Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 1309-1310 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Taipale ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett tegelskikt, som går öfver hela byggnaden och
hvilar på det öfversta bjelklaget). Takstolen
hvilar har medelst en s. k. fot l. tass (t)
på i byggnadens längdriktning gående remstycken
(r), grofva bjelkar, som äro lagda vinkelrätt mot
takbjelkarna. I dessa tassar (korta, med takbjelkarna
parallella bjelkstycken) infällas dels sparrarna,
dels s. k. högben l. tranben (h) d. y. s. sträfvor,
som stödja och binda de förra.

2.

Denna grundform kan för särskilda ändamål undergå
mångfaldiga modifikationer, och den kan vid stora
spännvidder stärkas med s. k. hängverk eller spännverk
(se Bro). Takstolarna förenas med hvarandra och
hindras från förskjutning dels genom de ofvannämnda
hanbjelkarna, dels genom särskilda reglar, dels
genom de påspikade läkt eller bräder, på hvilka den
egentliga täckningen hvilar. För denna användas,
som bekant, de mest olikartade material: torf, halm,
spån (huggen, sågad eller klufven), bräder, papp,
tegel, skiffer eller metall (plåt af olika slag, i
äldre tider bly, brons, koppar, i senare tid jämväl
jern och zink). – De olika lutande ytorna af ett tak
kallas takfall; den linie, i hvilken två takfalls
högst liggande gränser sammanträffa, utgör takåsen
(ryggåsen, kroppåsen, taknocken). Takfallets nedre
begränsning är takfoten. En rygg uppkommer, när två
takfalls sidogränser sammanträffa i en utspringande

3.

kant; en takvinkel (fig. 3), när de, såsom vid
takutsprång, sammanträffa i en ingående vinkel
(t. ex. å en korskyrka, vid en
vindskupa). – Genom
takytornas olika antal, inbördes läge,
form och profilering uppstår en mängd olika

4.

takformer. Pulpettaket (fig.4) har endast ett fall
(t. ex. å smärre uthus, öfver sidoskeppen i en
kyrka). Sadeltaket l. kroppåstaket (fig. 3), det
vanligast förekommande, har två hufvudfall, stundom
med två smärre fall vid gaflarna; äro gaflarna
spetsiga, kallas det gafveltak. Pyramidtaket
(»tälttaket», fig. 5), öfver qvadratiska eller
liknande byggnader, har fyra fall,
likaså det s. k. valmtaket (det »holländska taket»,
T. walmdach, fig. 6) o. s. v. Mansard-taket

5.

(se d. o.), det brutna taket, har å hvarje sida
två fall med olika lutning, det nedre brantare
än det öfre. För öfrigt förekommer, i synnerhet å
tornbyggnader, en mängd olika takformer med konvex,
konkav, karnisformig (fig. 7) eller lökformig (fig. 8)
profilering. Takets form är af stor betydelse för den

6.

konstnärliga karakteren af en byggnad. I det forna
Egypten och den nutida Orienten förekomma byggnader
med platt, utåt ej synligt tak,
hvilket onekligen gifver
ett stympadt utseende. Den klassiska konsten
älskade det låga gafveltaket, medeltiden och

7.

8.

öfver hufvud den nordiska byggnadskonsten de
höga, branta takformerna. Inom kyrkoarkitekturen
hafva italienarna alltid funnit behag i kupolernas
spänstiga båglinier, det mellersta Europas
folk i de smärta, resliga tornspirorna. Deremot
använde den nordiska renaissancen med förkärlek
karnisprofilen å sina verldsliga tornbyggnader.
Upk.

Taka händer, en ännu i uttrycket »sätta i
taka händer» bibehållen qvarlefva af vårt äldre
rättsspråk. Detta uttryck kan återgifvas med »sätta
i qvarstad». Egentligen betyder det »sätta i en takes
händer». Ty taka är genit. sing. af taki, en person,
af hvilken ett ting, hvarom tvist var, mottogs
i förvar, för att, sedan tvisten blifvit afgjord,
utlemnas till den, som var berättigad att utbekomma
det. I. L.

Takamahaka. Se Tacamahaca.

Takanen, Johannes, finsk bildhuggare,
född d. 8 Dec. 1849 i Vederlaks socken af Viborgs
län, der hans fader var stattorpare, väckte tidigt
uppmärksamhet för sina mekaniska anlag och sin förmåga
att tälja i trä. 1864 fick han i Viborg sin första
undervisning i teckning, och på hösten följande året
sattes han genom en penninginsamling i tillfälle att
komma till Helsingfors, der han i två år studerade
under ledning af den svensk-finske bildhuggaren
K. E. Sjöstrand. Sommaren 1867 begaf han sig till
Köpenhamn och arbetade der för de båda bildhuggarna
Bissen. Hans första större arbete, Gosse, lekande med
en hund, grupp i gips (nu i Finska konstföreningen),
utfördes 1870, och från år 1872 härstammar en i
zink gjuten, sittande staty af Väinämöinen, spelande
kantele (i Monrepos park vid Viborg). 1873 reste han,
med bl. a. finskt statsunderstöd, till Rom. Han afled
der d. 30 Sept. 1885. – Bland T:s i Rom utförda verk
må nämnas Venus och Amor (1874,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>