- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
1223-1224

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sänkvåg ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

styres S. af en direktion, bestående af intendenten och
tvänne af akademien valda ledamöter.

Sätshärdning, bergsv. Se Jern, sp. 1139.

Sätt (docksätt), ett slags ponton, af trä eller
jern, hvilken användes för att utestänga vattnet
från en docka, då dockportarna behöfva stå öppna,
medan dockan är länsad. Sätten har till form
och byggnadssätt någon likhet med ett fartyg.
J. G. B.

Sätta, sjöv., varsamt gifva efter (fira) på ett
styft »fall» eller annat hårdt anhaladt tåg, tills
frestningen minskats så mycket, att man utan risk kan
låta fallet »löpa» eller losskasta tåget. – Sätta (i
sjögång). Se Stampning. – Sätta af. Se Afboga. – Sätta
an
. Se Ansätta. – Sätta kant. Se Kantsätta. – Sätta
segel,
lossgöra, skota och hissa seglen. R. N.

Sättare. 1. Boktr., person, som sätter hvad som skall
tryckas, boktryckerikonstförvant. – 2. Krigsv.,
ett instrument, hvarmed laddningen införes i
kanoner. Sättaren består vanligen af en längre
trästång, i ena änden försedd med en cylindrisk
kolf. Å bakladdningskanoner är stången kortare.

Sättkast, boktr. Se Boktryckarekonst, sp. 823.

Sättmaskiner hafva till syfte att utföra sättarens
arbete, d. v. s. att uttaga typerna ur kastens fack
samt ordna dem till ord i rader. Dessa maskiner
äro vanligen förbundna med en maskin, som utför
detta arbete omvändt, d. v. s. uttager typerna
ur den uppsatta stilen och återför dem i deras
respektive fack (afläggningsmaskin). Sättmaskiner
finnas konstruerade i stor mängd, och många hafva med
mycken fördel användts. Ännu återstå dock väsentliga
förbättringar att göra, innan problemet kan anses vara
tillfredställande löst. Vanligen äro maskinerna så
anordnade, att vid nedtryckning af knappar, ordnade
på olika sätt till ett slags klaviatur, typerna,
hvilka äro ordnade i kasterna, nedföras genom kanaler
till vinkelhaken. Afläggningen tillgår vanligen så,
att arbetaren har afläggningsmaterialet synligt
framför sig och trycker på den klaff, som svarar mot
den yttersta typen, hvilken dervid återföres till
sitt fack. – Den första sättmaskinen konstruerades
1822 af William Church i Birmingham. Bland senare
uppfinnare på detta område märkas: Kristian Sörensen,
Timothy Alden, Robert Hattersley, Alexander Mackie,
C. Kastenbein, Alexander Fraser samt svensken
Alexander Lagerman. Jfr Boktryckarekonst.

Sättna, socken i Vesternorrlands län,
Selangers tingslag. Areal 20,679 har. 1,993
innev. (1889). S. utgör ett regalt pastorat,
Hernösands stift, Medelpads kontrakt.

Sättning. 1. Bergsv. För länshållningen af en grufva
begagnas, då grufvan hunnit något större djup,
pumpar. Förr användes allmänt sug- och lyftpumpar
af trä. Numera brukas i större grufvor oftast
tryckpumpar, men pumpar af förra slaget begagnas
fortfarande på många ställen. De senare utgöras af
två delar, en undre, kilen, som bildar sugröret,
och en öfre, sättaren, som bildar lyftröret. I öfre
änden af kilen sitter en ventil af läder, täckt med en
skifva af metall, och i nedersta änden af sättaren
löper pumpkannan, gjord af trä samt försedd med
packning och ventil. Ett sådant system, som vanligen
är 9–10,5 m. långt, kallas en pumpsättning eller
sättning. Flere sättningar anbringas öfver hvarandra;
den undre tömmer sitt vatten i en ho, hvarifrån det
uppsuges af den öfre. Till följd af pumpsättningarnas
tämligen konstanta längd, som är densamma åtminstone
vid hvarje grufvefält, har ett bruk uppstått att räkna
grufvors djup i sättningar. Man säger, att en grufva
är så och så många »sättningar» djup. Detta djup är
dock ej lodrätt, utan efter donläget räknadt. Sättning
kallas äfven en i vertikal led till följd af
grufarbetet inträffad rubbning inom en grufva,
utan att egentliga ras uppstått. – 2. Boktr. Se
Boktryckarekonst, sp. 823. Th. N-m.

Sättqvist, stickling, trädgårdsk., benämnes en
lefvande, med 1 eller ett par ögon försedd längre
eller kortare qvist, vanligen af 1 eller 2 års ålder,
hvilken nedstickes i jord eller annat tjenligt ämne
(sand, kolstybb, sågspån, finhackad mossa e. d.) för
att bilda rötter och sålunda åstadkomma en förökning
af den växt, hvarifrån den är tagen. Af vissa växter,
t. ex. pil, sälg och vide, kunna äfven något äldre
grenar användas till sättqvistar, emedan dessa hafva
stor benägenhet att slå rötter i fuktig jord och att
utveckla knoppar (biknoppar eller adventivknoppar),
så att å dylika sättqvistar närvaron af redan
bildade bladknoppar icke är nödvändig. Man använder
till sticklingar af krukväxter vanligen skott af
3–5 cm. längd, hvilka afskäras straxt nedom ett
blad eller en led, emedan rötter vanligen lättast
utvecklas från lederna hos en växt. I lätt sandig
jord slå sticklingar lättare ut rötter än i tung,
styf lerjord, emedan den lättare jorden lemnar
luften bättre tillträde och är varmare än den
styfva jorden. Oftast användes till sticklingar
under glas eller i drifbänkar ljungjord eller
väl förmultnad löfjord med riklig tillblandning
af hvit, fin sjösand. Man sätter hälst qvistarna
nära intill krukans väggar, emedan man funnit, att
sticklingarna lättast utveckla rötter i närheten af
en krukskärfva, ett kolstycke e. d., hvarjämte riklig
sandtillblandning är gynsam för rotbildningen. För
att förökning genom sticklingar skall lyckas fordras,
att såväl jorden som luften kring qvisten hålles
lagom fuktig (aldrig får torka ut!) samt att jämn,
måttlig värme underhålles och att sticklingarna
skuggas eller skyddas mot för starkt solljus.
O. T. S.

Sättung l. Sjettung, under medeltiden ett mått för
deltagande i gärd. Man är dock ej ense om huruvida
sättung betydde en sjettedel i den sammansättning
af jordegare, som bildades till utgörande af full
gärd, eller om det betydde måttet i allmänhet för
deltagande i gärd, ehvad de, som deltogo i betalande
af full gärd, voro flere eller färre än sex. Med
tiden upphörde sättungen såsom mått för deltagande i
gärden eller särskilda bevillningar, och i stället kom
mantalet, hvilket på 1600-talet torde hafva stadgat
sig såsom det mått, efter hvilket gärder och besvär
utgjordes. Th. R.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:52 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfao/0618.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free