Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sågstekel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ritskola i Åbo. Hon erhöll bronsmedalj vid allmänna
utställningen i Helsingfors 1876. I finska
konstföreningen finnas af henne följande taflor:
Den blinde spelmannen (föreningens första pris 1859),
Båtfärden till kyrkogården (1861), En moder vid sitt
sofvande barns bädd (1862) och Små sorger (1864).
H. af S.
Sång är röstens användande för musikaliskt ändamål,
d. ä. fixerandet af dess ljud till melodiskt och
rytmiskt afmätta toner. (Den vanliga poetiska
definitionen »sång är stegradt tal» är oriktig, ty
talet kan stegras hur mycket som hälst, utan att
behöfva öfvergå till sång, hvarjämte det finnes sång,
som icke alls är tal, t. ex. jodling, koloratur och
de gamla jubilationerna på Halleluja.) Sången är
den mest omedelbara af musikaliska uttrycksformer,
och menniskorösten är det mest fulländade af
alla instrument. Emellertid äro endast ett fåtal
röster af naturen fullt danade för konstnärlig sång;
vanligen är en mycket trägen öfning nödvändig. Denna
öfning måste gå ut på alla de tre hufvudfaktorer,
hvilka bidraga till sångens bildande: 1) lungorna,
som åstadkomma luftströmmen och reglera ljudets
styrka (öfning i andhemtning, messa di voce); 2)
stämbanden i struphufvudet, hvilkas olika spänning och
sträckning, då luften passerar röstspringan mellan
dem, reglera tonens höjd (öfning i tonträffning,
tonens uthållande, utjämning af registren,
stämmans böjlighet m. m., tillika med gehörets
utbildning); 3) resonanskamrarna, såsom svalget,
munhålan m. fl., hvilka bestämma röstens klangfärg
(öfning i beherskandet och det riktiga inställandet af
alla dithörande muskler i och för en möjligast full,
jämn och obehindrad tongifning, och särskildt öfning
af tungan i och för ett riktigt uttal). Redan i den
tidigare medeltiden gjorde kyrkan till sin uppgift
att utbilda sångare. Påfven Hilarius lär i 5:te
årh. hafva inrättat en sångskola i Rom. Karl den
store sände sångare till utbildning i Italien. I
S:t Gallen och Metz inrättades sångskolor efter
romerskt mönster, och slutligen var hvarje kyrka,
som egde en sångkör, förbunden med en sångskola. Då
mensuralmusiken småningom blef för krånglig för gossar
att inlära och qvinnosång var förbjuden i kyrkan,
måste sopranpartierna utföras af manliga altröster
(falsettister, »tenorini»), till dess de öfvertogos
af kastrater. Sångarna i påfliga kapellet äfvensom
i hofkapellen i Wien och Paris voro tillika de
förnämste kompositörer på sin tid och fullt mäktiga
att improvisera en kontrapunkt till ett koraltema,
när så erfordrades. Med operans skapelse uppkom ett
sångarestånd såsom särskildt yrke, och från midten af
1600-talet daterar sig den egentliga virtuositetens
uppblomstring. Den äldsta sånglära är företalet
till Caccinis »Nuove musiche» (1602), hvarest redan
föreskrifter gifvas om drill, dubbelslag och andra
manér. Sångskolor uppstodo derefter utom kyrkan,
såsom de berömda under Pistocchi och Bernacchi i
Bologna, Porpora i Neapel o. s. v. Framstående sångare
under förra årh. voro i synnerhet kastraterna Ferri,
Senesino, Farinelli, Caffarelli, Salimbeni; sångerskor
voro Faustina Hasse,
Cuzzoni, Todi, Mara, Agujari m. fl. Af berömda sångerskor
i detta århundrade må nämnas Catalani, Albeni,
Pasta, Trebelli, Patti, Viardot, Malibran, Artôt,
Schröder-Devrient, Sontag, Milder-Hauptmann, Lucca,
Mallinger, Wilt, Materna, Sembrich, Tietjens,
Albani, Lind, Nissen-Saloman, Nilsson, Michaeli;
af sångare Velluti (den siste kastraten), Rubini,
Tamberlick, Mario, Tamburini, Duprez, Nourrit, Roger,
Capoul, Faure, Lablache, Schnorr v. Carolsfeld,
Tichatschek, Vogel, Niemann, Beck, Betz, Gura,
Scaria, Reeves, Wachtel, Mierzwinski. Sångläror äro
skrifna af Panofka, Panserori, Marchesiy Hauser,
Stockhausen, Garcia, Delle Sedie, Nissen-Saloman
m. fl. A. L.
Sånga. 1. Socken i Stockholms län, Färentuna
härad. Areal 2,697 har. 1,065 innev. (1889). S. bildar
med Ska ett regalt pastorat, Upsala stift, Svartsjö
kontrakt. – 2. Socken i Vesternorrlands län, Boteå
tingslag. Areal 7,312 har. 741 innev. (1889). Annex
till Boteå, Hernösands stift, Ångermanlands vestra
kontrakt. Inom socknen ligger på en ovanligt vacker
plats Sånga sedan långt tillbaka kända helsobrunn
med jernhaltigt vatten och utmärkt badgyttja. Nära
brunnen märkes Sånga mo, sedan 1848 exercisplats för
Vesternorrlands beväringsbataljon.
Sångare, Sylvidce, zool., familj tillhörande
ordn. Tättingar (Passeres) inom fogelklassen. Näbben
är tunn; öfverkäken har bakom spetsen en större eller
mindre inskärning. De skiljas från trastfoglarna
(se d. o.) hufvudsakligen derigenom att tarsens
framsida medelst tvärsömmar är afdelad i flere
plåtar, från ärlorna (se Ärleslägtet) derigenom
att de hafva 10, ej 9, stjertpennor. Omkr. 250
arter äro kända, hvilka nästan alla bebo Gamla
verlden. De flesta bo i löfskogar och trädgårdar
samt lifnära sig af insekter; några förtära ock
bär. Hannarna utmärka sig genom sin sång. Bon byggas
ofta med stor konstfärdighet. De flesta hithörande
former äro flyttfoglar. De vigtigaste slägten äro:
Trädgårdssångareslägtet (Sylvia), Löfsångareslägtet
(Phyllopseustes), Kärrsångareslägtet (Calamoherpe)
Flugsnappareslägtet (Muscicapa), Gyllingslägtet
(Oriolus), Törnskateslägtet (Lanius) och
Sidensvansslägtet (Ampelis). L-e.
Sångarekriget på Wartburg kallas en skaldetäflan,
hvilken enligt sagan egde rum 1206 l. 1207 på slottet
Wartburg i Sachsen-Weimar. På föranstaltande af
landtgrefve Herrmann af Thüringen sammanträdde sju
ryktbara mastersångare, bland dem Walther von der
Vogelweide, Wolfram von Eschenbach och Heinrich
von Ofterdingen, för att tafla om hvem som kunde
ypperst besjunga någon furste. Ehuru Heinrich von
Ofterdingen, hertig Leopolds af Österrike sångare,
understöddes af den ungerske trollkarlen Klingsor,
vanns segern af Walther von der Vogelweide, som
lofprisade landtgrefve Herrmann. Denna täflingsstrid
skildras i en dunkel, men dramatiskt liflig
medelhögtysk dikt, »Kriec von Wartburg» (utg. af
Simrock, 1858, m. fl.), från tiden omkr. år 1300.
Sångfoglar, Oscines, zool., en till ordn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
