Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sågstekel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
byggdes det första sågverk för vindkraft år 1592 af
Uitgeest. Sverige fick sitt första sågverk 1653 och
England 1767, hvilket senare förstördes af pöbeln.
Sågar äro verktyg, hvilka skära genom sina tänder på
samma sätt som genom en rad på hvarandra följande
mejslar. Verktyget består alltså af ett sågblad
med anordningar för detsammas försättande i rörelse
antingen för maskin- eller handkraft. Efter sågbladets
form indelas sågarna uti bladsågar eller ramsågar,
cirkelsågar, hvilka bestå af en rund, vid omkretsen
tandad skifva, och som lära uppfunnits 1780 af en
tysk vid namn Gervinus, bandsågar, hvilkas blad likt
ett ändlöst band löper öfver två hjul, samt kron-
eller cylindersågar, vid hvilka tänderna sitta vid
kanten af en cylinder, gjord af tunn stålplåt. Vidare
indelas sågar uti metallsågar, hvilka hafva små,
korta tänder och en i tandlinien tjockare skifva, samt
träsågar, hvilka hafva längre och spetsigare tänder
med större mellanrum för upptagande af sågspån. För
att hindra ett fastklämmande af sågen uti skäret äro
tänderna »skränkta» eller vikta åt sidorna, nämligen
hvarannan åt ena sidan, hvarannan åt den andra,
hvarjämte tänderna äro »skärpta» i öfverensstämmelse
dermed. Vidare indelar man sågar uti klyfsågar för
skärning i fibrernas längdriktning samt kapsågar
för skärning vinkelrätt mot fibrerna. Andra arter
af sågar äro fuxsvanssågar med bredt, kort blad,
sticksågar med tillspetsadt blad, bågsågar med bladet
fastspändt uti en båge, fanérsågar, löfsågar eller
konträrsågar m. fl.
Ramsågar användas för att i sågverken antingen efter
längden sönderskära sågblock till plankor eller bräder
eller för att utskära en fyrkantig bjelke genom
bortsågandet af de yttre, segmentformade delarna. För
sådant ändamål placeras sågbladen i större eller
mindre antal (ända till 50 st. samtidigt) uti en ram,
som erhåller en upp- och nedgående rörelse genom
vef och vefstake, och som styres mellan fasta eller
rörliga ledskenor. Trästocken frammatas genom ramen
antingen förmedelst på skenor löpande vagnar eller
fastsatt på ett matarebord. Vid den något lutande
sågens rörelse uppåt framflyttas stocken ett stycke,
svarande mot längden af nästa skär. Sålunda kunna
göras ända till 200 à 300 skär under en minut. De
norrländska sågverken, hvilka bedrifva en storartad
verksamhet, hafva ofta 8 à 10 st. sådana stocksågar i
ständigt arbete. Timret eller stockarna, som derstädes
vanligen transporteras på floderna och strömdragen
(i s. k. timmermosor), upphalas från stranden direkt
till ramarna, hvarefter de i dessa skurna plankorna
kantsågas uti cirkulär kantbord och jämnskäras i
ändarna medelst en kapsåg för att slutligen såsom en
färdig handelsvara utforslas från sågverket direkt
till utanför stående jernvägs- eller spårvagnar. –
Cirkesågar användas af alla storlekar från 100
mm. till 2 m. i diameter. Deras tänder hafva omkr. 10
ggr så stor hastighet som ramsågarnas. Vanligen
är sågskifvan fäst vid en spindel under ett bord,
så att alltså skifvans halfva del är tillgänglig för
sågning af det på bordet frammatade virket. I Amerika
användas ofta cirkelsågar med lösa tänder, hvilka
vanligen bestå af mejselartade verktyg, fastsatta vid
skifvans omkrets med vissa bestämda mellanrum. För
sågning af sten användas äfven ofta sådana sågar. Man
har dervid sökt ersätta stålmejslarna med diamanter,
hvilka då äro af en billigare, till färgen svart
art, och hvilka fästas vid skifvans omkrets så, att
hvarannan skär på högra och hvarannan på venstra sidan
i skäret. – Bandsågen uppfanns 1808 af Will. Newberry
i England, hvilken då uttog patent på densamma. Af
brist på lämpligt material till den tunna, böjliga
klingan kom dock uppfinningen ej till någon praktisk
användning förrän omkr. 50 år derefter, då fransmannen
Perin utställde en bandsåg på verldsutställningen
i Paris 1855. Att man då var i stånd att af stål
tillverka en sågklinga nog tunn, smidig och böjlig
att kunna spännas mellan tvänne hjul, derför hade
man helt säkert att tacka det af kejsarinnan Eugénie
införda modet att bära krinoliner, hvilkas elastiska,
tunna band visade sig vara ett utmärkt material till
bandsågar. Ännu i våra dagar tillverkas de bästa
bandsågarna af firman Perin, Pauhard & C:o i Paris. –
Af synnerlig vigt är, att bandsågens klinga är lagom
hårdt spänd, antingen genom fjädrar eller vigter,
hvarjämte hjulen böra vara beklädda med ett mjukt
ämne, såsom läder eller kautsjuk. Bandsågen användes
hufvudsakligen för sågning af bugtiga ytor, såsom till
skepps- och båtvirke, hjullötar, ornament o. s. v.,
men kan äfven lämpa sig för utsågning af plankor
och bräder ur stockar eller annat gröfre arbete. –
Fanérsågar utgöras antingen af stora cirkelsågar
eller af ramsågar, vanligen med liggande ram. De förra
bestå af en stor gjutjernsskifva, vid hvars omkrets
äro sågsegment, försedda med små, fina tänder samt
slipade ytterst tunna. Dessa cirkelsågar hafva ofta en
diam. af 4 à 5 m. samt kunna utskära 18 fanér af ett
25 mm. tjockt material. De horisontala fanérsågarna
äro billigare, kunna skära ända till 10 fanér pr cm.,
men skära saktare. Vanligen skära de vid både fram-
och återgåendet, hvarföre tänderna äro formade och
skärpta i öfverensstämmelse dermed. – Dekupirsågar
(löfsågar, konträrsågar) äro sågar med ett ganska
tunnt och smalt blad, hvilket vid sin öfre ände är
fäst vid en fjäder och vid sin nedre ände erhåller
en upp- och nedgående rörelse genom en vefstake och
trampa. Genom fjädern hålles bladet alltid spändt;
derigenom kunna på olika sätt gående snitt göras uti
ett på ett horisontalt bord liggande arbetsstycke. –
Sågar skärpas numera vanligen på hastigt roterande
smergelskifvor. G. S-n.
Såstekel, zool. Se Steklar.
Sågverk, befästningsk. Se Cremaillère.
Såltin, Alexandra (född Frosterus), finsk målarinna,
f. 1837 i Ingå socken, idkade konststudier
i Düsseldorf och Paris. Gift 1866 med doktor
F. N. Såltin, egnade hon sig efter mannens död 1873
åter åt konstverksamhet, på senare tiden nästan
uteslutande som målarinna af altartaflor. 1875–89
var hon andra lärarinna vid Konstföreningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
