- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
1281-1282

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tabasjir ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förråder ännu platsens ursprungliga bestämmelse.

Taboriter. Se Husiter.

Tabris. Se Tebris.

Tabu (tapu) är det namn, som gifvits åt ett
system af religiösa förbud, hvilket nått sin
rikaste utveckling i Polynesien (från Havaii till
Nya Zeeland), men af hvilket under olika namn spår
kunna skönjas i de flesta delar af jorden. Ordet är
gemensamt för alla dialekter i Polynesien och betyder
egentligen »märkt», men öfversättes vanligen med
»helig», »invigd». Det innebär icke någon moralisk
egenskap, utan endast ett samband med gudomen eller en
afsöndring från vanliga ändamål och en uteslutande
tillegnelse åt personer eller ting, som ansågos
heliga. Höfdingar, hvilka ledde sin härkomst från
gudarna, kallades arii tabu och ett tempel wahi
tabu,
»heligt ställe». Oaktadt ordet användes i
fråga om såväl borgerliga som religiösa ändamål,
brukades det hufvudsakligen i religiös mening. På
Havaii kunde endast presterna åsätta tabu, men på
andra ställen äfven konungar och höfdingar samt i viss
utsträckning äfven vanliga personer. Den stränghet,
hvarmed tabu iakttogs, berodde på den persons
inflytande som åsätt det. Tabu kunde gälla hela
föremålet (vara generelt) eller endast en del deraf,
för alltid eller för en tid. En hel djurklass kunde
vara tabu, men äfven endast en eller flere individer
af samma klass. Gudabilder, tempel samt konungars,
höfdingars och deras familjemedlemmars personer,
namn och tillhörigheter voro alltid tabu. Genom en
godtycklig utsträckning af denna princip kunde en
höfding göra hvilket föremål som hälst, till hvilket
han fått behag, till tabu (d. v. s. till sin egendom)
endast genom att nämna det med ett namn, som tillhörde
en del af hans person. Han behagade t. ex. säga:
»denna yxa är min ryggrad», och yxan var hans. Vissa
födoämnen voro alltid tabu, d. v. s. förbehållna
gudarna och männen, men förbjudna för qvinnor,
t. ex. menniskokött på Marquesasöarna, eller tabu
för en viss tid. Tiden närmast före krig, före en
religiös fest eller under en höfdings sjukdom var
tabu. Denna tabu var antingen vanlig, hvarunder männen
måste afhålla sig från sina vanliga sysselsättningar,
eller sträng, då ingen fick göra upp eld, bada eller
gå utom sitt hus, ingen hund skälla, intet svin
grymta, ingen tupp gala. Straffen för kränkning
af tabu voro antingen religiösa (sjukdomar) eller
borgerliga (t. o. m. dödsstraff). Utom dessa ständiga
eller af menniskor ålagda tabu uppkommo sådana äfven
genom vissa omständigheter. Svårt sjuka personer voro
tabu och flyttades ur sina hus; stannade de hemma och
dogo der, var huset tabu och öfvergafs. Mödrar efter
barnsbörd voro tabu, äfvensom nyfödda barn. Qvinnor
före äktenskapet voro noa (motsatsen till tabu)
och kunde hafva så många älskare de behagade, men
efter äktenskapet voro de tabu, d. v. s. tillhörde
endast sin make. Ett af de strängaste tabu drabbade
alla, som kommo i beröring med ett lik, och tabu
öfverfördes liksom genom smitta till dem de å sin sida
vidrörde. Tabu tillämpades i sin
fulla styrka med afseende på konungar och drottningar
på Tahiti: den mark de trampade var helig,
hvarje hus, i hvilket de inträdde, blef tabu och
öfvergafs af sin egare. Derför voro särskilda hus
uppförda för dem under deras resor, och de buros
af slafvar för att ej beröra marken. Synnerligen
sträng var den lag, som skilde tabubelagda personer
och föremål från beröring med födoämnen. – För att
lösa personer från tabu iakttog man olika, noga
föreskrifna ceremonier. Genom öboarnas omvändelse
till kristendomen har iakttagandet af tabu alltmer
kommit ur bruk och delvis försvunnit. – Om det
ock må medgifvas, att bruket af tabu kom att tjena
höfdingars och presters syften, gagnade det å andra
sidan civilisationen genom att fostra begreppen om
egendomsrätten och äktenskapsbandets helighet,
begrepp, som med tiden blefvo i sig sjelfva
tillräckligt starka, utan att behöfva stöd af
vidskepelsen. Ty man torde utan misstag kunna antaga,
att äfven i framskridna samhällen moraliska känslor,
för så vidt de äro blott känslor och icke grundade
på erfarenhetsrön, hemta mycket af sin styrka från
ett ursprungligt system af tabu.

Plägseder liknande tabu finnas, ehuru i mindre skarpt
framträdande form, bland mikronesier, melanesier,
malajer och dajaker. I Mikronesien finnas både namnet
och institutionen; malajerna och dajakerna hafva ett
annat namn för densamma, pomali l. pamali, som brukas
på Timor, Celebes, Borneo och har användts äfven på
Java och Sumatra. Liknande bruk lära finnas bland
några Nagastammar i Assam och bland indianstammar
vid Frasersjön i Nord-Amerika. Några af de mest
karakteristiska formerna af tabu – förbudet att
äta vissa födoämnen och åsigten om den orenhet,
som vidlådde barnsängsqvinnor, nyfödda barn och dem,
som vidrört ett lik – hafva funnits mer eller mindre
bland alla primitiva folk. Spår af dylika bruk
hafva träffats äfven hos mera civiliserade folk,
t. ex. judar, greker och romare.

Tabula, Lat., bräde, planka; spelbräde
(t. lusoria); en af trä eller annat ämne förfärdigad
tafla, särskildt räkne- eller skriftafla; äfven
vexlarebord, bank. I äldre tider skrefvo romarna
vanligen på trätaflor, som voro öfverdragna med
vax el. dyl. Till följd deraf kom ordet tabula
äfven att betyda skrift af ett eller annat slag,
bl. a. röstsedel. Jämväl offentliga och enskilda
handlingar och urkunder kallades tabulae, såsom
lagtaflor (metalltaflor, på hvilka lagar voro
inristade, t. ex. leges duodecim tabularum; se
Tolf taflornas lagar), skattskrifningslängder,
proskriptionslistor, kejserliga diplom, räkenskaper
m. m. Slutligen betydde tabula äfven en på trä
utförd målning, »tafla». Ett särskildt slag voro de
små votiv- l. löftestaflor (tabulae eller tabellae
votivae
), som personer, hvilka räddats ur en fara
eller en sjukdom, plägade upphänga i något tempel
såsom tacksamhetsgärd till den gudomlighet, åt hvars
hjelp de ansågo sig böra gifva erkännande. – Tabula
amalphitana
. Se Amalfi. – Tabula nigra, »svarta
taflan», anslagstafla (vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:33:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfao/0647.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free