Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sömn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlängda märgen (se d. o.), der äfven det epileptiska
centrum befinner sig. Under den normala sömnen äro
pulsslagen och andetagen långsammare samt af ren
värmebildningen och afsöndringarna i allmänhet
minskade. Detta häntyder på att verksamheten i
förlängda märgen är på visst sätt omändrad under
sömnen. Siemens antager att emellan detta centrum
för sömnens hämmande verkan och hjernbarken, som är
det egentliga centrum för det högre själslifvet,
råder en bestämd antagonism, hvilken nogsamt erfares,
då man kämpar mellan sömn och vaka. Vid sömnens
inträde genom retning af sömncentrum upphäfves
hjernbarkens verksamhet, likasom vid anfall af
epilepsi med dess sömn. Det är som om en länk i
kedjan af de verksamma hjerndelarna borttogs eller
afkopplades. Sker denna afkoppling ofullständigt, så
att vissa centra i hjernbarken ännu äro i verksamhet,
uppträda drömmar under sömnen. Det är antagligt, att
vid detta hjernbarkens mer eller mindre fullständiga
försättande ur verksamhet ett bestämdt inflytande eger
rum från det likaledes i förlängda märgen belägna
vasomotoriska nervsystemets centrum, genom hvars
inverkan blodtillförseln till hjernan under sömnen
blir minskad. Denna teori om sömnens natur synes
bättre än någon föregående förklara uppkomsten af
de fenomen, som tillhöra sömnen och drömmen. Innan
sömnen fullständigt gör sitt välde gällande,
brukar ofta inträda ett slags mellantillstånd,
sömnighet, yttrande sig genom tröghet och slöhet
i tankarna, afmattning i sinnesförnimmelserna och
fördunkling af medvetandet. Ofta nog tillstöter ett
eget slags drömtillstånd, som föregår det slutliga
insomnandet. Inbillningen, icke längre styrd af
förståndet, får fritt spel och framkallar en mängd
fantastiska bilder af alla möjliga slag och utmärkande
sig genom sitt oupphörligt pågående ombyte af form och
utseende. Dessa »hallucinations hypnogogiques», såsom
Maury kallar dem, eller sömninledande sinnesvillor,
anses hafva sin närmaste orsak i en omedelbar retning
(genom blodströmmen?) af de inre eller centrala
sinnesorganen och framträda vanligen blott för
synen, sedan man släckt ljuset och slutit ögonen. Man
förlägger visserligen dessa fantasmagorier, som i sina
orediga öfvergångar kunna erinra om s. k. »dissolving
views», på något afstånd framför ögonen, men de
uppfattas aldrig såsom verkliga föremål, utan endast
såsom tomma gyckelbilder. – Sömnen har icke samma
djup eller styrka under hela sitt förlopp. Vanligen
blir den naturliga sömnen djupast icke långt efter
insomnandet och fortfar i samma grad af djup omkring
en eller halfannan timma. Under denna djupa sömn
råder medvetslöshet hos den sofvande, andningen ar
lugn och långsam, kroppen orörligt stilla. Efter
detta djupa stadium kommer småningom en mindre
djup, dock ännu medvetslös sömn, och sedermera en
allt lättare efternattssömn. Sinnesnerverna blifva
alltmera mottagliga för yttre retelser, så att dessa
icke längre behöfva samma styrka som förut, för att
åstadkomma ett uppvaknande. Sömnen är icke längre så
lugn och stilla som förut. Den sofvande vänder sig
i bädden och
gör hvarjehanda rörelser och har en oklar förnimmelse
af ett eller annat sinnesintryck i synnerhet
från hörselsinnet och den allmänna känseln. Det
vanliga dagsmedvetandet börjar småningom frigöra sig
från sömnens band, bearbetar, om också osäkert och
automatiskt, de mottagna intrycken, och bildar deraf
föreställningar, för hvilka dock de vanliga lagarna
för tid och rum icke äro genomförda. Efter denna
lättare sömn kommer sömnens sista och lättaste grad,
»morgonslummern», hvarunder sjelfmedvetandet alltmera
återtager sitt välde i samband med nervsystemets
vaknande energi. Det är efter regeln under denna
lätta slummer som man kan drömma att man drömmer och
försöker att få visshet om huruvida drömbilderna ega
verklighet eller icke. Slutligen behöfves blott ett
lindrigt ljud eller en svagare känselförnimmelse
för att det frigjorda sjelfmedvetandet skall
fullständigt å nyo inträda i utöfvandet af sin makt
öfver nervsystemet. (Jfr Dröm.) – Behofvet af sömn är
olika vid olika ålder och äfven vid samma ålder, till
följd af olika förhållanden, hvilka säkerligen stå
i samband med ämnesomsättningen i organismen. Det är
bekant, att material förbrukas genom arbete och till
värmebildning; detta är en nedrifvande omsättning. Å
andra sidan pågår ett så att säga näringsarbete, som
åter uppbygger hvad som blifvit nedrifvet och ersätter
hvad som blifvit förbrukadt. Så länge lifvet pågår
normalt, får icke förstörelsearbetet taga öfverhand
eller rifva ned mera än hvad näringsarbetet kan
återställa. Deri ligger förklaringen af olika åldrars
olika behof af sömn. Ett foster i moderlifvet straxt
före födelsen befinner sig helt visst i en oafbruten
djup sömn. Födes det för tidigt, sofver det också
ständigt, utom kanske de ögonblick det tager näring
till sig. Ännu vid ett års ålder sofver ett friskt
barn i regeln mera än det är vaket; men allteftersom
det tillväxer, minskas behofvet af sömn. En gosse på
5–6 år behöfver 9–10 timmars sömn, den fullvuxne 6–7
högst 8 timmar, den gamle mannen något mindre. Under
den högre ålderdomen, då man blifver »barn på
nytt», tilltager åter behofvet af sömn. Det är
det lätt insedda förhållandet mellan uppbyggnads-
och nedrifningsarbetet under olika åldrar, som är
orsaken till deras olika behof af sömn, i det att
under hvila i sömnen mindre rifves ned och mera bygges
upp än under vakandet. Olika kroppskonstitution och
olika vanor kunna inom vissa gränser och till en tid
inskränka behofvet af sömn, men alltför ringa sömn
medför fara för helsan, i första rummet kanske för
hjernans och nervsystemets normala verksamhet. Många
menniskor kunna sofva när som hälst under dagen,
och middagssömnen eller sömnen på maten, »siestan»,
är en hos djuren vanlig företeelse, om hvars gagn
eller skada för menniskor olika meningar råda. Man har
förklarat benägenheten för eftermiddagssömn vara en
följd af minskad blodtillförsel till hjernan, emedan
blodtillförseln till matsmältningsorganen under tiden
är ökad, och så är antagligen förhållandet efter en
måttlig enkel måltid, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
