Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synkretistiska striden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
produkterna. Vid elektrolys af ett salt delas nämligen
saltet i en positiv radikal, eller en metall, och
en negativ radikal, eller resten af saltet. Den
af Davy antydda och af Dulong utvecklade åsigten
om syrors och salters natur erhöll ett vigtigt
stöd genom Liebigs undersökningar 1838 öfver de
organiska syrornas mättningsförhållanden. Genom
dessa undersökningar blef det klart, att alla verkliga
syror äro väteföreningar och att saltbildningen beror
derpå att vätet i en syra ersättes af en radikal,
som är mer positiv än syrans. Sedan begreppet
molekyl blifvit infördt i kemien, blef den äldre
uppfattningen af syrors, salters och eterarters
natur alldeles ohållbar, emedan den nödgade till
fördubbling af flyktiga enbasiska syrors och deras
eterarters molekylarvigter, sådana de framgå af
gastätheterna. Den nyare uppfattningen af syror
medför stor enkelhet och nödgar icke till antagandet
att vätesyrorna och deras salter äro af väsentligen
annan art än syresyrorna och deras salter. Tvärtom,
koksaltet, NaCl, blir typen för alla salter och
klorvätet, HCl, för alla syror. Det i alla verkliga
syror förekommande vätet är förenadt med saltbildare
i vätesyror, med syre i syresyror, med svafvel i
svaflor samt med qväfve i cyansyra, CONH, och i
imider i allmänhet. Flere syror finnas, i hvilkas
molekyl vätet är bundet af kol, t. ex. knallsyran,
nitrometan, H.C(NO2)H2, melonsyreeter m. fl. Sannolikt
hör äfven cyanvätet, H.CN, hit. – Alltefter antalet
väteatomer i en syra, hvilka kunna utbytas mot
metaller, delas syrorna i enbasiska, tvåbasiska
o. s. v. Oorganiska syror kallas mineralsyror, till
skilnad från växtsyror, som finnas i växtriket, och de
mineralsyror, hvilka innehålla en metall i radikalen,
kallas metallsyror.
Olika syror hafva mer eller mindre sur natur och
sägas vara starka eller svaga. Förr trodde man, att
en syra vore starkare än en annan, om den, såsom man
oegentligt uttryckte sig, förmådde utdrifva den andra
syran ur dess salter. Svafvelsyran ansågs sålunda
starkare än salpetersyran, emedan den sistnämnda
syran uppstår, när svafvelsyra får inverka på ett
salpetersyradt salt. Dervid förvexlade man två
alldeles skilda begrepp, nämligen salpetersyrans
svaghet och dess flyktighet. Det riktiga är att
bedöma syrors relativa styrka (äfven kallad aviditet)
efter det förhållande, hvarefter tvänne syror, som
samtidigt inverka på en bas, dela denna emellan
sig. I sådant fall blir salpetersyran dubbelt så
stark som svafvelsyran. Enligt den arrheniusska
dissociationsteorien beror syrors styrka af deras
dissociationsgrad, d. v. s. af de mängder af
syrorna, som i en lösning äro uppdelade i väte
och radikal, hvilken kan bedömas af syrornas
förmåga att leda den elektriska strömmen.
P. T. C.
Syrach, Jesus. Se Jesus Syrach.
Syracusa. Se Syrakusa.
Syracuse [sirakjus], stad i nord-amerikanska
staten New York, vid Erie-kanalen. 81,000
innev. (1886). Metodist-universitet och
högskola. S. är berömdt för sina sedan 1797 under
statskontroll bearbetade saltkällor, hvilka lemna
7–2,8 mill. hl. årligen. Dessutom bedrifvas jern- och
glasindustri, tillverkning af landtbruksredskap
m. m. Staden erhöll sina privilegier 1847.
Syrakusa (Grek. Syrakusai, Lat. Syracusae, Ital.
Siracusa), stad på Siciliens östra kust, i forntiden
den största staden icke blott på denna ö, utan inom
den grekiska fornverlden. Det säges vara grundadt år
734 f. Kr. af doriska nybyggare från Korint, under
ledning af Archias. Ursprungligen upptog staden
blott ön Ortygia, vanligen betecknad blott såsom »ön»
(på dorisk grekiska »nasos»), hvars norra ände skiljes
från fastlandet endast genom en smal kanal. Efter
hand uppväxte dock på fastlandet fyra stadsdelar,
af hvilka hvar och en var flere gånger större än
den ursprungliga, på ön belägna staden. Den äldsta
af dessa stadsdelar var det i öster utmed hafvet
på en hög och rymlig bergsplatå belägna samt af
starka fästningsverk omgifna Achradina. Vester
derom tillkommo stadsdelarna Tycha och Neapolis
samt slutligen ännu vestligare det af Dionysios
d. ä. anlagda och befästa Epipolai med skansarna
Evryalos och Labdalon. S. eger två hamnar, en
mindre på östra och en större på vestra sidan om
ön. Inloppet till den större, som är mycket rymlig och
väl skyddad, bildas af öns sydligaste spets och den
gent emot denna från fastlandet utskjutande bergudden
Plemmyrion. På fastlandssidan, vester om stora hamnen
uppväxte ett slags förstad med namnet Polichne,
skild från den egentliga staden genom en bred, sumpig
dalgång, hvilken genomströmmades af floden Anapus
(nu Anapo). Stadens hela omfång uppgifves till 180
stadier eller 34 km., och antalet innevånare uppgick,
när det var som störst, måhända till en million. Bland
betydande forntida byggnader äro att märka: på
Ortygia Apollons, Artemis’ och Athenes tempel, Hierons
praktfulla palats och den starka, af Dionysios anlagda
borgen (akropolis), hvilken beherskade hamnen, med
dess skeppsvarf och arsenaler; i Achradina, stadshuset
(prytaneion), rådhuset med folkförsamlingsplatsen
och Zevs Olympios’ tempel; i Tycha ett ståtligt
gymnasium, i Neapolis Demeters och Persefones
tempel, en teater af väldiga dimensioner och under
den romerska tidenen amfiteater. Af många bland dessa
byggnader äfvensom af de väldiga fästningsverken
finnas ännu ansenliga fornlemningar. Med vatten
försågs S. dels genom storartade, delvis ännu
tjenstgörande vattenledningar, dels genom den
berömda källan Arethusa, hvars vatten dock numera
är något salthaltigt, sedan en jordbäfning år
1169 gifvit tillträde åt hafsvattnet. Till stadens
märkvärdigheter höra äfven de under namn af latomier
kända stenbrotten.
Om S:s historia före början af 5:te
årh. f. Kr., är föga mer bekant än att det hade
en aristokratisk-republikansk författning. Dess
sociala förhållanden betingades deraf att de doriske
nybyggarna satt sig i besittning af åkerjorden (de
kallade sig med anledning deraf gamoroi, »jordegare»)
och gjort landets äldre sikuliska innebyggare, kallade
killikyrier, till lifegna undersåtar. Med tillväxande
handel och näringsverksamhet uppkom en tredje talrik
klass af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
