Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syrbila ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
punkter ofvan och under raden, men de förra utbytte
detta (omkr. 700) mot ett mer beqvämt, men mindre
noggrant system, der tecknens former lånats af de fem
grekiska vokalerna α, ε, η, ο, ω. I senare tider
användes stundom syrisk skrift (utan vokalbeteckning)
för arabiska språket och kallas då karschuni.
Efter arabernas framträngande i 7:de årh. öfvergick
folkspråket i Palestina, Syrien, Mesopotamien och
Babylonien hastigt nog från arameiska till arabiska,
och redan i början af 9:de årh. var syriskan ett dödt
språk, hvilket dock bibehöll sig som literaturspråk
i mer än 4 århundraden och ända till vår tid
som kyrkospråk hos maroniterna (se d. o.). Om
de nu lefvande syriska dialekterna jfr art.
Ny-syriska språket. – Syriska literaturen, till
största delen vestsyrisk (jakobitisk, edessenisk),
är förnämligast af kyrkligt och dernäst af historiskt
och språkligt innehåll. Det äldsta och vigtigaste
alstret är den ofvan nämnda pesjitto (se derom
Bibelöfversättningar sp. 461), fullständigt
utgifven blott i Paris- och London-polyglotten
(se Polyglott), men sedan i mångfaldiga, särskilda
editioner af Gamla testamentet (London 1824), af Nya
testamentet (London 1816, New York 1886) eller
delar deraf. Härtill ansluta sig andra syriska
bibelöfversättningar: den philoxenska (jfr
Philoxenus) af hela bibeln (508), hvaraf Nya
testamentet omarbetades af Thomas, biskop af Heraklea,
den s. k. harklensiska öfversättningen (615),
samt den s. k. syro-hexaplaris, från samma tid,
hvilken såsom gjord från septuagintatexten i Hexapla
(se d. o.) omfattar endast Gamla testamentet (utg. af
Norberg 1787). Inom den öfriga rent kyrkliga,
homiletiska, exegetiska och liturgiska
literaturen framträda först Melito (se d. o.),
hvars ryktbara »apologi» i ett bref till
kejsar Marcus Aurelius utgifvits af Cureton i
Spicilegium syriacum (1855), och Titus Bostrenus
(efter 360), hvars »böcker emot manichaeismen »
utgifvits af Lagarde 1859. De förnämste på detta
fålt äro: den högt prisade »syrernas apostel», den
helige Efraem syrern (f. 373, se Efraim syrern), den
berömde homiletikern och skalden Jakob (biskop)
af Serûg (451–521), hvars hithörande arbeten
utgifvits af Cureton, Marlin o. a., den lärde exegeten
och grammatikern Jakob (biskop) af Edessa (d. 708,
jfr Phillips, Scholia on passages of the old test.,
by Mar Jacob, 1864), samt den mest betydande af alla,
Gregorius Barhebraeus, kallad Abu-l-faradsch (se
d. o.), hvars vigtiga, både Gamla och Nya test.
omfattande exegetiska arbeten (Horreum mysteriorum
o. a.) äro blott delvis utgifna (kommentar
till psalmerna, Jesajas och Jeremias utg. af
svenskarna Tullberg och Koraen 1842–52). Den förste
kyrkohistoriske författaren var Johannes, biskop af
Efesus (d. 585), hvars Ecclesiastical history
utgifvits af Cureton, 1853, och öfversatts
på engelska af Payne-Smith, 1860; den förnämste
är Barhebraeus (Chronicon ecclesiasticon, utg. med
latinsk öfversättning af Abbeloos och Lamy
1872–77). Vigtiga arbeten på detta område hafva
samlats och öfversatts, Ancient syriac documents
af Cureton, 1864, och i Acta sanct. martyrum af
Assemani (2 bd, 1748). Äfven den verldsliga,
företrädesvis österländska historien har
bearbetats af syriska författare, såsom Jakob af
Edessa och Elias, biskop af Nisibis (975–1049,
se Baethgen, »Fraginente syrischer historiker»,
1883), samt Dionysius af Tellmahr (d. 845),
hvars »chronicon» utgifvits af Tullberg 1850.
Äfven här intar Barhebraeus främsta rummet
med sin Chronicon syriacum, utg. och öfvers. på
latin af Bruns och Kirsch, 1789. En betydande
plats inom den kyrkliga literaturen intages
af öfversättningar från grekiskan, ofta nog
särskildt vigtiga derigenom att originalen gått
förlorade. Hit höra »Ignatianska brefven» af
biskopen i Antiochia Ignatius (se d. o.), utg. af
Cureton (Corpus ignatianum, 1849), kyrkofadern
Athanasius’ »festbref» (utg. af Cureton 1848),
Didascalia apostolorum (utg. af Lagarde 1854),
Eusebius’ Theophania och »Palestina-martyrernas
historia» (utgifna och öfvers. på engelska den
förra af Lee, 1843, den senare af Cureton 1861),
kyrkomötes-handlingar från Nicaea (Cowper, Analecta
nicaena, 1857), Seleucia, Neocaesarea o. s. v.
Äfven från den grekiska profanliteraturen finnas
vigtiga syriska öfversättningar af skrifter
af Aristoteles, Galenos m. fl., samlade
bl. a. af Sachau i Inedita syriaca, 1870,
och Land, i Anecdota syriaca, 4 bd, 1862–75. –
Åt sitt eget modersmål egnade skolorna i Edessa
och Nisibis ett träget studium. De förnämste
grammatiske författarna voro de förutnämnde Jakob
af Edessa, af hvars utmärkta hithörande arbeten
dock blott spridda delar finnas i behåll, och
Elias af Nisibis (grammatik, utg. och öfvers.
på engelska af Gottheil, 1886), Elias af
Tirhan (grammatik, utg. och öfvers. på tyska af
Baethgen, 1861), samt, äfven här som den främste,
Barhebraeus (»Oeuvres
grammaticales», édit. par Martin, 2 bd,
1872). Ordförrådet samlades bl. a. af Bar Ali
(omkr. 885) och Bar Bahlul (omkr. 963). – Den
syriska poesien, nästan uteslutande af kyrklig och
liturgisk art, vann redan tidigt fasta former med
en på accenten grundad rytm, fem- eller sjustafviga
verser och rim. Den förste skalden var gnostikern
Bardesanes (154–222), de förnämste voro den
utomordentligt produktive Efraem syrern, som först
införde den sjustafviga (»efraemska») versen vid
sidan af Bardesanes’ femstafviga (Carmina nisibena
ed. Bickell, 1868, Hymni et sermones ed. Lamy, 1882,
m. fl.), den helige Isaac (biskop) af Antiochia
(d. omkr. 460), hvars Opera omnia utgifvits af
Bickell med latinsk öfvers. 1873–77, samt Cyrillonas
(omkr. 400) och den ofvan nämnde Jakob af Serûg,
hvilkas anslående dikter utgifvits af Zingerle och
Bickell (i »Zeitschr. d. deutsch. morgenl. ges.», bd
12–15, 20, 27). Mer filosofiskt än poetiskt är Carmen
de divina sapientia (ed. Notayn, 1880) af Barhebraeus,
hvilken äfven efter arabiskt mönster skref
en del af sin grammatik på vers. Den siste syriske
diktaren var Ebedjesu (biskop) af Nisibis (d. 1318),
hvars Paradisus Eden (i
Zeitschr.», bd 29) är en klen imitation af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
