Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tandrot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tangerande bågarna, emedan den, då solen
har en viss höjd, ofvantill tangerar den
s. k. 46-graders-gården. Dessutom finnas ock bågar,
som tangera 22- och 46-graders-gårdarna till höger
och venster i öfre och undre qvadranterna. Alla
dessa tangerande bågar kunna förekomma, vare sig de
gårdar, som af dem beröras, vid tillfället äro synliga
eller ej. R. R.
Tangermünde, stad i preuss. regeringsomr. Magdeburg
(prov. Sachsen), vid Tanger-åns utlopp i Elbe. 5,850
innev. (1885). Gammal borg från medeltiden, der
markgrefvar och kurfurstar af Brandenburg ofta
residerade. Staden intogs d. 1 Juli 1631 af Gustaf
II Adolf.
Tanghinia Pet. Thouars, bot., ett slägte af
mjölksaftförande buskar eller lägre träd, hörande
till nat. fam. Apocyneae Juss., kl. Pentandria
L. Bladen äro motsatta, helbräddade och utan
stipler. De sambladiga blomkronorna sitta i
qvastlika samlingar; i knoppen äro de hopvridna,
och på öfvergången mellan pipen och det tämligen
platt utbredda brämet sitta små fjäll. Frukten är en
stenfrukt. Inom detta slägte finnas arter med vidt
skilda egenskaper. T. madagascariensis är i alla delar
ytterst giftig. Den mandelstora fruktkärnan (fröet)
är tillräcklig att döda 20 menniskor. Denna frukt var
förr på Madagaskar använd till s. k. gudsdomsprof
med brottslingar. Ur sjelfva fröet har man framställt
ett kristalliserande ämne, tanghinin, hvars kemiska
natur icke är närmare undersökt, och som visserligen
är giftigt, men icke förklarar den ytterst våldsamma
verkan af fröet. T. salutaris Lour., som växer i
Kochinkina och å Molukkerna, är deremot icke giftig,
utan användes (såväl rot som frukt) såsom läkemedel
mot gastriska oordningar. O. T. S.
Tangnu. Se Altai.
Tanguter, en med tibetanerna beslägtad folkstam,
äro till största delen bosatta i området Kukunor
(»Blå sjön») mellan Tibet och Kina omkring
Hoanghos källfloder samt till en mindre del äfven
i södra delen af kinesiska provinsen Kansu. De
tillhöra den mongoliska rasen, men skilja sig
starkt från de egentlige mongolerna genom oval
ansigtsbildning utan framstående kindknotor,
stora, svarta ögon, rak näsa eller s. k. örnnäsa,
svart hår och rikt, svart skägg. Af kineserna
kallas de si-fan (»vestbarbarer»), hvilket namn
dock äfven innefattar tibetanerna. Tanguterna äro
nästan uteslutande nomader, och deras förnämsta
husdjur äro yak (grymtoxen) och får, i mindre
antal hästar och nötkreatur. De bo i svarta
yakhårstält, lefva af mjölk, te och dsamba (ett
slags deg eller gröt). Yakhårsspånad är deras enda
industri. För öfrigt skildras de som smutsiga,
vilda och rofgiriga och oroa beständigt trafiken
på den stora karavanstråt, som mellan Kina och
Lhasa går genom deras land. Polygami förekommer
tämligen allmänt, men ej polyandri såsom hos
tibetanerna. Tanguterna äro ifriga buddhaister. De
lyda under den kinesiske guvernören i Sitting (vid
Hoangho), men äro för öfrigt lika sjelfständiga
som tibetanerna. Deras antal torde icke öfverstiga
150,000. H. A.
Tanhuser. Se Tannhäuser.
Tanjore [-djur]. Se Tandjur.
Tankar (Eng. tank, vattenbehållare), skeppsb., kallas
de i ett fartyg inrättade vattentäta rum, som äro
afsedda för inrymmande af ballastvatten. För fyllning
och länsning äro de dels försedda med rörledningar
och kranar, dels ock ställda i förbindelse med vissa
pumpar i maskinrummet. Det hela är så anordnadt, att
hvilken tank som hälst efter behag kan länsas. Större
vattentankar användas också till lastrum, då
behofvet det fordrar, och äro fördenskull försedda
med stora luckor, som kunna vattentätt tillslutas.
J. G. B.
Tanke, filos., i vidsträckt betydelse medveten
förnimmelse i allmänhet; i inskränkt bemärkelse
klar och tydlig samt såsom sådan äfven
sann förnimmelse. Det till formen (klarhet och
tydlighet) fullkomliga förnimmandets sanning var
för den sokratisk-platonska filosofien en afgjord
sak. Sokrates och Platon gjorde till sin uppgift
att visa, att ett sådant förnimmande faktiskt
finnes hos menniskan, och togo sedan för afgjordt,
att i detta fullkomliga förnimmande också den
sanna verkligheten vore gifven, d. v. s. att
den fullkomliga formen betingade det fullkomliga
innehållet Man hade ej kommit till den reflexion på
subjektet, som är nödvändig, för att man skall kunna
ställa detta sjelfständigt mot dess innehåll och
finna anledning att uppkasta den frågan huruvida
subjektets förnimmelseformer, de må för öfrigt
såsom sådana vara hur fullkomliga som hälst,
kunna betraktas såsom uttryck för den objektiva
verklighetens väsende. Under sen-antiken började
denna fråga visserligen framskymta, men det blef den
moderna filosofien förbehållet att på allvar taga
i tu med försök att lösa den. Så anmärkte redan
Cartesius, att jämväl tänkandets, objektivitet
måste betviflas, enär det ju kunde vara möjligt,
att jag rent af vore skapad att bedragas. Detta
tvifvel sökte han likväl sedermera häfva genom att
hänvisa till Guds allsmäktighet och sannfärdighet,
hvari han fann en borgen för att vi, om vi blott rätt
bruka våra själsförmögenheter, också komma fram till
sanningen. Under den moderna filosofiens förkantiska
period behandlades problemet företrädesvis ur denna
metafysiska synpunkt. Locke var egentligen den förste,
som uppställde den fordran att man genom analys af
den menskliga kunskapsförmågan sjelf, oberoende af
alla metafysiska förutsättningar, skulle söka finna
den menskliga kunskapens möjlighet och gränser. Den
sensualistiska riktning, hvari han sökte problemets
lösning, innebar i sjelfva verket ett fullständigt
förnekande af tankens objektivitet och ledde till
Humes bekanta skepticism, enligt hvilken all verkligt
objektiv kunskap är omöjlig och tänkandet endast kan
fälla s. k. analytiska omdömen, d. v. s. sådana,
der predikatet innebär endast ett klargörande af
subjektsbegreppet, ej en verklig utvidgning af vår
kunskap om detta. En sådan utvidgning blir möjlig
endast genom erfarenheten, och Hume gick härutinnan
så långt, att han t. o. m. bestred kausallagens
nödvändiga giltighet. Kant blef, såsom han sjelf
säger, genom dessa Humes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
