. s. v. Om man också derigenom
icke kan bota sjukdomen, gör man dock tillståndet
för den sjuke drägligare åtminstone under någon
begrärsad längre eller kortare tid. I senaste tid
har strid uppstått rörande gagnet af feberstillande
medel. – Symtomatisk, som har afseende på symtomen,
t. ex. symtomatisk behandling, symtomatisk diagnos. –
Symtomatologi, läran om symtomen. Se Medicin,
sp. 1214. O. T. S.
Syn, med. För att synakten skall komma till stånd
fordras, att ljusvågorna från ett utanför ögonen
befintligt föremål träffa ögats hornhinna, brytas af
dess genomskinliga delar (media) och träffa näthinnan
så, att en klar bild af föremålet dera uppkommer,
hvarefter intrycket fortplantas till vissa punkter i
hjernan och der uppväcker en föreställning. Genom en
själsakt utkastas denna bild och förlägges till sin
rätta plats. Det sedda föremålets afstånd bestämmes
instinktmässigt genom båda ögonens samverkan. Endast
från en enda punkt äro bilderna lika för båda
ögonen. Allt hvad som ligger innanför eller utanför
denna punkt ger en något olika bild för hvartdera
ögat, egentligast en dubbel bild, hvilken dock
erfarenheten lärt menniskan att abstrahera ifrån
och i stället uppfatta såsom relativt större eller
mindre afstånd. Det är lätt att öfvertyga sig om detta
förhållande. Stereoskopbilderna äro just bestämda med
afseende härpå. De äro beräknade så, att de hvarandra
olika bilderna på den plana ytan skola smälta ihop så,
att de bilda en relief, en perspektivisk bild. Att
dessa dubbelbilder verkligen finnas, kan man genom
ett lätt verkställbart experiment öfvertyga sig
om. Om man
ställer 2 brinnande ljus i en linie framför ögonen
så, att lågorna ej alldeles skymma hvarandra, och
betraktar skarpt den närmaste, så framträder den
bortersta dubbel och så, att den venstra bilden
tillhör det venstra ögat och tvärtom. Bilderna äro
liknämniga. Fixerar man den mera aflägsna lågan, så
blir den närmare dubbel, men bilderna äro korsade. Med
tre ljus i rad och med tillhjelp af noggrann
uppmärksamhet kan man framkalla 5 bilder, i synnerhet
om den mellersta lågan fixeras. Vi gå alltjämt omkring
med dessa dubbelbilder, men vi bemärka dem ej, vi
uppfatta dem i stället som uttryck för afstånd. En
annan egenskap hos näthinnan är den att ögat medelst
den gula fläcken i sin bakre pol visserligen ser det
fixerade föremålet tydligt, men den öfriga delen af
näthinnan är icke overksam. Det s. k. periferiska
seendet består deri att utom det fixerade föremålet
äfven de på sidorna belägna, verkligen ses, om än
mera otydligt. Med endast det centrala seendet skulle
menniskorna se, som om de ginge med tuber för ögonen,
da skulle sakna förmåga att orientera sig, att gå för
sig sjelfva. Under sjukliga förhållanden förekommer
verkligen oreda. (Se vidare Perimeter 2.)
För att ett skarpt seende skall komma till stånd
fordras, utom bildens inträffande på retina, medias
klarhet, näthinnans, synnervens och hjernans
integritet, äfven en tillräcklig belysning, en
tillräcklig storlek hos föremålet och ett rimligt
afstånd. Ju större ett föremål är, i dess större
afstånd kan det naturligtvis med synen uppfattas,
förutsatt dock, att afståndet ej är så stort,
att synvinkeln blir alltför liten. De ljusstrålar,
som utgå från de båda ändpunkterna på ett föremål,
som man vill se, måste i sin konvergerande gång mot
ögat bilda en viss vinkel, då de nå detsamma, för
att till sist på näthinnan åstadkomma en spegelbild
af tillräcklig storlek. Med yttersta ansträngning
kan ett väl utrustadt öga ännu se med endast 1
minuts synvinkel, men vanligen sättes denna till
5 minuter. Om nu en person har normal refraktion,
d. v. s. hvarken är närsynt eller långsynt, så
skall den kunna se hvarje föremål, närbeläget eller
på stort afstånd, allenast synvinkeln går upp till
dessa 5 minuter. På nära håll motsvaras denna vinkel
af den allraminsta prick. På 20 fots afstånd måste
föremålet redan hafva en storlek af ungefär 9 mm.,
på 200 fots afstånd mer än 9 cm. Efter detta system
äro de skriftskalor upprättade, som man nu nästan
uteslutande begagnar för bestämmande af synskärpan. De
bära nummer från 1 till 10, 20, ända till 200; den
som ser n:r 1 väl i 1 fot, bör lika väl kunna se n:r
200 i 200 fot. Vanligen mätes synskärpan på större
afstånd, för att utesluta ackommodationen, och således
på 15 à 20 fot. Ser nu en person ej n:r 20 i 20 fot,
utan endast n:r 40, har han en synskärpa af endast
20/40, d. v. s. hälften af hvad han borde hafva. Ser
han i samma afstånd endast n:r 100, har han 20/100,
d. v. s. endast 1/5 af den normala synskärpan,
o. s. v. Allt dock förutsatt, att närsynthet och
andra refraktionsfel blifvit med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
