Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talmanskonferens ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kammare sjelfva sina ordförande (valet af
engelska underhusets »speaker» måste dock
bekräftas af regeringen). Undantag härifrån
göra bl. a. Englands öfverhus, der lordkansleren
är sjelfskrifven ordförande, och Nord-Amerikas
Förenta staters senat, hvarest Förenta staternas
vice president är sjelfskrifven ordförande,
Italiens, Spaniens och Österrikes Första kammare
samt Portugals och Nederländernas båda kamrar,
hvilkas ordförande nämnas af monarken, i de bägge
sistnämnda landens Andra kammare dock efter af
kammaren uppsatt förslag. Ordförandena i utlandets
representantförsamlingar väljas i allmänhet för ett
riksmöte, men på sina ställen, t. ex. i Norge, för
endast 4 veckor i sänder, och i Englands underhus
för hvarje nytt parlament att fungera för hela
parlamentstiden, således, om ej upplösning eger
rum, för 7 år. I Finland eger samma förhållande
ännu rum som i Sverige under tiden 1772–1810,
nämligen att landtmarskalken samt borgare- och
bondeståndens talmän utses af monarken och att
ärkebiskopen är presteståndets sjelfskrifne talman.
H. L. R.
Talmanskonferens kallas den rådplägning,
som hålles, när kamrarnas talmän så finna
nödigt, för öfverläggning om hvad i afseende på
riksdagsärendenas föredragning och göromålens gång
bör iakttagas. Denna konferens består af talmännen och
vice talmännen jämte 3 af hvardera kammaren för hela
riksdagen eller för viss tid utsedda ledamöter. Vid
dessa sammanträden böra kamrarnas sekreterare vara
tillstädes. Utskottens ordförande och riksdagens
kanslideputerade böra äfven tillstädeskomma, då
så nödigt anses, för att meddela upplysningar. I
talmanskonferensen har man en utväg att lämpa
ordningen för ärendenas behandling på ett sätt, som å
ena sidan uppfyller grundlagens fordran att kamrarnas
gemensamma utskotts betänkanden i kamrarna afgöras
samtidigt och å andra sidan låter detta ske så,
att de ärenden, som ovilkorligen måste af hvarje
lagtima riksdag afgöras, medhinnas inom den för
riksdagens verksamhet bestämda tiden. Äfvenledes
upptages till förberedande öfverläggning fråga
om grundlagstolkning med anledning af sådana i
utskottsbetänkandena innehållna förslag, hvilkas
öfverensstämmelse med grundlag kan sättas under
debatt, och hvilka således ej böra i den form,
hvari de blifvit framställda, göras till föremål
för proposition i kamrarna. Talmanskonferensen har
sin förebild uti föreskriften i 1810 års R. O. §
47 att landtmarskalken och de öfriga ståndens
talmän i närvaro af 2 utaf hvarje stånd utsedda
ledamöter samt med biträde af ståndens sekreterare
borde dagen förut öfverenskomma om följande dagens
föredragningsämnen, på det desamma skulle kunna i
möjligaste måtto samtidigt afgöras hos alla stånden.
H. L. R.
Talmaskin kallas en apparat, som härmar det menskliga
talet. Kempelen konstruerade 1791 en talmaskin,
hvilken förbättrades af Faber (se Kempelen). Helmholtz
har medelst sin stämgaffelvokalapparat lyckats
återgifva vokalljuden och förklara deras natur. Den
fullständigaste talmaskinen är dock ännu utan all jämförelse
Edisons fonograf (se d. o.), sådan den 1889–90 lemnade
hans verkstad.
Talmiguld (talloisguld), en gul kopparlegering,
som vanligen består af 86,4 proc. koppar, 12,2 zink,
1,1 tenn och 0,3 jern och såsom bleck eller tråd
pläteras med guld (ungefär 1 proc.). Talmiguldet
nyttjas företrädesvis till fingerringar, urkedjor
o. dyl. Det bästa fås från fabrikanten Tallois i
Paris. Jfr Förgyllning.
Talmud (Nyhebr. talmud, »studium», »lära») är den
nu allmänna benämningen på verldsliteraturens
i sitt slag mest storartade och egendomliga
produkt, ett samlingsverk, som kan sägas utgöra
det sammanfattade resultatet af det judiska folkets
andliga sträfvanden och utveckling under nära ett
årtusende (från 5:te eller 4:de årh. f. Kr. till
midten af 6:te årh. e. Kr.). Talmud delar sig i
två hufvuddelar: mischna (»lära», »tradition»),
den egentliga texten, och gemara (urspr.
likaledes »lära», »tradition»; sedermera fattadt
i bet. af »fullständigande», »fullkomnande»), den
senare uppkommande kommentaren. Mischnan består
hufvudsakligen af utlåtanden af och diskussioner
mellan namngifna skriftlärde rörande den praktiska
tillämpningen af »lagen» (tora), men utan bestämdt
fastställande af det rätta i hvarje särskildt fall.
De lärare, som der anföras, och hvilka derför kunna
anses som mischnatextens egentliga författare,
kallas »tannaiter», men desse åberopa ofta sina
föregångare, de s. k. »skriftlärde» (soferim)
och »den stora synagogans män» (jfr Rabbinska
språket och literaturen, sp. 617–618). Deras
meningar och lärosatser stödja sig dels på
»Skriften» (mikra, d. ä. egentligen på »lagen
och profeterna», i synnerhet den förstnämnda,
mindre på de s. k. »hagiograferna»), dels på
den »muntliga lagen», d. ä. traditionen. Enligt den
herskande fariseiska åsigten hade nämligen alltid,
alltsedan Moses tid, bredvid den »skrifna lagen»
(tora schäbbeketab) funnits en »muntlig lag»
(tora schabbe’ alpäh), hvilken liksom den förra
utgår från Mose och, implicite gömd i den skrifna
lagen, kan enligt bestämda tolkningsregler
(middot) derur framdragas. Det är också denna
muntliga lag och dess bevisande ur den skrifna,
hvartill den bildar ett nödvändigt supplement,
som utgör den egentliga kärnan i talmud, såväl
mischnans som gemarans innehåll. Mischnan indelas i
6 »ordningar» (sedarim), hvarje ordning (sädär)
i flere »traktater» (massäktot), hvarje traktat
(massäkät) i »kapitel» (peraqim) och slutligen
hvarje kapitel (päräq) i »paragrafer» eller
»lärosatser» (mischna, plur. mischnijjot, eller
halaka, plur. halakot). De sex ordningarna (schischä
sedarim, hvaraf förkortningen schas är ett vanligt
judiskt namn på talmud) äro följande: 1) Sädär sera’im
(»utsäden») innehåller 11 traktater, hvilka, liksom
alla de följande, hafva särskilda namn (t. ex. 1:sta
trakt. Berakot, »välsignelser»), och behandlar
landtbruket med derom gällande föreskrifter; 2)
S. mo’ed (»festtid»), med 12 traktater, behandlar
alla sabbats- och högtidsdagar; 3) S. naschim
(»qvinnor»), med 7 traktater, innehåller stadgar
om äktenskapet, leviratet, skilsmässa o. dyl.; 4) S. nesiqin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
