Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Södertelge kanal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras kanter komma i närheten af eller möta sina
grannar. I gränsen sker nu icke under normala
förhållanden förbeningen straxt, och de öppna, eller
rättare oförbenade, springorna, ofta utmärkta af
taggig form, är det som kallas sömmar, suturer. Sådana
sträcka sig nu på kraniet dels longitudinelt,
dels tränsverselt, och deras närvaro är det, som
ännu en lång tid möjliggör en fortfarande utväxt
af kraniebenen, alltefter den af dem inneslutna
hjernans behof för sin utväxt och utveckling. En
förbening af sömmarna inträffar dock normalt, den
börjar i menniskans kranium mellan 30–40 åldersåren,
först på knotornas inre yta, och fortgår så, att
sömmarna innantill kunna vara totalt igenvuxna,
under det att de utanpå ännu äro fullt tydliga. Stundom
inträffar, under icke kända abnorma förhållanden, att
förbening uppstår i sömmarna eller på de ställen, der
dessa normalt borde finnas redan under perioden för
utväxten, t. o. m. ganska tidigt, och då kunna de ännu
små benskållorna lödas kant i kant till hvarandra på
det abnorma stället. Är förbeningslokalen inskränkt
till en hel söm, kunna ben och hjerna utväxa åt
andra håll, i riktningen långs åt den hopvuxna
sömmen och få då egendomliga former; stänges en
långsöm, varder hufvudet smalt och långsträckt;
stänges en tvärsöm, varder det bredt, kort och högt;
är föreningen partiel eller ensidig, varder hufvudet
snedt enligt samma regel. Sker sammanväxuingen
öfverallt, varda hufvudet och hjernan onaturligt små:
s. k. mikrocefali, i denna form följd af idiotism
och vanligen af tidig död. Å andra sidan inträffar
icke sällan att vissa sömmar stå öppna länge eller
under hela lifvet (se Pannben). Likaså händer, att
förbeningen från någon ursprungspunkt icke oafbrutet
sträcker sig till det vanliga suturstället, utan
att i denna trakt uppstå detascherade förbeningar;
då bildas der sjelfständiga, kantiga sutur-ben,
hvilka hafva kallats dels ossa wormiana, efter danske
anatomen Worm, dels ossa incae, derför att de så
ofta träffas å kranier af fornperuvianer (inkas),
förmodligen såsom följd af detta folkets osed att med
konst omforma hufvud. På svenska kranier äro de, om
än i mindre stycken, ganska vanliga i nacksömmen. Jfr
Benväf, Hufvudskål och Mikrocefali. G. v. D.
Sömmerda, stad i preussiska regeringsområdet
Erfurt, prov. Sachsen, vid Unstrut och tvänne
jernvägslinier. 4,796 innev. (1885). Staden eger en
berömd, af N. V. Dreyse anlagd gevärsfabrik, från
hvilken bl. a. tändnålsgevären utgått. Derjämte finnes
en storartad knallhattsfabrik.
Sömmering, Samuel Thomas von, berömd tysk anatom
och fysiolog, född 1755 i Thorn, blef 1778
professor i anatomi i Kassel och 1784 i Mainz
samt 1805 kungl. lifmedikus i München. Död 1830
i Frankfurt. S. gjorde vigtiga undersökningar om
nervsystemet, embryot, lungornas byggnad m. m. Han
konstruerade derjämte en elektrisk telegraf,
utgående från iakttagelsen af vattnets galvaniska
sönderdelning (se vidare Elektriska telegrafen,
sp. 371). Skrifter: Vom hirn- und rückenmark
(1788; 2:dra uppl. 1792), Vom baue des menschlichen
körpers (5 bd, 1791–96; ny uppl. 1839–44), De morbis
vasorum absorbentium corporis humani (1795) m. fl.
Sömn (Lat. somnus, Grek. hypnos), fysiol., kalla vi
i allmänhet det tillstånd hos en lefvande djurisk
organism, hvarunder sinnesorganen, såväl inre som
yttre, för tillfället hvila och antingen alls icke
eller i mycket minskad grad påverkas af intryck
eller retelser samt hvarunder alla af viljan beroende
rörelser äro upphäfda, medan de förrättningar inom
organismen, som icke äro beroende af viljan, såsom
andningen, blodomloppet, ämnesomsättningen o. s. v.,
ostörda fortgå, ehuru efter regeln i något långsammare
rytm. Under detta tillstånd är förbindelsen med
omgifningen fullständigt eller i det närmaste
fullständigt upphäfd, och hjernan påverkas icke af
några viljeimpulser. Sömnen är dock ej allenast en
medvetslös hvila för hela organismen, utan tillika
en vederqvickelse för de genom arbetet under vaket
tillstånd tröttade organen, ett återställande af
deras vanliga kraft. Detta är sömnens fysiologiska
innehåll. Egendomligt nog har detta ständigt efter
vakandets arbete återkommande sömntillstånd ännu icke
funnit sin fullt tillfredsställande förklaring. Den
gamla åsigten att den naturliga sömnen skulle bero
på ökad blodtillförsel och sålunda ökadt tryck på
hjernan är befunnen oriktig. Man har nämligen i
sådana fall, der delar af hufvudskålsbenen af en
eller annan orsak blifvit borttagna, omedelbart
iakttagit, att hjernan, då sömn inträder, bleknar
och minskas i omfång, emedan blodtillförseln då
är mindre, men deremot rodnar och sväller ut genom
ökadt blodtillopp, då sömnen upphör. En af Preyer
framställd teori går ut från det antagandet att
sömnen beror på hopandet i hjernan (och öfriga organ)
af de produkter, »utmattningsämnen», hvilka uppkomma
under det dagliga arbetet genom förbrukning eller
nötning af de organiska väfnadernas material. Under
sömnen skulle det syre, som blodet tillför hjernan,
användas till syrsättning och ombildning af detta
utmattningsmaterial, så att detsamma lättare upptogs
och bortfördes af blodströmmen, och när någon retelse
inträffade, som afbröt sömnen, skulle syret i blodet
icke vidare verka på utmattningsämnena, utan endast
verka såsom lifvande medel på gangliecellerna. En
sådan retelse skulle i synnerhet lätt kunna inverka,
då under tillräcklig sömn utmattningsämnena fått
tillfälle att omsättas och aflägsnas. Denna teori
kan icke förklara möjligheten af den långvariga,
sjukliga sömnlöshet, som är vanlig i synnerhet hos
dem, hvilka arbetat strängt med hjernan. Hos sådana
personer skulle väl, om någonsin, utmattningsämnen
hopas i hjeruan och sålunda försätta detta organ i
sömntillstånd. Mera tillfredsställande är Siemens’
teori. Då det numera är utrönt, att vissa tillstånd
i organismen, rörelser och förnimmelser hafva hvar
sina särskilda begränsade områden (centra) i olika
delar af hjernan, hvarifrån de utgå eller uppfattas,
finnes det för den naturliga sömnen, antager Siemens,
likasom för den epileptiska, ett särskildt centrum,
hvilket han förlägger till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
