Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talteori ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äldsta grammatiska arbete, Tolkâppijam, tillbaka
till 8:de årh. e. Kr. Andra vigtiga språkliga verk
äro Virasôlijam (från 11:te årh.) och den ännu som
auktoritet gällande Nannûl (»den goda regeln»; från
13:de årh.). Literaturens guldålder räknas från 10:de
till 13:de årh., under hvilken tid Pândja-riket
blomstrade under djainistiskt inflytande. Till
denna tid höra den stora etiska dikten Nâladijâr
och Tiruvalluvaris Kural, tamilpoesiens förnämsta
alster, utgörande 1,330 stanser öfver rikedom, dygd
och njutning (utg. med latinsk öfvers. af Graul,
1856). Tiruvalluvaris syster Arvei tillskrifvas tvänne
kortare moraliska poem, Attisûdi och Konreivejudam,
hvilka ännu läsas i alla skolor. De förnämsta episka
dikterna äro Tsjintâmani, som i 3,000 stanser
skildrar kung Dsjivakans bedrifter, och Kambans
Râmâjanam från 1100-talet, dit ock den äldsta
tamilordboken, Divâkaram, hör. Från 13:de och 14:de
årh., då djainismen undanträngdes af sivaismen,
förskrifva sig tvänne berömda samlingar af hymner
till Sivas ära, Tiruvâsakam, af Manikka-Vâsakan, och
Tivâram, af Sambandhan. Med dessa täfla i popularitet
Nâlâjira-prabandham, en samling hymner till Vishnus
ära. Efter tvänne årh:s dvala inträdde en renaissance,
som hufvudsakligen berodde på reproduktion af berömda
sanskritverk. En sjelfständig plats intages dock här
af sittar-sektens (»de vises») mystiska diktsamling
Sivavâkjam. Den moderna (kodun-) literaturen räknar
sin början från förra hälften af 1700-talet med
tvänne stora skalder, panteisten Tâjumånavan, hvars
stanser berömmas för den mest sublima skönhet, och
jesuiten Beschi (d. 1742), hvilken under signaturen
Vîramâmuni skref en vida berömd episk dikt,
Têmbâvani, öfver den helige Josefs lefnad. Sedan
dess har tamilliteraturen vunnit en betydande
utveckling under engelskt inflytande, och antalet
af årligen utkommande böcker och tidningar öfvergår
alla de öfriga dravidaspråkens sammanlagdt. Redan
1578 började böcker tryckas med tamilalfabet. Den
första öfvers. af Nya test. utkom 1688 på Ceylon,
och sedan dess har hela bibeln utgifvits i flere
olika upplagor. Den första tryckta grammatika var
Ziegenbalgs »Gramm. damulica» (Halle, 1716). Den
förnämsta källan för såväl det poetiska som det
moderna språket är jesuiten Beschis »Grammatica
latino-tamulica» (Tranquebar, 1739). Af de särdeles
många europeiska arbetena till tamilspråkets studium
äro de förnämsta Pope: »Larger gramm. of the tamil
langu. in both its dialects» (2:dra uppl., Madras,
1859), »Tamil handbook» (3:dje uppl, Madras, 1868),
Dupuis et Mousset: »Dictionnaire tamoul-français»,
(Pondichéry, 1855–62), och Graul: »Bibliotheca
tamulica» (4 dlr, Leipzig, 1854–65). H. A.
Tamina, biflod fr. v. till Rhen i schweiziska
kant. S:t Gallen, uppstår på 2,400 m. höjd af
Sardonaglacieren, flyter i östlig riktning genom
Calfeuserdalen, vänder sig vid Vättis mot n. ö. samt
strömmar genom Taminadalen och den storartade klyftan
vid Pfäffers förbi Ragaz till Rhen.
Tamkatten. Se Huskatten.
1. Tamm, Per Adolf, friherre, bruksidkare,
född i Göteborg d. 2 Jan. 1774, son af direktören
vid Ostindiska kompaniet G. Tham, studerade i Upsala
1787–90 och deltog såsom kornett i finska kriget 1790,
hvarunder han utmärkte sig i flere sjödrabbningar.
Han belönades med Svensksundsmedaljen i guld och
utnämndes 1792 till löjtnant vid Livregementets
kyrassierkår. Under hela 1790-talet studerade
T. i Upsala kemi, fysik och landthushållning. Han
bevistade riksdagen i Norrköping 1800, sällade
sig der till oppositionsgruppen bland den yngre
adeln och var en bland dem, som d. 29 Maj i hetsigt
mod afsade sig adelskapet (han skref sig derefter
Tamm), hvilket föranledde hans afskedande
ur krigstjensten. Sedan T. af sin moster,
enkefru Anna Johanna Grill, 1802 fått till
skänks 1/5 af Österby i Upland och samtidigt
satts till förvaltare af detta stora bruk,
förvärfvade han sig småningom de öfriga delarna
af detsamma samt Strömbacka m. fl. bruk i
Helsingland och vardt en af Sveriges rikaste män.
Sina bruks- och landtegendomar skötte han på
ett föresynligt sätt samt gjorde sig äfven känd för
välgörenhet och mecenatskap. T. vardt 1812 ledamot
och 1848 hedersledamot af Landtbruksakademien,
invaldes 1824 i Vetenskapsakademien och 1846
i Akademien för de fria konsterna samt kallades 1849
till hedersledamot af Vetenskapssocieteten i Upsala.
Han erhöll nytt sköldebref 1826 och upphöjdes 1843
i friherrligt stånd. Död på Österby d. 24 Juli
1856.
2. Tamm, Adolf Gustaf, den föregåendes son, född
på Österby d. 14 April 1805, genomgick, efter att
i Upsala hafva aflagt hofrätts- och bergsexamen,
åren 1826–27 Falu bergsskola och utnämndes derefter
till smidesdirektör på Jernkontorets stat, från
hvilken tjenst han dock redan 1834 till följd
af tilltagande sjuklighet
nödgades taga afsked. Den korta tiden för T:s verksamhet
inträffade under en period, då på initiativ af föreståndaren
för bergskolan, prof. N. G. Sefström, och under ledning af
öfverdirektören för Jernkontorets yttre stater,
C. D. af Uhr, en liflig verksamhet rådde för att
teoretiskt utreda de metallurgiska processerna och
på grund deraf vidtaga praktiska anordningar för
jernhandteringens höjande. I dessa arbeten deltog
T. mycket verksamt, och må, utom hans egentliga
arbete med stångjernssmidets förbättrande,
omnämnas hans utredningar om masugnsslaggernas
och färskslaggernas lämpliga sammansättning, hans
kolningsförsök och framförallt hans förändring af
Uhrs rostugn, hvarigenom grundtypen skapades till
den sedermera af direktör E. Westman konstruerade
gasrostugnen. Död i Upsala d. 7 Jan. 1851.
C. A. D.
3. Tamm, Claës Gustaf Adolf, friherre, ämbetsman,
den föregåendes son, föddes d. 10 Aug. 1838 på
Lydinge i Upland. Han ärfde friherretiteln
vid farfaderns död (1856), blef underlöjtnant
vid Lifregementets dragonkår 1858, idkade
bergsstudier i Falun 1859–60 och öfvertog 1864
skötseln af Österby och Strömbacka bruksegendomar.
T., som 1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
