Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Söderman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sydliga områdets vattendrag är sydöstlig; dock är
riktningen mera sydlig i östra delen af landskapet och
mera östlig i södra delen. Äfven Mälaren bildar genom
flere i s. ö. gående inskäniingar en mängd öar och
holmar, af hvilka de största äro Selaön, Aspön med
Tostarön samt Fogdön. – Genom den ständiga vexlingen
af höjder och vatten samt, frånsedt kusten mot hafvet,
den rika löfträdsvegetationen har landskapet en
mycket framstående plats bland rikets öfriga bygder
i fråga om skönhet och behag, som ytterligare höjes
af en mängd herregårdar, omgifna af väl odlade och
bördiga fält. – Södermanländingen företer till
sin natur just intet särskildt karakteristiskt. Han
häfdar väl sin plats bland rikets hyfsade, redbara
och sträfsamma allmoge, ehuru dock grannskapet
till städerna och den lifliga samfärdseln icke
varit af enbart godt inflytande. Den gamla, prydliga
Vingåkersdrägten börjar ock blifva mera sällsynt. –
Landskapets vapen är en på bakbenen stående (eller
gående) svart grip med bakåtvändt hufvud och utspända
vingar i gyllene fält, hertiglig krona. Se vidare
Södermanlands län.
Geologi. Södermanlands berggrund består uteslutande
af de till urberget eller den s. k. azoiska
formationsgruppen hörande bergarterna gneis,
hälleflinta, eurit, glimmerskiffer och kornig
kalksten, hvarjämte granit förekommer inom vissa
områden af landskapets norra och södra delar. Gneisen
har den ojämförligt största utbredningen; den är
dels vanlig grå eller röd gneis, dels granatgneis,
hvilken senare upptager nästan hela Södertörn,
förekommer i trakterna mellan Björnlunda, Trosa och
Tullgarn samt på båda sidor om den stora diabasgång,
som från Hjelmarens södra del sträcker sig i östlig
riktning förbi Äs kyrka och Hellefors bruk nästan
ända fram till Malmköping, en längd af mera än 40
km. Diabasen fyller en i berggrunden förutvarande
remna af delvis ända till 1 1/2km. bredd. – Kornig
kalksten förekommer såsom större eller mindre,
hufvudsakligen i gneis inneslutna lager eller stockar
mellan Hjelmaren och sjön Öljaren, i trakterna s. och
s. ö. om Eskilstuna, flerestädes inom Trosa- och
Nyköpingstrakterna, inom södra delen af Södertörn, på
Utön, Ornön, Nämdön och Runmarö. På flere ställen är
bergarten utbildad som dolomit. För att användas till
kalkbränning och masugnsbeskickning brytes kalksten på
åtskilliga ställen, bland hvilka de förnämsta äro:
öarna Karta och Oaxen i Trosa skärgård, Kalkbro
i Åkers socken s. om Strengnäs, Förola kalkbrott
n. ö. om Nyköping samt Näfveqvarns bruk vid norra
Bråviksstranden. – Jernmalmsanledningar förekomma
i icke ringa myckenhet inom gneisens område. De mest
anmärkningsvärda äro följande: Stafs malmfält i Floda
socken, bearbetadt redan sedan midten af 1700-talet,
Skottvångs grufvefält i Gåsinge socken, upptaget vid
slutet af 1500-talet, Skalunda grufva i Sköldinge
socken, Förola grufvefält i Svärta socken och Kantorps
grufvor i Sköldinge socken. För närvarande bearbetas
de tre sistnämnda jämte ett par andra grufvor. Största
utbytet under
år 1889 erhölls af Kantorps grufvor, ur hvilka nära
160,000 deciton uppfordrades. – Äfven malmanledningar
af andra slag finnas, t. ex. koppar och kobolt vid
Tunaberg n. om Bråviken samt på skilda ställen
magnetkis, blyglans och svafvelkis, dock af föga
betydenhet. De gamla Tunabergs koboltgrufvor bearbetas
numera högst ringa.
Såsom vanligt är inom mellersta Sverige, består
Södermanlands jord, der icke berggrunden går i dagen,
af krosstensgrus, rullstensgrus, flere slag leror,
sand och torf. Det är hufvudsakligen en lera af
postglacial ålder (s. k. åkerlera), som utgör
jordmånen å den odlade jorden; vid 1/2 till flere
meters djup under ytan träffas dock vanligen en annan
äldre, kalkhaltig lera, s. k. hvarfvig mergel, hvars
halt af kolsyrad kalk (inberäknadt kolsyrad talk)
inom södra Mälare-trakterna uppgår till 10 och 15
proc., inom Södertörn till 8 samt inom Nyköpings- och
Trosatrakterna till 4 proc. I landskapets mellersta
del synes mergeln saknas. – Några sammanhängande,
större lerslätter förekomma egentligen icke; om man
undantager de af berg och kullar afbrutna jämnare
trakterna vid Mälarens södra strand och några mera
vidgade dalgångar, bildar lermarken endast småslätter
och mer eller mindre utbredda sänken och dälder
emellan deröfver uppskjutande grushöjder och, berg. En
i detta afseende särdeles sönderstyckad terräng
framter i synnerhet hela norra delen af Södertörn
ända fram till Stockholm. – Anmärkningsvärda äro de
ofta väldiga åsryggar af rullstensgrus och sand, som
kommande norrifrån, med större eller mindre afbrott,
genomskära landskapet i riktning n. n. v–s. s. ö.,
nämligen Köpingsåsen, Strömsholmsåsen, Badelundaåsen,
Enköpingsåsen och Upsalaåsen. – På torfmossar är
landskapet särdeles rikt; deras antal är, kan man
säga, nästan oräkneligt; flere hafva ganska betydlig
storlek.
Södermanlands folkmål, som ännu blifvit föga
undersökt, visar de vanliga för den rent svenska
(medelsvenska) gruppen af skandinaviska folkmål
utmärkande hufvudegendomligheterna: tungspets-r
och kakuminalt (»tjockt») l samt af dessa beroende
»tjocka» ljud, förlust af slutande -n, saknad af
diftonger o. s. v. Språket i den östligaste delen af
landskapet (Södertörn) skiljer sig ganska betydligt
från det öfriga Södermanlands särskildt genom mindre
skarpt särhållande af å och o, ä och e, genom
förekomsten af k och ti såsom motsvarigheter i vissa
fall till »tje-ljud» i den öfriga södermanländskan
(och i de flesta andra svenska mål; t. ex. kyla, som i
Södertörn icke uttalas tjyla, utan med samma k som i
kulen), vidare genom sin saknad af h i början af ord
(t. ex. us »hus», ållä »hålla»), genom användandet
af -i såsom slutartikel till på konsonant slutande
fem. sing. och neutr. plur. i st. f. det eljest
i Södermanland brukade -a (t. ex. Södert. rosi,
eljest i Söderm. rosa »rosen», Södert. fåri, eljest
fåra »fåren»), samt öfver hufvud genom ett rikligare
användande af i i ändelser; med hänsyn till flere af
de företeelser, genom hvilka Södertörnsmålet skiljer
sig från det öfriga landskapets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
