Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sädesledare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från ljus oliv till mörkbrunt; håret är vågigt eller
lockigt och munnen bred, men välformad. I synnerhet
qvinnorna äro berömda för sin skönhet, af hvilken dock
resande fordom gifvit öfverdrifna skildringar. Vid
européernas ankomst utmärkte öboarna sig framför de
öfriga söderhafsfolken genom ett mildt och vänligt
sinnelag samt stor mottaglighet för civilisation. Det
europeiska inflytandet har emellertid visat sig i
högsta grad olycksdigert, enär den fordom mycket
talrika befolkningen alltmer decimeras genom de
laster och sjukdomar, som sjöfarande infört bland
densamma. – Ögruppen upptäcktes till en del 1607 af
spanioren Quiros samt besöktes 1767 af Wallis och
1768 af Bougainville. Närmare känd blef den dock
först genom de undersökningar, som 1769, 1773, 1774
och 1777 företogos af Cook, som uppkallade öarna efter
Royal Society i London. År 1797 grundades af engelsmän
på Tahiti den första protestantiska missionsstation
i Stilla hafvet. Efter någon tid fördrifna, återkommo
missionärerna 1812, då Pomare II (Pomare var titeln
på ögruppens herskare), konung 1805–24, öfvergick
till kristendomen. År 1836 gjorde franska katoliker
ett försök att grunda en missionsstation på Tahiti,
men förvisades på befallning af drottning Pomare
IV (1824–77). För att hämnas denna skymf intog
den franske amiralen Dupetit-Thouars Tahiti 1843,
och efter åtskilliga förhandlingar måste drottning
Pomare ställa Tahiti och underlydande öar under
franskt beskydd. År 1880 abdikerade den siste
infödde konungen, Pomare V (d. 1891), och ögruppen
förvandlades derefter till en fransk koloni.
Sällstorp, socken i Hallands län, Viske härad. Areal
2,377 har. 456 innev. (1889). Annex till Veddige,
Göteborgs stift, Fjäre och Viske kontrakt.
Sällström, Peter Michael, operasångare, f. i
Helsingfors (eller Petersburg) d. 18 Okt. 1802,
död i Stockholm d. 18 Dec. 1839, blef 1820 elev vid
K. teatern i Stockholm, fick Du Puy till lärare
och måste redan 1822, efter dennes död s. å.,
ännu som outbildad öfvertaga sin lärares partier,
blef derigenom brådmogen och snart öfveransträngd,
hvartill dock möjligen äfven hans lefnadssätt
bidrog. Ehuru han var så litet konstnär, att han ej
ens kunde läsa noter, glänste han dock genom röstens
och personlighetens romantiska förtrollning under
tio år såsom publikens gunstling, tills hans vackra
tenor 1833 började brytas genom en bröstsjukdom,
som slutligen lade honom i grafven. Hans glansroller
voro Max i »Friskytten», Georges i »Hvita frun»
och Fra Diavolo, hvilka han hos oss kreerade. »Hans
sceniska talang var egentligen ej stor, men hans
behagliga yttre, hans angenäma väsende och sätt samt
hans förmåga att aldrig åtminstone komma i strid
med rolen . . . – allt detta i förening med verklig
naivetet och sanning i partier, som lågo hans natur
närmare, gåfvo honom betydenhet som scenisk artist»
(N. Arfvidsson). A. L.
Sälting, Triglochin L., bot., ett till
nat. fam. Alismaceae (Juncaginae) C. A. Agardh och
kl. Hexandria L. hörande örtslägte, hvars 6
kalkblad äro gröna, snart affallande, likasom de
med mycket korta strängar försedda ståndarna,
hvilkas knappar äro inpassade i de skålformiga
kalkbladen. Pistillerna äro 3 eller 6 med fjäderlika
märken. Frukten består af 3–6 smala, 1-fröiga,
upptill sammanhängande karpeller. Af slägtet finnes
i Sverige 2 arter: Tr. palustre L., kärrsälting,
och Tr. maritimum L., hafssälting, den förra med
3, den senare med 6 pistiller. De äro spensliga,
platta strandörter med bladlösa stänglar,
långa, trådlika, halftrinda, tufvade rotblad
samt mycket små blommor i en smal, mångblommig,
upprätt, axlik blomsvans. Båda arterna, i synnerhet
hafssältingen, som har tydligt saltaktig smak, ätas
gerna af boskapen och anses såsom goda foderväxter,
O. T. S.
Säm. Se Norra Säm och Södra Säm.
Sämjehemman, kamer., namn på vissa hemman, som i äldre
tider uppodlats inom samma rågång med andra hemman,
vanligen på någon allmänning, hvarför de i allmänhet
blefvo införda i jordeboken som kronohemman. En
persons eller inrättnings besittningsrätt till ett
sämjehemman kallades »sämjerätt». Genom skatteköp
hafva dessa hemman förvandlats till skattehemman.
Kbg.
Sämje- och stadgehemman, kamer., ett slags hemman af
krononatur, hvilka numera föga mer än till namnet
skilja sig från vanliga kronohemman. De finnas i
Småland och äro till antalet få. Namnet har uppkommit
deraf att dessa hemman långt tillbaka i tiden upptogos
inom andra hemmans rågång och påfördes ränta. Kbg.
Sämjerätt, kamer. Se Sämjehemman.
Sämskgarfning. Se Läder, sp. 408.
Sämunds edda. Se Edda 1.
Sämund Sigfusson, med tillnamnet den frode
(d. v. s. den vise), föddes 1054 eller enligt andra
1056 eller 1057 och tillhörde en af Islands förnämsta
slägter. Han reste tidigt utomlands för att förkofra
sig i konster och vetenskaper samt besökte Danmark,
Frankrike och möjligen Italien. Man berättar, att
han så fördjupat sig i den tidens hemliga konster,
astrologi, alkemi, magi o. d., att han glömt sitt
eget namn. En annan lärd isländare, Jon Agmundsson,
träffade honom och förmådde honom att begifva sig
hem. Efter återkomsten till Island nedsatte han sig på
sin fädernegård Odde och lät viga sig till prest. Han
vann mycket anseende för sina lärda och medborgerliga
förtjenster samt dog i hög ålder år 1133. Den
isländska folktraditionen har haft många underbara
ting att förtälja om Sämund; i den lärda verlden
har han fordom varit ansedd som samlare af den äldre
Eddan samt såsom skald och sagoförfattare, men några
säkra uppgifter om hans verksamhet i dessa riktningar
förefinnas icke. Th. W.
Säng och säte, Skilnad till. Se Skilsmässa.
Sänkhåf. Se Håf.
Sänkning, bergsv., kallas ett arbete, som i en grufva
drifves nedåt. Th. N-m.
Sänkningshyperemi, med. Se Hypostas.
Sänkningstecken, musikt., kallas tecknen b och
bb (»be» och »dubbelbe»), hvilka sänka en not med
resp. en och två halftoner. A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
