Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syrbila ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och senare äfven delvis i dess norra araméerna
samt i s. och vid kusten kanaaniter, fenicier och
hebréer. De sistnämnde bemäktigade sig på Davids och
Salomos tid de arameiska staterna Damaskas, Zoba och
Hainath, hvilka dock inom kort åter frigjorde sig,
hvarefter Damaskus svingade sig upp till en betydande
makt. Från år 1100 f. Kr. blef det assyriska väldet
alltmer hotande, och småningom kufvades af detsamma
S:s alla stater och städer, först hethiternas,
sedan araméernas och hebréernas. År 733 f. Kr. föll
Damaskus och 720 f. Kr. Hamath. Under de närmast
följande århundradena tillhörde landet efter
hvartannat de babylonska, persiska och macedoniska
verldsväldena. Först omkr. 300 f. Kr. bildade det
åter ett eget rike under selevciderna, med Antiochia
som hufvudstad. Efter att 83–69 f. Kr. hafva varit
förenadt med Tigranes’ af Armenien besittningar lades
S. 64–63 f. Kr. af Pompejus under romerska väldet. En
del af landet, med Damaskus som hufvudort, bildade
emellertid länge ett sjelfständigt nabateiskt rike
(se Nabatéer). Inom kort var S. en af Roms vigtigaste
provinser, i såväl andlig som materiel kultur utmärkt
genom en hög blomstring; dess hufvudstad Antiochia var
till omfånget den tredje staden i kejsaredömet. År 616
blef det emellertid eröfradt af Persien, och omkr. 636
satte araberna sig i besittning af den då åter till
Öst-Rom hörande provinsen. Muavija, den förste
omajjadkalifen, tog Damaskus till sitt residens, men
758 flyttades detta till Bagdad. Under kalifernas
spira var S. deladt i följande militärdistrikt:
Filistin l. Palestina, Urdun l. Jordan, Damaskus,
Höms l. Hamath, Kinnasrin l. norra Syrien samt
gränsdistriktet mot Bysantiums områden i Mindre
Asien. År 968 kom det under sultanerna af Egypten
och omkr. 1090 under seldsjukerna. Af korsfararna
innehades under 12:te årh. konungariket Jerusalem,
sträckande sig i ö. till Jordan och i n. till Beirut,
samt grefskapet Tripolis vid kusten och furstendömet
Antiochia i norra S. Från 1198 blefvo emellertid
sultanerna af Egypten åter herrar i landet, hvilket
omkr. 1260 svårt förhärjades af mongoliska horder. År
1518 eröfrades det af turkarna och har sedan dess
utgjort en integrerande del af det osmanska riket,
med undantag af 1831–41, då det innehades af Muhammed
Ali, vicekonung af Egypten. En följd af vexlingen
af maktegare samt af de förhärjande krigens och
herskarnas barbari är att S. i både politiskt och
socialt hänseende förlorat sin forna civilisation. Det
är numera en klent befolkad, illa odlad och delvis
ofruktbar landsträcka, hvars trygghet ständigt oroas
af kringströfvande röfvareband eller kämpande stammar
och sekter.
Syringa, bot. Se Syrén.
Syringotom, kirurg., en med knapp på änden försedd,
böjd knif, med hvilken man förr brukade operera en
analfistel (syringotomi). F. B.
Syrinx, Grek. mytol. Se Pan, sp. 665.
Syrinx, Grek., urgammalt blåsinstrument. Se Panflöjt.
Syriska kristna kallas dels, i allmänhet, de
kristne i Orienten, hvilka begagna den syriska
bibelöfversättningen och hafva syriskt
kyrkospråk (maroniterna vid Libanon, jakobiterna
i Mesopotamien och tomaskristna i Indien), dels,
i inskränktare bemärkelse, endast de i kurdiska
bergen, vid sjön Urmia ned till Mosul, boende
nestorianerna.
Syriska språket och literaturen. Syriskan, det genom
sin literatur vigtigaste af de arameiska språken,
var de kristne araméernas språk, med staden Edessa
i Mesopotamien till centralpunkt, till skilnad från
de judiske araméernas dels i Palestina och dels i
Babylonien inhemska språk. Såsom tillhörande den
östarameiska grenen skiljer sig syriskan från
de vestarameiska dialekterna, bibelarameiskan,
targumiskan o. a., dels fonetiskt genom bortfall
af slutande u i plur. af perf. och imperativ och
af slutande i i flere pronominala suffix, ehuru
qvarstående i skrift som w, j, t. ex. Syr. kétál(w)
de dödade, malk(j) min konung, Vestaram. ketálu,
malki, samt bibehållande af diftongerna ai, au,
mot o, e i Vestaram., t. ex. malkai (konstr.),
»konungar», remáu, de kastade, Vestaram. malke,
remo; dels formelt genom bildning af 3:dje
pers. sing. mask. samt 3:dje pers. plur. mask. och
fem. af imperf. med prefixet n- mot Vestaram.
j- samt af 2:dra pers. plur. fem. af imperativ
med eller utan ändelsen -en, Vestaram. alltid -na,
t. ex. Syr. ketúl l. ketulen, döden, Vestar. ketúlna,
dels ock syntaktiskt genom sin af grekiskan starkt
påverkade satsbildning, liksom ock syriskan upptagit
en vida större mängd grekiska, persiska, latinska
och arabiska låneord (om de allmänna drag, hvilka
skilja syriskan såsom arameiskt språk från hebreiskan
och arabiskan, se Semitiska språk). – I Edessa hade
syriskan säkerligen utbildats till skriftspråk före
kristendomens utbredande i 1:sta eller 2:dra årh.,
men af denna hedniska literatur har intet bevarats
till vår tid. Redan tidigt (i 2:dra årh.) finna vi
i Edessa en syrisk öfversättning af både Gamla och
Nya testamentet, den s. k. pesjitto (»den enkla»),
och det der framträdande skriftspråket blef snart
herskande bland alla kristna araméer, både i vester,
der de lydde under Rom, och i öster, der de lydde
under Persien. När sedan den kyrkliga splittringen
inträdde mellan den jakobitiska (monofysitiska)
och den nestorianska läran, omfattades den förra
af de romerske och den senare af de persiske
araméerna. Utdrifna från Edessa (489), fingo
nestorianerna snart sin literära föreningspunkt
i det ö. derom liggande Nisibis, och då schismen
växte alltmer, uppstod småningom mellan vestsyriskan i
Edessa och östsyriskan i Nisibis en viss dialektisk
skilnad, som hufvudsakligen består deri att den
senare bibehåller de ursprungliga vokalerna a och o,
hvilka i Vestsyr. vanligen öfvergå till o och u. Mera
betydande är skilnaden i afseende på vokalbeteckningen
i skrift. Det konsonantiska alfabetet var först det
urgamla estrangelo, hvarifrån det arabiska alfabetet
härstammar, men snart utbildades en mera kursiv
form, kallad serto (el. pesjitto), hvilken skiljer
sig från estrangelo vida mer hos jakobiterna än hos
nestorianerna. De senare bibehöllo också den äldsta
vokalbeteckningen med ett system
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
