Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i det onda svarar solidariteten i det goda, i det
äfven det i Kristus typiskt förverkligade andelifvet
är ämnadt att blifva vårt slägtes gemensamma
tillhörighet. Ingen blir sålunda sig sjelf nog. På
sådant sätt blifver just tillvaron af synd och ondt
ett medel till hela mensklighetens sammanknytande
genom kärlekens band. För denna åskådning fann en
framstående svensk lärjunge af Schleiermacher – Nils
Ignell – (»Kristendomens hufvudläror»), ett uttryck
i dessa Pauli ord: »Gud hafver allt beslutit under
synd, på det han måtte förbarma sig öfver alla».
A. F. Å.
Syndabekännelse gjordes i den äldsta kristna kyrkan
inför församlingen, efter utbildandet af den kyrkliga
hierarkien inför presten. Enligt reformationens
principer behöfver syndabekännelsen göras endast inför
Gud, men bikten har bibehållits såsom frivillig. Jfr
Bikt och Skriftermål.
Syndafallet, teol., kallas den enligt 1 Moseb. 3
kap. af det första menniskoparet begångna första
synden. Adam och Eva lefde först i ett tillstånd
af barnslig oskuld och ostörd lycka i den af Gud
planterade lustgården i landet Eden, utan annan
kunskap om godt och ondt än den, som var gifven
med förbudet att äta af frukten på kunskapens
träd. Frestade af ormen, hvilkens ord hos dem
väckte de första rörelserna af misstroende till
Gud, öfverträdde de detta förbud. Då öppnades deras
ögon. De hade vunnit en erfarenhetskunskap om det
onda och dermed äfven om skilnaden mellan godt och
ondt, men de hade förlorat det förra omedelbara och
innerliga förhållandet till Gud. De utdrefvos ur
lustgården och afstängdes sålunda från njutandet
af lifsträdets frukt, som skulle hafva gifvit dem
odödlighet. De skulle hädanefter äta sitt bröd i sitt
anletes svett, till dess de åter blefvo till jord,
hvaraf de voro tagna.
I nästan alla forntida folks myter återfinnes under
en eller annan form föreställningen om ett förloradt
paradis, hos några till och med om ett lifvets träd
(t. ex. hos inder och perser), hvaremot kunskapens
träd på godt och ondt synes vara en specielt
israelitisk föreställning. En nutida assyriolog,
G. Smith, har visserligen velat återfinna både
paradisormen och kunskapsträdet i en teckning
på en fornbabylonisk cylinder; men hans tolkning
har bestridts af en annan framstående assyriolog,
Friedrich Delitzsch. Vidare har man antagit, att
paradisormen vore ett lån från Persien, men deremot
har anmärkts, att den myt, i hvilken Ahriman antager
ormgestalt för att fresta menniskorna, härleder
sig från en senare period af persiska religionens
utveckling – under sassaniderna (226–651 e. Kr.) – och
mycket väl kan vara ett lån från bibeln. Ingenstädes
i Gamla testamentets kanoniska böcker identifieras
ormen med satan. Detta sker först i den apokryfiska
»Vishetens bok», der det säges, att »genom djefvulens
afund döden kommit i verlden» (2: 24). Liknande
yttranden förekomma äfven i Talmud. Först den
senare judiska teologien härledde äfven menniskans
syndiga beskaffenhet från Adam. Detsamma gör i Nya
testamentet Paulus (Rom. 5: 12), och Johannesevangeliet framställer
djefvulen såsom menniskoslägtets förderfvare från
begynnelsen (8: 44). De förstskapades syndafall
antingen förnekades eller uppfattades i en helt
annan betydelse – såsom ett framsteg, icke såsom
ett fall – af gnostiska eller af gnosticismen
påverkade sekter. Ebioniterna ansågo Adams fall
omöjligt, emedan det förutsatte, att den i honom
uppenbarade gudomliga »anden» eller »visheten»
skulle syndat. De förklarade berättelsen i 1 Moseb. 3
kap. för en senare tillsats och läto synden börja
med Kain. Ofiterna sågo i ormen en symbol af den
gudomliga visheten och i fallet ett framsteg till
sedlig frihet (jfr Gnosticism). Inom den allmänna
kyrkan deremot voro – huru vidt meningarna än skilde
sig i fråga om hvari de förstskapades synd bestått –
alla lärare ense derom att frestelsen genom ormen
varit till menniskoslägtets skada. De alexandrinske
kyrkofäderna tolkade berättelsen om syndafallet
allegoriskt. Så t. ex. Origenes, som förlade fallet
till en menniskans tillvaro före jordelifvet. De
latinske kyrkofäderna deremot uppfattade berättelsen
såsom historisk. Denna uppfattning förblef ock
den herskande under medeltiden och fortlefde sedan
äfven inom de protestantiska kyrkorna.
Först med den opposition mot den kyrkliga arfsyndsläran, som
var utmärkande för 18:de årh:s rationalism, följde
äfven uppgifvandet af berättelsen om syndafallet
såsom historia. I kampen mot de rationalistiska
tolkningarna deraf framställdes af supranaturalistiska
teologer teorier, som voro föga mera ortodoxa
än motståndarnas. Sålunda förklarade Michaëlis,
Seiler, Doederlein m. fl. kunskapens träd för ett
giftträd, genom hvars frukt menniskan försvagades
ej blott fysiskt, utan äfven till sin intelligens
och viljekraft. Från rationalistisk ståndpunkt har
berättelsen om syndafallet blifvit uppfattad såsom
en myt, åskådliggörande dels den upp- och nedvändning
af viljans maximer, genom hvilken synden uppstår hos
menniskan (Kant), dels mensklighetens fortskridande,
medelst synden och det onda såsom genomgångsstadium,
till kultur och sedlig frihet (Hegel). I synnerhet
den senare åsigten hafva bibeltroende teologer städse
bekämpat såsom innebärande ett förringande af syndens
allvar. De hafva betonat, att Gud aldrig velat, att
menniskan skulle falla, utan att hon fallit genom
sin egen skuld, i det hon gaf vika för frestelsen
från en ond, mot Gud fientlig makt. Äfven bland
dem uppfatta somliga berättelsen mera, andra mindre
bokstafligt. Den berömde exegeten Franz Delitzsch
förlägger det ondas uppkomst – genom ett fall inom
andeverlden – till tiden före jordens beredande
till en boningsort för menniskan. Guds verk under
skapelsedagarna – hvilka han betraktar såsom långa
geologiska perioder – var, säger han, delvis en kamp
mot denna onda makt. Gud band densamma – så vidt den
jordiska skapelsen angår – i det han begränsade den
till kunskapens träd på godt och ondt och der likasom
förseglade den genom att förbjuda menniskan att äta
af detta träds frukt. Begagnande ormen såsom redskap,
förmådde satan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
