Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tapirbark ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slottsbyggnaden, en undervisning, som snart ordnades genom
stiftandet af k. ritareakademien (1735). Samtida
intyga, att T. haft mycken andel i dennas utveckling
och framgång. Med undantag af en eller annan kortare
resa till hemlandet fortfor han att bo och verka i
Stockholm till sin död. Han afled i början af April
1750. – Utom en del plafondmålningar och dörrstycken
i rummen å slottet efterlemnade han utkast och
början till takmålningarna i slottskapellet, hvilka
fulländades af hans lärjunge Johan Pasch. Derjämte
utförde han några altartaflor, bl. a. Kristus i
örtagården (Enkhuskyrkan i Stockholm) och Kristus
på korset (Kimstads kyrka i Östergötland, skänkt
1733), samt dekorationsmålningar och stafflibilder
för enskilda. Oftast framträder T. i sina arbeten
såsom representant af den riktning inom det franska
måleriet, hvilken inleddes af François Le Moyrie
och fulländades af den berömde Boucher: en i lätta
och ljusa färger fråssande, med amoriner och genier
ståtande konst, hvars hufvudsakliga ögonmärke var
att åstadkomma en behaglig dekorativ verkan. Han
iakttager emellertid en viss måtta i sin färgskala och
öfvergår hvarken i ämnen eller i kolorit till samma
frihet som Boucher, hvilken han dock ej häller på
långt när uppnår i genial sjelfständighet. Merendels
målade han »putti» med allahanda allegoriska emblem,
så t. ex. hufvudplafonden i slottskapellet,
der vingade genier leka kring korset och
pinoredskapen. Men han var äfven rätt framstående
som djur- och stillebensmålare. Ett vackert prof
af hans måleri i den senare arten lemnar Död fogel
och jagtredskap (1744) i Nationalmuseum. Smärre
stafflibilder och utkast af hans hand förekomma i
en eller annan enskild samling. Se L. Looström:
»Den svenska konstakademien» etc. (1887).
-rn.
2. Taraval, Hugues, fransk målare, den föregåendes
son, f. i Paris 1728, njöt undervisning af sin fader i
Stockholm, men begaf sig redan 1750 tillbaka till sin
födelseort och blef elev af konstakademien derstädes
samt besökte från 1756 äfven Rom i egenskap
af dennas pensionär. 1769 blef T. på grund af en
takmålning, Bacchus’ triumf, ledamot af akademien,
befordrades sedan till professor och öfverinspektör
vid k. gobelinsfabriken samt kallades äfven till
medlem af den svenska konstakademien. Han afled
i Paris d. 19 Okt. 1785. – T. gjorde sig bemärkt
som figur- och porträttmålare i det lena, något
slickade manér med frisk och behaglig färg, hvilket
då var gängse. Af honom eger Sveriges Nationalmuseum
ett ungdomsarbete från 1760, Venus och Adonis. Å
k. slottet ses Mars och Venus (dörrstycke från
1766). Konstakademien i Stockholm förvarar en
Allegori öfver revolutionen 1772, i litet utkast,
och i Göteborgs museum finnes Hercules och Omfale
(1782), med kroppsstora figurer. Några af hans taflor
äro graverade. – T:s broder, Louis Gustave T., f. i
Stockholm 1738, d. 1794, lemnade Sverige 1754 och
egnade sig i Paris åt arkitekturen. Han synes dock
hufvudsakligen hafva sysselsatt sig med undervisning i
byggnadskonsten samt etsning af arkitektoniska planer
o. dyl. -rn.
Taraxacin. Se Maskros.
Taraxacum, bot., är ett örtslägte, som är beskrifvet
i art. Maskros (se d. o.), hvilken ört af
Linné kallades Leontodon Taraxacum. Det svenska
namnet »lejontand» är en från T. löwenzahn lånad
öfversättning af Leontodon. Af slägtet Taraxacum
finnas i Europa flere arter, bland hvilka en,
T. phymotocarpum Vahl., tillhör Spetsbergen.
O. T. S.
Tarazona, stad i spanska prov. Zaragoza, nära Navarras
gräns, vid Ebros biflod Queiles. 8,270 innev. (1877).
Tarbagatai (»Murmeldjurens berg», af »tarbagan»,
en art murmeldjur, Arctomys bobac), bergssystem i
Asien på gränsen mellan vestra Mongoliet, ryska
Kirgissteppen och Turkestan, mellan 46° och 48°
n. br. Obetydligt i förhållande till de ofantliga
bergmassorna på ömse sidor om detsamma, Tiansjan i
s. och Altai i ö., kan T. i längd och höjd närmast
jämföras med Pyrenéerna. Sin största höjd når systemet
i östra delen, i de snötäckta topparna Sauru och
Mustau (omkr. 3,400 m.), från hvilka lägre kedjor
utgå i olika riktningar: Barlykbergen och Urkochar
mot s. v., Manrykbergen mot n. v. samt det egentliga
T. mot v., hvilket har en medelhöjd af endast 1,800
m. och når sitt kulmen i Tas-tau (2,958 m). Vanligen
anser man T. sluta i trakten af staden Sergiopol, men
rätteligen fortsättes samma bergssystem ännu längre
mot v. af Denghis-tau l. Tsjingis-tau (»sjöberget»),
som fortlöper n. om Balkasj och förenar sig med
vattendelaren mellan det aralo-kaspiska bäckenet
och Obs bassäng.
Tarbes [tarb], hufvudstad i franska
depart. Hautes-Pyrénées, ligger på en af de vackraste
slätterna i Frankrike, på venstra stranden af Adour,
vid jernvägslinien Toulouse–Bayonne af franska
sydbanan. 21,090 innev. (1886). Biskopssäte. Staden,
hvars breda gator genomskäras af kanaler från Adour,
har en ärevördig, i tung stil uppförd domkyrka från
12:te–14:deårh., några andra kyrkor från samma tid,
den vackra, nya kyrkan Nom de Jésus, flere vackra
promenader och öppna platser, bl. a. Jardin Massey,
i hvilken ligger stadsmuseet med tafvelgalleri,
skulptur- och fornsakssamling samt en naturhistorisk
samling, vidare ett lycée, ett prest- och ett
lärareseminarium samt ett offentligt bibliotek
(omkr. 22,000 bd). I staden finnas garnison samt
ett artillerietablissement jämte arsenal och
stora dithörande verkstäder. Andra industriella
anläggningar äro maskinverkstäder och gjuterier,
jernmanufakturer, pappersbruk, spinnerier och väfverier
m. m. T. har stora hästmarknader, och dess stuteri
är ett af de förnämsta i södra Frankrike. – Staden
T., ännu i 6:te årh. blott en by, steg i betydenhet
efter den gamla aqvitanska staden Turbas förstöring
och blef i 9:de årh. biskopssäte. I midten af 10:de
årh. befästes den och blef hufvudstad i grefskapet
Bi–gorre. 1360–1406 tillhörde den engelsmännen.
Tardando, detsamma som ritardando (se d. o.).
Tardieu [-diö], fransk konstnärsfamilj, hvars flesta
medlemmar varit kopparstickare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
