Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 1367-1368 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tandrot ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tandutdragning. Den utgöres af en 11–13 cm. lång, rak eller
något böjd metallstång, i den ena änden försedd med
handtag, i den andra med en utvidgning, i hvilken
en rörlig krok kan insättas medelst en skruf
(fig. 1). Vid operationen fattas

Fig. 1.

tanden så, att den stadigt inklämmes mellan den
nämnda utvidgningen och kroken samt genom en kraftig
vridning af instrumentet lyftes upp eller vrides
ut ur käkbenet. Alltefter olika tandsorter nyttjar
man krokar af olika form. – I st. f. tandnyckeln,
som vid operationen ofta skadar sjelfva käkbenet,
begagna tandläkarna nu hällre tandtången (fig. 2),
ett i nyare tid

Fig. 2.

kontrueradt instrument, som förekommer i en stor mängd
olika former, lämpade för olika tandsorter. Med detta
instrument kan tandläkaren i de flesta fall uttaga
tänder utan att förstöra tandkött eller käkben.
Ugn.

Tandrot, bot. Se Tandört.

Tandsjukdomar. Se Tändernas sjukdomar och vård.

Tandsnitt. Se Pelareordning, sp. 963 samt fig. 2
och 5.

Tandsprickning. Se Tänder.

Tandsten (oegentl. kallad vin-sten),
odontolit, är en på tänderna ofta förekommande
beläggning, som afsöndras ur saliven och alstras,
liksom t. ex. urinstenen, af öfverproduktion på
kalksalter. Stenens sammansättning är i hufvudsak
ganska lik tändernas egen, från hvilken den dock
skiljer sig genom en större halt af organiska
beståndsdelar (matrester, slem samt djur- och
växtparasiter). Dessa ämnen afsätta sig med stenen
lager för lager och hårdna tillsammans med kalken. På
deras mängd beror stenens olika färg (hvit, gul
eller mörkare) och hårdhet. Enligt en analys,
gjord å Karolinska institutet i Stockholm under
prof. Stenbergs ledning, är tandstenen sammansatt
af fosforsyrad kalk, 73,8 proc., kolsyrad kalk, 1,6,
organisk substans, 19,672, och vatten, 4,9 (förlust
0,028). Tandstenen afsätter sig hälst på de tänder,
der saliven lättast samlar sig, sålunda på baksidan
af de undre framtänderna och på utsidan af de öfre
oxeltänderna. Men stenen kan aflagra sig på hvilka
tänder som hälst och hos personer,
som egna ringa uppmärksamhet åt munnens skötsel,
t. o. m. på tandköttet. Tandstenen förorsakar skada
hufvudsakligen derigenom att den alstrar en mekanisk
retning, som leder till inflammation af såväl tandkött
som benhinnor och slutar med tändernas lossnande
och bortfallande. Den bör derför i tid aflägsnas.
Ugn.

Tandsvingel. Se Triodia.

Tandtekniker. Se Tandläkarekonsten.

Tandtång. Se Tandnyckel.

Tandvexling (tandömsning). Se Tänder.

Tandvärk. Se Tändernas sjukdomar och vård.

Tandört l. tandrot, Dentaria bulbifera L.,. bot.,
farmak., en tämligen hög, i lundar växande ört
af nat. fam. Cruciferae Adans., kl. Tetradynamia
L. Från en rotstock, som bär hvita, köttiga,
tandlikä fjäll, uppskjuter en enkel, trind och glatt
stjelk. Denna är vanligen först ofvan midten försedd
med blad, af hvilka de nedre äro parbladigt delade
och de öfre hela, med svartröda knopplökar i
bladvecken. Stjelken delar sig öfverst i en svart
klase af några, få korsformiga blommor af blekt
violettröd, stundom nästan hvit färg. Frukten är en
2-rummig skida med tjock och svampig skiljevägg.
Roten var förr officinel under namnet radix
dentariae minoris och använd mot koliksmärtor,
i synnerhet hos barn. I Europa finnas flere andra
arter af slägtet, hvilka haft samma användning.
O. T. S.

Tanganjika (»vattnens förening», »stort vatten»),
insjö i östra Central-Afrika, kallad Msaga (»stormig»)
af wakawendi och Kimana af warungu. Sjön, den längsta
sötvattenssjö i verlden, ligger mellan 3° 15’ och 8°
48’ s. br. samt 29° 10’ och 31° 30’ ö. lgd, omkr. 960
km. från östra kusten, på omkr. 820 m. höjd, har
en längd af 680 km. och en bredd af 16–80 km. Arealen
beräknas till omkr. 32,700 qvkm. Araberna hafva länge
känt sjöns tillvaro, men Speke och Burton voro de
första européer, som upptäckte den, 1858. Sjön har
sedermera besökts af Livingstone, Cameron, Stanley,
Thomson och Hore, hvilka alla ökat vår kännedom om
densamma. Den kan betraktas som en ofantlig spricka
i bergmassan, begränsad som den är på alla sidor
af berg, af hvilka några nå 1,500–3,000 m. höjd
öfver sjöns yta. Sceneriet präglas af en storartad
skönhet, som gör ett lifligt intryck, på alla
resande. Från de omgifvande höjderna nedströmmar
en mängd åar och floder, af hvilka den vigtigaste
är Malagarasi nära Udjidji. Den årliga nederbörden
är omkr. 700 mm., men varierar mycket för olika år,
hvarigenom sjöns nivå förändras. Under många år var
T. en olöst gåta för afrikanska forskare, i det
Livingstone, Baker o. a. trodde, att den tillhörde
Nilens vattensystem. Oriktigheten af denna åsigt
bevisades, när Livingstone och Stanley i Nov. 1871
undersökte norra änden af sjön utan att der finna
något utlopp. Det var Cameron, som i Mars 1874 först
löste gåtan, då han fann, att T:s utlopp var floden
Lukuga, ungefär på midten af vestra kusten. Stanley
besökte Lukuga 1876, men fann der ett obetydligt
utflöde, hvarför man började betvifla riktigheten af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>