Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Säve ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
forskningsresor, hvilka han i egenskap af
antiqvitetsintendent företagit i Östergötland,
Vestergötland och på Gotland, och hvarvid inemot
500 socknar blifvit besökta. Ännu värdefullare äro
hans Gotländska samlingar, innehållande i sex digra
band det mest omfångsrika material för skildringen
af Gotlands kulturförhållanden, historia och folkliga
egendomligheter. Delande sin broder Karls hänförelse
för Gotlands märkliga folkspråk, hade han redan
som tjuguårig student börjat uppteckna guta-ord och
upprätta ordlistor, och han samlade sålunda äfven ett
oskattbart material för kännedomen af sin födelseös
folkspråk. Språksamlingarna, Guta-orden, utgöra 13
handskrifna volymer (8:o), hvartill komma en gotländsk
ordlista samt ett förarbete till en gotländsk ordbok,
innehållande på lösa blad 28,000 gutaord. Nämnda
samlingar donerade han till Upsala universitet, i
hvars bibliotek de nu förvaras. En värdefull samling
gotländska fornsaker hade han redan 1858 skänkt till
Visby högre elementarläroverk.
S. tänkte i förstone ej att sjelf vetenskapligt
bearbeta sitt material. Då han vid mera framskriden
ålder började bearbeta det, hade det derför hopats
i sådan mängd, att han ej såg sig i stånd att
medhinna dess fullständiga ordnande, än mindre dess
utgifvande. Emellertid har han i en följd synnerligen
förtjenstfulla monografier och tidskriftsserier
offentliggjort högst värdefulla utdrag ur sina
samlingar. Efter att först hafva framträdt inom
bokverlden 1858 med Gotland och Visby i taflor, ett
planschverk, hvartill han sjelf lemnat teckningarna
och C. J. Bergman den beskrifvande texten, utgaf han
Gotländska minnen (1859), Samfärdseln på Gotland i
gamla tider (1872, i »Land och folk»), Strandens sagor
(1873, i »Svensk tidskrift»), Åkerns sagor, spridda
drag ur odlingshäfderna och folklifoet på Gotland
(1876), för hvilket arbete Landtbruksakademien
tilldelade honom sin medalj i guld, Skogens sagor
eller växtligheten på Gotland (1877) och Hafvets
och fiskarens sagor samt spridda drag af Gotlands
odlingssaga och strandallmogens lif (1880). Dessutom
har han i flere tidningar och tidskrifter, oftast
under signaturen S . . ., behandlat gotländska
ämnen. Förteckning öfver hans svåråtkomliga
tryckta skrifter finnes i »De svenska landsmålen»
(del. I, 699–708, uppgjord af J. A. Lundell)
och i »Bidrag till en gotländsk bibliografi», af
W. Molér (1890). Stilen är lätt igenkänlig genom sin
fosterländska värme, sin kärnfullhet och sin rikedom
på karakteristiska bilder, folkliga vändningar och
uttryck på gutamålet. En vacker minnesvård har han åt
sig upprättat i Visby genom grundandet af Gotlands
fornsal, ett provinsmuseum, hvars framtida förkofran
han sökte trygga genom donationer.
3. Säve, Karl Fredrik, fosterländsk språkforskare,
den föregåendes broder, föddes d. 22 Okt. 1812 i Roma
prestgård på Gotland. 1830 student i Upsala egnade
han sig först åt medicinska studier, aflade 1833
mediko-filosofisk examen och tjenstgjorde derefter
ett år vid garnisonssjukhuset i Stockholm. En häftig
reumatism, som i Jan. 1835 angrep honom och
med plågsamma anfall återkom under flere år,
tvang S. att öfvergifva läkarebanan och räddade
honom åt språkvetenskapen. Genom en tillfällighet
föll under hans sjukdom ett band af Sturlassons
»Konungasagor» i hans händer, och upptäckten af en
mängd slående likheter mellan isländskan och S:s
fädernespråk, gotländskan (särskildt tillvaron af
diftonger i bägge), ingaf honom ett intresse, som
ej nöjde sig med mindre än ett grundligt studium af
fornspråket, en sak, som emellertid med den tidens
bristfälliga hjelpmedel och otillfredsställande
upplagor mötte stora svårigheter. Emellertid
arbetade S. ihärdigt, delande sin tid mellan
isländskan och de svenska dialekterna, och sedan,
i sammanhang med K. Molbechs besök i Upsala 1842,
Geijers och H. Järtas uppmärksamhet blifvit fäst vid
S., utverkades åt honom understöd till drifvande
af grundliga dialektforskningar. Efter upprepade
besök på Gotland och i Dalarna utgaf S. sina första
språklig-historiska arbeten Bemærkninger over öen
Gotland, dens indbyggere og disses sprog (1843)
samt Om dalalmuen og dalsproget (1847; bägge i
»Historisk tidskrift», utg. af K. Molbech; den
senare utgafs äfven på svenska, under titeln Några
upplysningar om dalmålet och dalallmogens folklynne,
i C. G. Malmströms »Tidskrift för litteratur»,
1852; 2:dra uppl. 1855). 1848 aflade S. filosofie
kandidatexamen och promoverades s. å. till filosofie
doktor på grund af afhandlingen Eriksvisan,
ett fornsvenskt qväde behandladt i språkligt
afseende. Följande år blef han docent och var sedan en
tid förordnad att uppehålla J. H. Schröders professur,
hvilken omfattade äfven de nordiska språken. Med
offentligt anslag vistades S. 1852–53 i Köpenhamn,
der han ifrigt studerade under N. M. Petersens
och G. Stephens ledning. Under de följande åren
företog han dessutom flere studieresor inom sitt eget
fädernesland. Sedan riksdagen 1856–58 beviljat medel
till upprättande af en professur i nordiska språk vid
Upsala universitet, blef S. utsedd till dess förste
innehafvare och bestred den från d. 26 Aug. 1859 till
sin död, d. 27 Mars 1876.
S. var en man med för sin tid grundliga kunskaper,
en djup kärlek till fosterlandet, dess språk och
fornminnen samt en ej ringa fond af poetiskt
sinne. Om hans poetiska begåfning vittna hans
sånger vid studentmötena 1843 och 1845 samt dikten
Vikingens drapa (1842 belönt med Svenska akad:s
mindre pris). Såsom universitetslärare lyckades
S. samla omkring sig en skara af begåfvade unga
män, hvilka sedan i sin mån främjat de nordiska
språkstudierna. Det är också förnämligast
i det intresse S. förstod väcka hos sina
lärjungar, som man har att söka hans förnämsta
förtjenst. Någon språkforskare i högre mening var
S. ej. Isynnerhet såsom kännare af flere dialekter
(särskildt gotländskan, dalskan och helsingskan)
samt såsom uppmuntrare till dialektundersökningar
utöfvadc S. ett mycket vidsträckt och gagneligt
inflytande. Också hafva de under de sista trettio
åren stiftade fornminnes- och landsmålsföreningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
