Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tasso ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kopparn förekomma rika förgyllningar. Utförandet är
i öfrigt tämligen barbariskt. I fem ovala fält
å skålen äro framställda bilder af frälsaren och
evangelisterna, i lika många fält å foten andra heliga
män. I ornamenten förekomma valknutar och djurslingor,
erinrande om den nordiska och irska ornamentikens
bilder. Kring fotkanten löper inskriften TASSILO DVX
FORTIS LIVTPIRG VIRGA (sic!) REGALIS. Upk.
Tasso. 1. Bernardo T., italiensk skald, f. i Venezia
1493, tillhörde en adlig slägt från Bergamo samt
tjenstgjorde som sekreterare hos flere italienska
ädlingar och furstar, i hvilkas ärenden han gjorde
många resor, bl. a. till Spanien, Frankrike och
Flandern. Han gifte sig omkr. 1539 med Porzia de’
Rossi från Neapel och hade med henne en dotter,
Cornelia, och sonen Torquato (se T. 2). Hennes
död (1556) grep honom djupt, hvartill kom, att
han vid denna tid lefde i mycket svåra ekonomiska
förhållanden, så att hans känsliga sinne höll på
att alldeles duka under för de pröfningar, som då
hopade sig öfver honom. Han afled som podestà i
Ostiglia 1569. – T. framstår som en rätt talangfull,
men föga sjelfständig eller kritisk representant för
den inom hans samtid rådande literära smaken. Den
epistolära stilen var då modern, och han utgaf derför
en samling bref, afsedd att tjena till mönster åt dem,
som inom denna genre föredrogo modersmålet framtör
latinet. För lyriken sökte han nya former genom att
variera rytmen och rimflätningen i efterbildningar
från antiken. Hans största verk är en på italiensk
ottava rima i ej mindre än 100 sånger skrifven
bearbetning af den spanska »Amadis de Gaula» (se
Amadisromaner). Han bearbetade länge och omsorgsfullt
sitt ämne och var redan 67 år gammal, då han, 1560,
öfverlemnade det åt offentligheten under titeln
Amadigi. Från denna dikt hemtade han derefter stoffet
till en ny sådan, Floridante, som han qvarlemnade
ofullbordad, men hvilken sonen afslutade och utgaf
1587. Något större skalderykte vann ej T. genom dessa
hjeltedikter, och hvarken samtiden eller efterverlden
har egnat dem någon större uppmärksamhet, ty de
trötta genom sin längd och brist på enhet i planen,
och de inströdda didaktiska elementen samt en något
bombastisk högstämdhet kunna ej ersätta hvad som
fattas i verkligt poetiskt innehåll.
2. Torquato T., italiensk skald, den föregåendes
son, föddes i Sorrento d. 11 Mars 1544. Af sin
fader hade han ärft ett känsligt sinne och stor
kärlek till diktkonsten, men hans skaldebegåfning
var vida rikare än dennes. Som hans fader oftast
befann sig på resor i furstetjenst, var T. under
sin spädare barndom nästan uteslutande hänvisad till
sin ömma och kärleksfulla moder. Genom sin ovanligt
hastiga intellektuella utveckling väckte han allmän
uppmärksamhet och blef derigenom tidigt van att se
sig beundrad och framhållen. Sedan familjen flyttat
till Neapel, insattes han vid 7 års ålder i en af de
derstädes nyligen inrättade jesuitskolorna; och det
anses, att under de tre år, som han der tillbragte,
grunden lades till den visserligen lifliga, men något
osjelfständiga religiositet, som
hos honom utgör ett karakteriserande drag, hvarigenom
han skiljer sig från den äldre renaissancens
skriftställare. Vid 10 års ålder kom han till sin
fader i Rom och fortsatte der med mycken framgång sina
studier, hvarefter han under åren 1560–62 vistades
vid universitetet i Padua och en kortare tid äfven
vid det i Bologna. Öfverallt blef han mycket bemärkt
för sin tidigt förvärfvade lärdom och sin lysande
intelligens. Derefter infördes han af sin fader
i hoflifvet, och liksom denne framlefde han sedan
sina dagar som hofman. Efter en kortare vistelse vid
hofven i Urbino och Mantua kom han 1565 till Ferrara,
der han ända till 1586 räknade sig ega ett hem hos
hertig Alfons af Este, vid hvars hof han befordrades
till historiograf. Såväl hertigen sjelf som äfven
hans båda systrar, Lucrezia och Leonora, visade honom
mycken vänlighet och funno, att glansen af deras
lysande hof höjdes af den unge behagfulle skalden,
som redan då räknades bland Italiens främste. Det
bör äfven erkännas, att hoflifvet passade väl för
den unge T., som enligt sin egen bekännelse tyckte
bäst om att utan bindande arbete hafva fullt upp af
lifvets goda, att smickras och uppmärksammas af sin
omgifning och att allmänt hyllas som en af sin tids
mest framstående skalder. Så länge han var ung,
gick allt väl för honom, men med åren tilltog i
styrka ett sjukligt drag i hans karakter. Ehuru
liflig och känslofull, var han en stor egoist,
och hans egen person blef alltmera medelpunkten
för hans tankar. Denna riktning urartade först till
retlig misstänksamhet och öfvergick slutligen till
fullständig sinnessjukdom. Efter ett starkt utbrott
af retlighet, under hvilket han med knif anföll
en betjent, blef han 1577 instängd för någon tid,
men återfick snart sin frihet, hvarefter han flydde
till sin syster i Sorrento, men derifrån snart nog
återvände till Ferrara. År 1579 blef det dock allt
tydligare, att hans sinnessjukdom tagit en sådan form,
att han icke utan fara för sig sjelf och andra kunde
lemnas i frihet, hvarför han i Ferrara insattes på
Sant’ Anna, ett slags fängelse, som äfven användes
till hospital. Ehuru man der snart lemnade honom rätt
stor frihet, så att han kunde både mottaga och aflägga
besök och i öfrigt behandlades väl, tyckes likväl
det instängda lifvet hafva menligt inverkat på hans
lynne, ty hans mjeltsjuka tilltog, och han trodde sig
ständigt förföljd och utsatt för mordattentat. Genom
denna själssjukdom försvagades visserligen hans
diktaregåfva, men den beröfvade honom dock aldrig
förmågan att i tal och skrift uttrycka sig redigt och
klartänkt, hvarför det syntes många osannolikt, att
det verkligen kunde behöfvas att i ett dårhus hålla
instängd en person, som fortfarande visade prof på hög
intellektuel begåfning. Detta bidrog att gifva näring
åt ett rykte, att T. tagits i fängsligt förvar till
straff för hans kärlek till prinsessan Leonora. Hvad
angår ett kärleksförhållande till henne, hvilket
man länge trott vara den egentliga orsaken till hans
lidanden, synes ryktet derom mindre framkalladt af
det verkliga förhållandet än af begäret att gifva en
romantisk tolkning åt en populär diktares
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
