Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syrbila ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Syrén, Syringa L., bot., ett slägte af buskar
hörande till nat. fam. Oleineae Hoffm., kl. Diandria
L. Blomsamlingarna bilda spiror eller klasar i toppen
af grenarna. Bladen äro motsatta. Blomfodren äro
mycket små och 4-tandade, blomkronorna trattlika,
regelbundna med 4-klufvet bräm. Blommorna äro
samkönade, med 1 pistill och de 2 ståndarna gömda i
kronpipen. Frukten är en 2-rummig, 2-fröig kapsel. Den
vanliga syrenen, S. vulgaris L., härstammar möjligen
från Kina eller från Orienten, men har sedan lång tid
tillbaka odlats i Sveriges trädgårdar, till löfsalar,
häckar o. s. v., ända upp till Norrland, samt är här
och der förvildad genom sina rotskott. Syrenen är en
högväxt buske med motsatta, skaftäde, hjertlika blad,
som äro helbräddade, glänsande glatta och af en mörkt
grön färg. Blommorna äro violetta eller hvita; flere
odlingsvarieteter finnas. Äfven andra arter odlas,
såsom ungersk syrén, S. Josikaea Jacqu., med ljusare
violetta blommor, persisk syrén, S. persica L., med
röda, ljusblåaktiga, stora blomspiror, s. k. japansk
syrén, S. chinensis Willd., hvilken anses vara
en hybrid mellan vanlig och persisk syrén, m. fl.
O. T. S.
Syresalter, salter af sådana syror, som innehålla OH
eller syresyror. P. T. C.
Syrgas, kem. Se Syre.
Syriasis. Se Elephantiasis.
Syrien (Turk. Sûrîga, Pers. Sûristân, Arab. Esj-Sjâm),
den del af Asiatiska Turkiet, som ligger mellan
Medelhafvet i v. samt Eufrat och syriska öcknen i
ö., Taurus och Alma dag i n. samt Arabien i s. Areal
183,000 qvkm., enligt Reclus. Landet är från n. till
s. genomdraget af bergskedjor, som förena Taurus
med Röda-hafs-kedjan. Längst i n. löper Alma dag
l. Amanus, hvars södra del, höglandet Rás-el-Khanzir,
begränsas åt Nahr-el-Asis (Orontes’) floddal; derpå
följa Djebel Akra och Nosairi-höjderna, som genom
floden Nahr-el-Kebir äro skilda från Libanon (se
d. o.), den högsta delen af Syriens bergland. Söder
om sistnämnda bergsträckning vidtaga Palestinas
berg, hvilka genom öckenplatåer ansluta sig till
Sinaihalföns bergstock. Åt v. äro höjdsträckningarna
i allmänhet branta; i ö. förena de sig i sakta
sluttning med den derefter vidtagande, mot Eufrats
lågland sig sänkande syriska öcknens högslätt. Genom
hela bergmassan går från s. till n. en djup, ända
till 23 km. bred ravin. Börjande vid Akaba-viken,
går den under namn af Wâdi Araba till Döda hafvet,
fortsätter sedan, kallad El-Ghor, till trakten af
Jordans källor samt sträcker sig derefter, först
mycket sammanträngd, slutligen mellan Libanon och
Antilibanon utvidgad till Beká’as (Celesyriens,
se d. o.) lågland, upp till Taurus. I geografiskt
hänseende delas S. i norra S., mellersta S., från
floden Nahr-el-Kebir till en linie straxt s. om Tyrus,
och södra S. eller Palestina (se d. o.). Jämte redan
nämnda floder, Nahr-el-Asi, Nahr-el-Kebir och den
vigtiga Jordan, genomströmmas landet af Litani,
som tilllika med flere smärre vattendrag utfaller
i Medelhafvet, samt El-Awadj och Barada, som från
Antilibanon flyta till de ö. om Damaskus belägna
sjöarna Bahr-el-’Atêbe och
Bahr-el-Hidjane, Kuek, som flyter förbi Haleb till sjön
el-Melak, Afrina, som faller ut i Ak-Denissjön,
hvilken har aflopp genom Nahr-el-Asi, samt Sadjur,
en biflod till Eufrat. Större sjöar utom de nämnda
äro Höms-sjön, som har aflopp genom Nahr-el-Asi,
och Dsjabul, s. ö. om Haleb. – Hufvudbeståndsdelen i
S:s bildning ur geologisk synpunkt är kalk: bergkalk
med lager af kolsandsten och jernmalm i Libanon,
krita i Antilibanon och jurakalk i Palestina,
här och der med vulkaniska bildningar. I klimatiskt
hänseende företer S. betydande vexlingar. I det inre
af landet är temperaturen om sommaren särdeles hög;
endast vid kusterna och i bergstrakterna är värmen
modererad; på de högsta höjderna (2,000–3,000
m.) är kölden stundom skarp, och snö faller
vintertiden till och med i de inre dalarna. Den
årliga medeltemperaturen i Jerusalem är 17° C. och i
Beirut 20° C. På grund af bergens sträckning hejdas
de från Medelhafvet kommande vindarna i sitt lopp
åt ö., och regnmängden är sålunda i östra delen af
landet vida mindre än i den vestra. Kusttrakterna
och dalgångarna hafva en subtropisk vegetation,
kännetecknad af de ständigt grönskande träden;
längre åt ö. antager landskapet alltmer den
arabiska steppens och öcknena utseende. Vigtigast
för sädesodlingen är distriktet Hauran; trakten
kring Damaskus är berömd för sin fruktodling. Oliv-
och fikonträden samt vinrankan äro för landet vigtiga
kulturväxter. Jordens fruktbarhet var dock i forntiden
vida större än nu, till följd af en noggrann odling
och förträffliga vattenledningar, med hvilka senare
medel till och med i öcknen frambragtes blomstrande
oaser. Förnämsta exportartiklar äro säd, frukt,
silke, hudar och ull, hvilka utföras förnämligast
från Beirut och Alexandrette. Karavanhandeln har
nästan alldeles upphört, och den fordom betydande
textilindustrien är i starkt aftagande. Befolkningen
uppskattas till mindre än 2 mill. Såväl med afseende
på härkomst som religion är den sammansatt af flere
olika element. Talrikast äro araberna, dels bofasta
stammar, dels kringströfvande beduiner i
gränstrakterna. Öfriga bekännare af islam äro turkarna
samt turkmenska och kurdiska nomader i n. Judar,
hufvudsakligen immigranter från Europa, finnas
i synnerhet i Palestina. Zigenarehorder ströfva
omkring i hela landet. De kristna utgöra omkr. 1/5
af befolkningen och bekänna sig i allmänhet till
den grekisk-katolska kyrkan, som har tvänne
patriarker i Syrien: i Antiochia (nu i Beirut)
och i Jerusalem. Dessutom förekomma romerska
katoliker, unerade greker och syrer, maroniter samt
presbyterianska missionärer, hvilka sistnämnda hafva
sitt stamhåll i Beirut. Egendomliga sekter äro de
från islam utgångna metâwile (en sjiitisk sekt)
i Beká’a samt druserna och nosairierna, hvilka
sistnämnda sekters läror äro beslägtade såväl med
islam som med kristendomen. Det herskande språket
är ej längre syriskan (se Syriska språket), utan
arabiskan. I politiskt hänseende är S. deladt i de tre
vilajeten Haleb, Damaskus (Esj-Sjâm) och Palestina
(Jerusalem).
Historia. I äldsta tider herskade i norra
S. chetafolket l. hethiterna, i landets mellersta del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
