Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talleyrand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vigselringen», 1887, 4:de uppl. 1889; ny
öfvers. s. å.).
Talman, statsr., benämnes ledaren af
öfverläggningarna, ordföranden i hvardera af den
svenska riksdagens båda kamrar. Så benämndes i Sverige
äfven under ståndsrepresentationens tid och benämnes
fortfarande vid Finlands landtdag ordföranden i hvart
och ett af de tre ofrälse stånden (hos ridderskapet
och adeln bar ordföranden titeln landtmarskalk;
se d. o.). I Sveriges första riksdagsordning (af
1617) omtalas ej någon bestämd ordförande för hvarje
särskildt stånd. Der säges endast, att ärkebiskopen
skall, när stånden äro samlade på rikssalen,
vara ordförande å presterskapets, borgerskapets
och allmogens vägnar. I 1626 års riddarhusordning
upptages konungens rätt att till hvarje särskildt
riksmöte utnämna landtmarskalk. För de öfriga stånden
kom en sådan utnämning ej i fråga: ärkebiskopen
eller den efter stiftens ordning förste biskopen
var ordförande i presteståndet; Stockholms stads
förnämste riksdagsman förde ordet i borgareståndet,
och i bondeståndet leddes öfverläggningarna af de
redan i 1617 års R. O. omtalade »allmogen tillordnade
edsvurne skrifvare». Första platsen i bondeståndet
tillkom riksdagsmannen för den första lagsagan i
det första af de gamla folklanden i Upland (numera
Vaksala, Ulleråkers m. fl. härads domsaga). För
tillfället, då deraf gjordes behof, valdes särskilda
förespråkare. Vid 1689 års riksdag skref sig en
vestgötabonde Gudmund Jonsson från Bjärke härad under
riksdagsbeslutet såsom »talman». Först i 1723 års
R. O. framstår talmansinstitutionen konstitutionelt
bestämd. Enligt denna för Frihetstiden gällande
R. O. egde hvarje stånd, äfven bondeståndet, att välja
sin talman, dock skulle vid bondeståndstalmannens
sida sättas en sekreterare, utsedd af landtmarskalken
och de tre talmännen. Efter 1772 års statshvälfning
ändrades förhållandena. Med det i sammanhang dermed
skedda återupplifvandet af 1617 års R. O. och
1626 års riddarhusordning återställdes konungens
rätt att utse landtmarskalk äfvensom ärkebiskopens
sjelfskrifvenhet till talman för presteståndet;
och i riksdagsbeslutet d. 26 Januari 1779 stadgades,
att borgare- och bondestånden skulle hos konungen
anhålla om utnämning af talmän, hvilket förfarande
behölls i 1810 års R. O. och ligger till grund
för hvad som nu är stadgadt för riksdagens kamrar
i § 33 af 1866 års R. O. Sedan dagen efter den för
riksdagsmännens legitimation bestämda tid hvardera
kammarens ledamöter församlat sig under ledning af
kammarens ålderspresident, begäre hvardera kammaren
ofördröjligen hos konungen, medelst deputation,
talman och vice talman, hvilka konungen då
för hvardera kammaren bland dess ledamöter
utnämner. Endast om riksdagen, såsom i något af
de fall, som omtalas i §§ 91, 93 och 94 R. F.,
icke sammankallats af regeringen, utan sammanträdt
på de i samma grundlags § 95 nämnde vederbörandes
kallelse, väljer hvardera kammaren sin talman. Sedan
talmansutnämningen skett, är riksdagen konstituerad
och eger begynna sina arbeten. Talmannens befattning
gäller till
slutet af den riksdag, för hvilken han blifvit vald, och
han kan hvarken af konungen eller kammare afskedas.
Talmännen åligger först och främst att utfärda,
hvar för sin kammare, kallelse till sammanträde,
hvarunder äfven hör att första gången sammankalla
tillfälligt utskott. Sådana utskott, som bestå af
ledamöter från båda kamrarna äfvensom riksdagens
nämnder och valmän sammankallas första gången af
båda kamrarnas talmän gemensamt. Talmannen har att
vid kammarens sammanträden föredraga ärendena, men
eger ej, såsom i andra land, att föreslå och delvis
bestämma föredragningsordningen, utan måste följa
en på förhand bestämd ordning (se Dagordning). Han
leder öfverläggningen, hvadan hvar och en, som vill
i kammaren yttra sig, skall anmäla sig hos talmannen
och har att yttra sig i den ordning, hvari han blir
af talmannen uppropad, hvarvid iakttages den ordning,
hvari anmälan skett. Talmannen tillhör att upptaga,
reda och framställa de yttrade meningarna, göra
propositioner för besluts fattande (se Omröstning
och Proposition 2). Härvid tillkommer honom den
för Sveriges statsrätt egendomliga makt (enl. §
61 R. O.) att vägra proposition, när han finner
väckt fråga strida mot grundlags lydelse. Denna rätt
är dock ej ovilkorlig, ty om kammaren ändock yrkar
proposition, skall öfverläggningen förklaras hvilande
och målet förvisas till konstitutionsutskottet. Å hvad
detta förklarat icke vara mot grundlag stridande
kan proposition sedermera ej vägras. Slutligen
åligger talmannen att vidmakthålla ordning vid
sammanträdena. I afseende derpå gifver grundlagen
honom ej – i motsats till förhållandet med ordförande
i andra representantförsamlingar – några särskilda
rättigheter. Hans makt sträcker sig blott till att
tillse, att ingen i sitt tal går utom ämnet och
ej tillåter sig personligen förolämpande uttryck,
i hvilket fall talmannen genom klubbslag afbryter
talaren. I sammanhang dermed eger han föreslå hos
kammaren, inom de gränser R. O. § 52 angifver,
den näpst han anser lämplig, hvarefter kammaren
derom beslutar. (Jfr Riksdag, sp. 1141.) Endast i
det fall att frågan gäller att afstyra oordningar
bland åhörarna eger talman omedelbart gripa
in. Med hänsyn till talmannens åligganden samt
hans öfver partierna upphöjda, till följd af
utnämningssättet grannlaga ställning stadgas, att
den, som utöfvar talmansbefattningen, ej må deltaga
i öfverlaggning eller omröstning (hvilket under
vissa vilkor är tillåtet ordförande i andra lands
representantförsamlingar), ej häller väcka några
andra förslag än sådana, som afse verkställighet
af gällande lag eller af beslut, fattade af riksdag
eller kammare. Talman eger ej häller makt att utan
kammares samtycke afsluta något dess sammanträde.
Ordföranden i Englands underhus och nord-amerikanska
kongressens representanthus bär den ordet »talman»
fullkomligt motsvarande titeln speaker. I andra lands
representantförsamlingar (äfven i Norges storting)
benämnes ordföranden president. I Danmark kallas han
formand. Utomlands utse riksförsamlingarna eller deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
