- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
1299-1300

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Taffelmusik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

familj (Gordiidae) bland trådmaskarna (Nematodes). Ur
äggen af de könsmogna djuren, hvilka sakna mun,
uttränga de med en taggkrans försedda embryonerna samt
borra sig in i larver af myggor och dagsländor, der
de snart inkapslas. Deras nuvarande värdar förtäras
af vattenskalbaggar och andra rofinsekter, i hvilkas
bukhåla de unga maskarna, som äro försedda med sugmun,
utvecklas, så att de, när fortplantningstiden är
inne och de lemna sina nya värdar, straxt blifva
könsmogna djur. Enligt Villot skola embryonerna
med mygglarver o. dyl. komma in i tarmkanalen hos
fiskar (t. ex. Cobitis) och inkapsla sig i dessas
tarmslemhinna samt efter 5–6 månader åter frigöra
sig och uppnå fullständig utveckling. Tagelormen
förekommer i våra sjöar här och der vid stränderna
och ingifver badande en ogrundad fruktan, enär dessa
maskar äro fullkomligt oskadliga för menniskor. Jfr
Filaria. O. T. S.

Tagelott. Se Arfskifte. Genom lagen d. 16 Maj
1890 upphäfdes hvad i Ärfdabalken, kap. 12, stadgas
om tagelott.

Taggar (Lat. aculei), bot., äro antingen
s. k. »emergenser», d. v. s. utväxter från
barklagret närmast under ytterhuden, hvilka äro
mer eller mindre styfva, hårda och stickande,
eller omgestaltade blad. Till det förra slaget
höra t. ex. de mindre hårda taggarna å frukterna af
spikklubban (Datura) och Ricinus communis L. samt de
hvassa taggarna å törnrosor, stickelbärsbuskar,
hallon o. s. v. Exempel på det senare slaget
lemnar berberis-busken, hvars taggar äro förkrympta
stödjeblad under grenknopparna. Hos många tropiska
växter, t. ex. vissa arter af slägtet Acacia, finnas
taggar af fruktansvärd styrka och skarphet, hvilka
göra urskogar och busksnår ogenomträngliga. Ibland
äro dylika taggar ihåliga och så stora, att de
blifva lämpliga bostäder för myror. Jfr Torn, bot.
O. T. S.

Taggfeniga fiskar. Se Acanthopterygii.

Tagghajar, Spinacidae, zool., en fiskfamilj af hajfiskarnas
ordning. Tagghajfamilj en omfattar i inskränktare
bemärkelse sådana hajarter, som hafva en mer eller
mindre starkt utvecklad tagg framför hvardera af
ryggfenorna, eller slägtena Acanthias (se Pigghaj),
Centrina, Centrophorus, Spinax och Centroscyllium,
men i vidsträcktare mening hänföras hit äfven
håskerdingslägtet (se Håskerdingen) jämte
några utomskandinaviska hajslägten. Af familjen
i inskränktare bemärkelse tillhör utom piggbajen
endast blåkäxan, blakättan l. svarthåen (Spinax niger
Bonap.) Skandinaviens fauna. I Sverige går denna
art ej söder om Bohus län och är äfven derstädes
tämligen sällsynt, men vid norska kusten skall
hon träffas ända upp till Lofoten och är föremål
för fiske för lefverns skull, hvilken användes för
beredning af tran. Till färgen är blåkäxan ofvan
blågrå, undertill svart. Längden är endast 25–35 cm.,
sällan 50 cm. R. L.

Tagghudingar, Echinodermata (af
Grek. echinas, igelkott, och derma, hud), zool.,
bilda den tredje s. k. typen inom djurverlden enligt
den moderna zoologien. Hithörande djur hafva en
radiär, öfvervägande fem-strålig byggnad, med
ett förkalkadt, ofta taggbärande hudskelett,
särskildt tarm- och kärlsystem samt nervsystem
och s. k. ambulakral-kanaler, bildande ett eget
»vattenkärlsystem» och ledande till de svällbara
s. k. ambulakralfötterna. Dessa äro rörliga taggar
å hudskelettet, medelst hvilka djuret kan förflytta
sig. Echinodermata indelas vanligen i följande 4
klasser: 1) hårstjernor, Crinoidea, 2) sjöstjernor,
Asteroidea, med ordningarna Asteridea, de egentliga
sjöstjernorna, och Ophiuridea, ormstjernorna,
3) sjöborrar, Echinoidea, med ordningarna
Regularia (Cidaridea), de regelbundna sjöborrarna,
Clypeastridea, sköldlika sjöborrar (»sköldiglar»)
och Spatangidea, hjortborrar, samt 4) sjögurkor,
Holothurioidea, med ordningarna Pedata och Apoda.
O. T. S.

Taggmakrillslägtet, Caranx G. Cuv., zool., tillhör
fam. Carangidae bland de taggfeniga fiskarna och
innefattar omkr. 90 arter från de tropiska och
tempererade hafven. I Skandinavien finnes endast en
art, taggmakrillen l. taggsillen, C. trachurus L.,
som förekommer från södra delen af Öresund åtminstone
upp till Trondhjemsfjorden på norska kusten, stundom
i sådant antal, att den torgföres. Till kroppsformen
påminner han, såsom namnet antyder, tämligen mycket
om makrillen, men har mera hoptryckt kroppsform
samt utmärker sig, liksom öfriga arter af slägtet,
derigenom att sidolinien till hela sin längd eller
endast baktill har stora, skiflika, kölade fjäll,
som hos den skandinaviska arten mot bakre delen af
kroppen äro försedda med en bakåt riktad tagg och
bilda liksom en köl. Längden är 30–40 cm. Färgen
är silfverskiftande, och på gällocket finnes en
svart fläck. Ungarna äro något olika de äldre och
hafva den märkvärdiga vanan att lefva under skifvan
af åtskilliga manetarter, hvarigenom de skydda
sig för sina fiender. De hemta föda bl. a. af
manetens ägg. Köttet skall likna makrillens, men
är magrare, och taggmakrillen användes endast mera
tillfälligtvis såsom föda. Samtliga arter af slägtet
äro ätbara. Några arter från de varma hafven nå en
längd af omkr. 1 m. R. L.

Taggsillen. Se föreg. art.

Taggsvamp. Se Hydnum.

Tagharma l. Taghalma, äfven kallad: Uitagh
(Kirgis. tagh = Turk. dagh) »berghuset», och
Mustagh-ata, »isbergens fader», högsta toppen i östra delen
af Pamirplatån, enl. Trotter och Kostenko 7,775 m.,
enl. Hayward 6,400 m.

Tagil, flod i ryska guvern. Perm och Tobolsk, kommer
från Uralbergen, flyter förbi de stora hytteorterna
Verchnij Tagilsk och Nisjnij Tagilsk, blifver segelbar
vid den sistnämnda och förenar sig vid Ust-Nizinskaja
med Tobols biflod Tura. Längd 275 km.

Tagla, sjöv., att omvira änden af ett tåg med
segelgarn för att hindra det att slå upp sig, eller
bilda s. k. »korump». Ett slags gröfre segelgarn,
som ursprungligen tillverkades för detta ändamål,
kallas tagelgarn (taglingsgarn). Jfr Pynta och Tafsa.
R. N.

Tagliacozzi [taljakå’tsi], Gasparo, italiensk kirurg,
f. 1546, d. 1599, är berömd genom sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:33:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfao/0656.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free