Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fem söner. Hans fjerde son i ordningen var Alexandre
Angélique, vanligen kallad Abbé Périgord (f. 1736,
d. 1821), som 1777 blef ärkebiskop af Reims,
1789 intog en plats i riksdagen, men snart slöt
sig till emigranterna, blef grefvens af Provence
(sedermera Ludvig XVIII:s) biktfader och uppsteg till
värdigheterna af kardinal (1817) och ärkebiskop
af Paris (1819). Hans brorson var den ryktbare
diplomaten Charles Maurice, hertig af T. (se
nedan). Dennes brorson Alexandre Edmond (f. 1787,
d. 1872), hertig af Dino och efter sin farbroders
död hertig af T., tillskyndade sin ätt furstendömet
Sagan (preuss. Schlesien) genom sitt gifte med hertig
Peters af Kurland dotter, Dorotea. Hans andre sonson,
Adalbert (f. 1837), fick 1864, genom dekret af
Napoleon III, såsom systerson till den siste hertigen
af Montmorency för sig och sina efterkommande titeln
»hertig af Montmorency». Ättens mest lysande medlem
är Charles Maurice, hertig af T.-Périgord,
furste af Benevent, fransk diplomat, född i Paris
d. 13 Febr. 1754. Hans uppfostran är ett exempel
på de förvända familjeförhållandena hos de högre
klasserna i Frankrike före revolutionen. Han fick
uppväxa hos en lejd sköterska utom hemmet, och då
han genom ett fall vid ett års ålder blifvit oduglig
för militärståndet, i hvilket han annars skulle
inträdt såsom äldste sonen i familjen, tvungo honom
föräldrarna att egna sig åt kyrkans tjenst. Verldsligt
sinnad och ärelysten, kunde den 1775 till abbé
i S:t Denis utnämnde Périgord, såsom han hette,
innan han vid faderns död (1788) antog familjenamnet,
aldrig försona sig med sitt påtvungna lefnadskall och
sökte sin tröst i ett frivolt lif. Detta i förening
med hans kärlekslösa ungdom alstrade hos honom den
nästan cyniska skepticism, som blef utmärkande
för hans karakter. Inträdet i kyrkans tjenst
blef honom dock i vissa hänseenden nyttigt. Hans
presterliga uppfostran gaf honom kunskaper. För
hans medfödda utomordentliga diplomatiska anlag
var kyrkan en ypperlig skola. Han tillägnade sig
under hennes ledning smidighet, sjelfbeherskning
samt menniskokännedom; och 1780 utnämnd till det
franska presterskapets generalagent (d. v. s. ett
slags minister för den vidlyftiga administration,
som betingades af ståndets rätt att sjelf förvalta sin
ekonomi), förvärfvade han sig en vana vid offentliga
angelägenheter, som i allmänhet ej fanns hos denna
tids verldsliga aristokrater i Frankrike. Sedan
han 1788 blifvit biskop af Autun, syntes han derför
hafva kunnat tillfredsställa sin ärelystnad genom
att i det enväldiga konungadömets tjenst spela samma
lysande politiska rol, som före honom en Richelieu
m. fl. förnäma prelater. Men T. hade hängifvit
sig åt det 18:de årh:s upplysningsfilosofi med dess
opposition mot den tingens ordning, hvars tjenare han
såsom kunglig minister skulle blifvit, men som hvars
offer han till följd af sin påtvungna lefnadsbana
betraktade sig. Då revolutionen följande året utbröt,
sökte han derför i stället sin lycka i denna väldiga
rörelse, hvilken han hoppades skola realisera hans
idéer och bringa honom sjelf
befrielse. Han blef också en af ledarna för
reformpartiet i Konstituerande nationalförsamlingen
(1789–91), insattes i konstitutionsutskottet och
utarbetade ett förslag till undervisningsväsendets
ordnande, som sedermera i hufvudsak genomfördes af
Nationalkonventet. Men i synnerhet gjorde han sig
bemärkt genom att d. 10 Okt. 1789 väcka förslaget om
kyrkogodsens indragning till staten. T. hade tänkt
sig, att denna åtgärd skulle blifva grundvalen för
en ordnad finansförvaltning. Men någon sådan kom
ej till stånd. Om kyrkogodsens indragning också
fördröjde den hotande statsbankrutten, blef denna,
när den slutligen kom, så mycket fruktansvärdare genom
prisfallet af de på godsen grundade assignaterna
(se d. o.). Detta förslag medförde äfven en annan
förderflig följd, nämligen den kyrkliga schism, som
uppkom derigenom att den franska kyrkan underkastades
en ny organisation (den s. k. civilkonstitutionen),
när staten till ersättning för de indragna kyrkliga
inkomsterna öfvertog presterskapets aflöning. T. kan
visserligen ej räknas bland civilkonstitutionens
upphofsmän, men han medverkade dock till dess
genomförande och blef derför af påfven bannlyst,
hvilket gaf honom en kärkommen anledning att 1791
nedlägga sitt presterliga ämbete. Dessförinnan hade
han dock haft tillfälle att på ett i ögonen fallande
sätt ställa detta i revolutionens tjenst, nämligen när
han vid den stora förbundsfesten på Marsfältet d. 14
Juli 1790 invigde de federerade nationalgardenas
och linietruppernas fanor. Med Konstituerande
nationalförsamlingens upplösning (d. 30 Sept. 1791)
blef T. tillsvidare utestängd från den inre politiken,
enär denna församlings medlemmar förklarat sig icke
valbara till Lagstiftande församlingen. Han började
då vända sig till det, som skulle blifva hans lifs
storhet, den yttre politiken, uppgjorde tillsammans
med Narbonne planen på ett krig mot Österrike i
förbund med Preussen och England samt afgick 1792
på en halfofficiel beskickning till London för att
söka åstadkomma det sistnämnda förbundet, hvilket
emellertid misslyckades. Han återvände till London, på
eget bevåg, efter konungadömets fall d. 10 Aug. s. å.,
men blef då genom Jakobinernas bedrifvande försatt
i anklagelsetillstånd och snart af den engelska
regeringen utvisad från London. Han begaf sig då
till Nord-Amerika, men fick efter Robespierres fall
återvända till Frankrike 1795, der han frånvarande
blifvit vald till medlem af Institutet till tack för
sina förtjenster om det franska undervisningsväsendets
ordnande. I Juli 1797 blef han utrikesminister, och
det var under hans förvaltning af detta ämbete, som
frukterna af Bonapartes första segertåg uti Italien
både inhöstades genom freden i Campo Formio (1797)
och förlorades genom det andra koalitionskriget. Efter
statskuppen d. 30 Prairial år VII (d. 18 Juni 1799)
måste T. lemna sin portfölj, men han förband sig nu
med den från Egypten återkomne Bonaparte och blef
efter statskuppen d. 19 Brumaire år VIII (d. 10
Nov. 1799) dennes utrikesminister. Dermed började
T:s storhetstid. Napoleon hyste för honom det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
