Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Taffelmusik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skatten således de ofrälse klasserna. Jfr Boëthius:
»Den franska revolutionen» (1887).
Taimen (ett finskt ord, som urspr. betyder
röding). Se Laxslägtet, sp. 930.
Talmyr, halfö i Norra Ishafvet, tillhörande
rysk-sibiriska guvern. Jenisejsk. Genom Taimyrbukten
delas den i tvänne hälfter, af hvilka den större,
östra, i Kap Tjeljuskin sträcker sig upp till
77° 36’,8 n. br. Halfön genomdrages af Byrrangabergen,
består för öfrigt af tundror och besökes endast
tillfälligtvis af nomadiserande sam ojeder och
ostjaker. I Taimyrbukten, utanför hvilken ligger ön
Taimyr, utmynnar Taimyrfloden, som flyter igenom
Taimyrsjön. Halfön undersöktes närmare af den
ryske resanden Middendorff. Stor förtjenst i fråga
om bestämmandet af halföns konfiguration inlade
Vegaexpeditionen, som i Aug. 1878 besökte T.
Tain (måhända af Arab. ta’m, mat, kost), det
penningeanslag, som turkiska regeringen förr gaf
främmande ministrar (hvilka betraktades såsom hennes
gäster) och i hennes tjenst anställda utländingar
till bestridande af lefnadskostnaderna.
Talnaron (Lat. Tamarum). Se Matapan.
Taine [tän], Hippolyte Adolphe Henri, fransk filosof,
literaturhistoriker, häfdatecknare, född d. 21
April 1828 i Vouziers (dep. Ardennes), genomgick
École normale (en anstalt för högre lärarebildning)
i Paris samt blef 1864 professor i konsthistoria
och estetik vid École des beaux arts. 1878 invaldes
han, efter de Loménie, i Franska akademien. T. är
en af de förnämste målsmännen för den moderna
kritiskt historiska skola, som utmärkes af sin
sträfvan att på den historiska forskningen tillämpa
den naturvetenskapliga metoden. Hans filosofiska
ståndpunkt är nära beslägtad med positivismen, ehuru
han sjelf anser sig afvika från denna så till vida,
att då positivisterna förneka möjligheten att vinna
kunskap om tingens yttersta orsaker, kunna dessa,
enligt T., uppdagas genom abstraktion ur den på
empirisk väg vunna kunskapen om tingen l. fakta, enär
tingen sjelfva innehålla orsakerna, d. v. s. hvart
och ett är orsak till ett annat. Ifrågasättas kan
emellertid, om ej denna afvikelse är illusorisk;
ty de orsaker, som positivisterna åsyfta, äro de
transcendenta, men T:s orsaker blifva svårligen något
annat än mer eller mindre regelbundna förbindelser
mellan fakta, d. v. s. lagar, och möjligheten att
uppdaga sådana förnekas ej af positivisterna. I
enlighet med sin filosofiska åskådning anser T.,
att de historiska företeelserna – såväl konstens och
literaturens som de historiska karaktererna – böra
och kunna helt och hållet förklaras ur de historiska
förutsättningarna samt tidsförhållandena. Till följd
häraf har han skarpare än äldre historieskrifvare och
i opposition mot vissa historiska skolors benägenhet
för konstruktion gjort gällande nödvändigheten af
att empiriskt utreda de historiska företeelserna i
deras sammanhang (häri ligger den naturvetenskapliga
metoden), hvilket onekligen är en förtjenst, men
i andra hänseenden visar sig denna uppfattning af
historien mindre tillfredsställande. Då man fattar
de historiska företeelserna såsom varande helt
och hållet produkter af yttre omständigheter, blir
nämligen allt, som sker, en naturnödvändighet. Men
en sådan är ej underkastad någon moralisk
måttstock. Följaktligen försvinner den personliga
ansvarigheten. Historiska personligheter och
handlingar borde alltså egentligen ej få blifva
föremål för vare sig gillande eller ogillande;
konstens mästerverk, i hvilka T. ser endast
produkter af och uttryck för ett visst lands och
en viss tids kulturförhållanden, borde åter på
detta sätt alltid under samma kulturförhållanden
tillhöra samma smakriktning. Dessa konsekvenser,
som motsägas af erfarenheten, skulle undvikas,
utan att »den naturvetenskapliga metoden» behöfde
uppoffras, om T. nöjde sig med den sanningen att de
historiska personerna i hög grad kunna bestämmas
af tidsförhållanden och sålunda delvis ur dem
förklaras och erkände, att i allt personligt lif
ingår en själfständig andlig kraft, som, om också
i mycket påverkad af omständigheterna, dock kan
bryta sig igenom dessa. Historiska handlingar
skulle då kunna erkännas såsom åtminstone delvis
fria och sålunda förbundna med ansvar, och i
»konstnärsindividualiteten» skulle en förklaring
gifvas till det faktum att konstverk dock kunna
afvika från sin tids smakriktning. T:s mekaniska
uppfattning af personligheten hamnar sig äfven
på sjelfva karaktersteckningen. För att erhålla
sammanhanget mellan de yttre omständigheterna och
det personliga lif, som ur dem skall förklaras, söker
han nämligen vanligtvis härleda dettas yttringar ur
vissa »herskande egenskaper», hvilka åter härledas
ur förhållandena, ett tillvägagående, som, delvis
berättigadt, genom hans fina observationsförmåga
gifvit de mest lysande resultat, men hvilket också,
såsom delvis otillräckligt, ledt till ensidighet
och – historisk konstruktion.
T:s förnämsta arbeten äro: Essai sur les fables de La Fontaine
(hans doktors-specimen. 1853), Voyage aux eaux des
Pyrénées (1855), Essai sur Tite-Live (prisbelönt af
Franska akademien, 1856), Les philosophes français du
XIX:e siècle (1857), Essais de critique et l’histoire
(1858), Histoire de la littérature anglaise (såsom
prisskrift tillbakavisad af Franska akademien på
grund af sin deterministiska riktning; 4 dlr, 1864),
Idéalisme anglais, étude sur Carlyle (s. å.), Le
positivisme anglais, étude sur Stuart Mill (s. å.),
Nouveaux essais de critique et d’histoire (1865),
Philosophie de l’art en Italie (s. å.), Voyage en
Italie (1866), L’ideal dans l’art (1867), Philosophie
de l’art dans les Pays-Bas (1869), Philosophie de
l’art en Grèce (s. å.), De l’intelligence (2 dlr,
1870), Notes sur l’Anyleterre (1872; 5:te uppl. 1880)
samt hans stora rent historiska verk, Les origines
de la France contemporaine (4 dlr, 1875–85), ett
jätteverk af lärdom och rikt på lysande partier. I
detta röjer sig den anmärkta ensidigheten i hans
metod deruti att han för den jakobinska doktrinismen,
revolutionens »herskande egenskap», alltför mycket
förbiser revolutionens ljusare sidor. Emellertid har
han i detta arbete sjelf i viss mån kommit i strid
med sina principer. Enligt dessa borde nämligen den
jakobinska doktrinismen och dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
