- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
1235-1236

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Säve ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

någon ändring till det bättre inträdt, beroende
af närbelägenheten till Göta kanal, som der har
en lastningsplats, samt framförallt den rätt mycket
anlitade kallvattenkuranstalten (600–800 brunnsgäster
årligen). A. G.

Söderlund, Johan Erik, arkitekt, f. i Helsingland
1826, genomgick Konstakademiens läroverk och fick
sedan som dess stipendiat företaga en studieresa till
södern, hufvudsakligen Italien. S. utnämndes 1866
till andre arkitekt vid Öfverintendentsämbetet,
blef 1873 t. f. hofintendent, efter att några år
hafva tjenstgjort som slottsarkitekt, och kallades
1874 till agré af akademien, men afled i Stockholm
d. 3 Aug. 1875. Bland de många byggnader, till hvilka
S. uppgjort ritningar, märkas: Alhambra å Djurgården
(1868), Patologisk-anatomiska institutionen vid
Karolinska institutet (1869), restaurationer
och tillbyggnader af Petersénska huset (1870),
Hamiltonska huset m. fl. enskilda i hufvudstaden,
Belvederen (Westermansberg) å Djurgården,
dekorering af Tyresö, läroverkshuset i Söderhamn
m. fl. -rn.

Söderman, Johan August, tonsättare, föddes i Stockholm
d. 17 Juli 1832 och var son af den såsom outröttlig
vådevillkompositör kände orkesteranföraren vid
Mindre, Södra och Djurgårdsteatrarna Johan Wilhelm
S
. (f. 1808, d. 1858). I sina tidigare år röjde han
alls ingen håg för musik och ansågs äfven oduglig
till annat. Vid 11 års ålder skickades han till sjös,
men sjuknade i Bremen och måste återvända hem. Han
sattes då i Grundéns pianoinstitut, men gjorde der
i början inga framsteg, tills hans musiksnille
med ens blixtlikt bröt fram, hvarefter han gick
om alla andra. Utom piano lärde han spela oboe
och något violin samt medverkade i orkestrar. Hans
dirigentanlag upptäcktes af Stjernström, som 1850
tog den 18-årige ynglingen till orkesteranförare
för sin trupp, hvilken reste i Finland och Sverige,
innan den 1854 slog sig ned på dåv. Mindre teatern
i Stockholm. Der verkade S. oafbrutet till 1860,
med undantag af en tid 1856–57, då han genom
förskott på sin blifvande löneförhöjning fick
tillfälle till en utrikes studieresa, hvarunder
han i Leipzig begagnade Richters och Rietz’
undervisning. År 1860 kallades han till kormästare
vid k. operan, och vid Lachners afgång erbjöds honom
hofkapellmästareposten, den han dock blygsamt afstod
ifrån, till förmån för Ludvig Norman. I stället blef
han 1862 för sex är äfven biträdande kapellmästare
med sammanlagdt 4,000 kr. lön, hvilken summa han fick
behålla, då han efter någon tid återgick till att
ensamt vara kormästare. Tillika tjenstgjorde han
såsom sånganförare i Par Bricole och Stockholms
skarpskytteförening under flere år. Att gifva
lektioner var honom så förhatligt, att han aldrig
kunde förmå sig dertill; deremot förtjenade han
tidtals något litet på sina kompositioner, hvilka ofta
genast blefvo i ovanlig grad populära. Åren 1869–70
gjorde han på Jenny Linds stipendium en rundresa öfver
Köpenhamn genom Tyskland och Österrike, hvarvid han,
under nästan oafbrutet komponerande, dröjde
längre tider i Koblenz, Dresden och Köpenhamn. Död
i Stockholm af lefverskrumpning och vattusot
d. 10 Febr. 1876. – Den mängd af nätt och melodiös
operettmusik, som S. skref för Stjernströms teater
(Urdur, Regina von Emmeritz, Hin ondes första
lärospån, Guldkorset
m. m.), efterträddes vid hans
öfvergång till k. teatern af en massa musikinlägg
till skådespel, såsom Schillers Fiesco och Orleanska
jungfrun,
Shaksperes Richard III, Hedbergs Kung
Märta, Dagen gryr, Brölloppet på Ulfåsa, Vid
riksgränsen,
Josephsons Folkungalek, Marsk Stigs
döttrar,
Dietrichsons Karl Folkunge o. s. v. –
allt kompositioner, som hans ständigt rörliga
och fruktsamma fantasi med lätthet verkställde
på uppdrag, och hvari han lade i dagen en lysande
karakteriseringsförmåga, slagfärdighet och scenisk
blick. På uppdrag skref han äfven i de flesta fall
sina många kompositioner för högtidliga tillfällen,
åt hvilka han alltid förstod att gifva vederbörlig
glans och festprägel, såsom Festpolonäs, Festmarscher
till kronprinsessan Lovisas förmälning och Oskar II:s
kröning, Sorgmarscher öfver drottning Lovisa och Karl
XV, Kantat vid Lunds universitets 200-års-jubileum,
An die freude, Tempelsalen m. fl. ordenskantater. En
särskild dragning åt andlig komposition röjer sig
icke blott i flere till en del outgifna motetter och
psalmer, utan framförallt i de originella Andliga
sångerna
för solo, kör och orgel samt den visserligen
mera profana än kyrkliga, men högst effektfulla och
storvulna Katolska mässan för soli, kör och orkester,
hvilken ställer S. i bredd med Berlioz, Liszt och
Verdi såsom representant för den nyare, subjektiva
och pompösa, estetiskt snarare än etiskt uppbyggliga
kyrkomusiken. Mindre glänsande, men mera känsliga
och innerliga strängar anslår han i sina solosånger
med piano (Heidenröslein, Serviska folksånger,
Tre ballader, Tre tyska visor, Värfningen, Digte
og sange
m. m.) äfvensom i sina friska och populära
qvartetter för mansröster (Ett bondbröllop, Sjung,
Längtan, Suomis sång, Tre visor i folkton
m. fl.),
fruntimmersröster (Englarnes hem) eller blandad kör
(Idyll och epigram, Sex visor i folkton); hvarjämte
hans Fantasier à la Almqvist, hans arrangemanger af
folkvisor och bellmansmelodier röja en betydande
humor, samt hans orkestersaker (Concertuvertyr,
Tscherkessisk dans,
dramatiska inlägg i ofvan nämnda
pjeser, m. m.) en instrumenteringskonst, som i
Sverige icke är vanlig. Högst står han emellertid i
sina ballader för solo och orkester, vare sig med kör
(Die wallfahrt nach Kevlaar, Hjertesorg) eller utan
kör (Hafsjrun, Der arme Peter, Der schwarze ritter,
Kung Heimer och Aslög, Tannhäuser
och Qvarnruinen,
de båda sista prisbelönta och utgifna af Musikaliska
konstföreningen). Hans särskildt för denna genre
egnade form- och klangsinne, hans romantiska
uppfattning och fantasi, hans dramatiskt energiska
och plastiskt klara framställningssätt gjorde honom
skickad att i balladen åstadkomma något af det
yppersta, som någonsin frambragts. »Vallfarten»,
»Hjertesorg», »Svarte riddaren» och »Tannhäuser»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:25:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfao/0624.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free