- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
1427-1428

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tatius ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bergshandtering, men han tjenstgjorde äfven i krigshären
(han var med vid Narva, Poltava, och Prut) och
vid fredsunderhandlingarna på Åland. Anställd vid
bergverken i Orenburg och Jekaterinburg, anklagades
han för att taga »gåfvor», lyckades i Petersburg
någorlunda rättfärdiga sig och skickades af kejsaren
1724 till Sverige för att skaffa tekniskt bildade
arbetare för bergverken, studera Sveriges industriella
inrättningar, myntväsende m. m. och tjenstgöra såsom
politisk kunskapare. Efter ett par års vistelse i
Sverige, der han knöt förbindelser med flere lärde
(bl. a. Benzelius d. y.). återkom han till Ryssland
först efter Peters död och var en tid anställd vid
myntet. Vid Annas tronbestigning (1730) var han
jämte Kantemir och Feofan Prokopovitj behjelplig
att tillintetgöra magnaternas planer att inskränka
kejsaremakten, blef derefter generaldirektör öfver
bergverken i Sibirien (en sorts förvisning till
följd af tvistigheter med Biron) och var under
Elisabet guvernör i Astrachan (till 1746). Han
anklagades för ämbetsfel och tillbragte sina sista
år under husarrest på sitt gods nära Moskva. Först
dagen före sin död, 1750, fick han underrättelse
att han blifvit frikänd. – På uppmaning af Peter
och förberedd genom vidlyftiga resor i Ryssland
och Sibirien, företog T. sig att skrifva Rysslands
geografi och diskuterade redan 1720 med Peter planen
för ett sådant arbete. Geografien förde honom öfver
till historien. Stödd på omfattande källforskningar,
derunder han bragte i dagen flere för samtiden okända
vigtiga urkunder (bl. a. »Russkaja pravda», Ivan
IV:s lagbok och den omtvistade »Joakims krönika»),
och med kritisk blick skref han Rysslands historia
t. o. m. Feodor Ivanovitj: Istorija Rossijskaja,
enligt titeln frukten af trettio års arbete, tryckt
först efter författarens död (del. 1–3 utgåfvos
1768–74 af G. F. Müller, del. 4 1784, del. 5
1848). Utförligast behandlad är Rysslands äldsta
historia före tatarernas ankomst. Att T:s historia
så sent blef tryckt, torde hafva berott på en del för
presterskapet mindre behagliga utlåtelser; för öfrigt
är T. utpräglad monarkist. Hans vidlyftigt anlagda
geografi (Inledning till ryska rikets historiska och
geografiska beskrifning) blef blott påbörjad. Deremot
förde han ett Ryskt historiskt, geografiskt,
politiskt och borgerligt lexikon fram till bokstafven
L (utg. 1793). Icke minst märkligt är T:s Testamente
till sin son Ievgraf (dat. 1733, tr. 1773, 1884 och
1886), ett slags handbok i lefnadsvishet, utan tvifvel
efter mönstret af många äldre ryska skrifter af samma
slag. Otryckt är Två vänners samtal om vetenskapers
och skolors gagn, med en intressant klassifikation
af vetenskaperna. T. var en af den nya tidens män,
som samlade sig kring Peter och med honom genomförde
Rysslands omdaning till ett europeiskt rike. En man
af stor och mångsidig begåfning, förenade han med
teknisk bildning och grundliga historiska kunskaper
en omfattande beläsenhet i religiösa, filosofiska
och politiska ämnen och samlade ett för den tiden
stort bibliotek. Utförlig monografi af N. Popov:
»Tatistjev i jego
vremja» (T. och hans tid, 1861); längre och kortare
tidskriftsuppsatser finnas om T. af Soloviev,
Bestuzjev-Riumin och Pekarskij, senast af Popov
i ryska undervisningsministeriets journal 1886.
Lll.

Tatius, Titus, var enligt fornsägnerna sabinernas
konung, samtidig med Romulus. Efter det af romarna
verkställda qvinnorofvet i sabinerlandet anföll han
Rom med krig, men detta bilades genom ett fördrag,
i kraft af hvilket T. och hans folk (tities) flyttade
till Rom, der han regerade gemensamt med Romulus.
R. Tdh.

Tatius (Grek. Tatios), Achilles. Se Achilles Tatius.

Tatkelev, Vogisny, rysk målare, f. 1813(?), son af
en lifegen, fick först i sin herre en befordrare af
sina konstnärliga sträfvanden, men efter hans död
förde han ett vexlingsrikt lif, var i 15 år soldat
och målade, sedan han blifvit fri, flere taflor för
sin forne herres enka. Han deltog 1854 i Krimkriget
och drog sig sedermera fram under bekymmer, till
dess hans skissbok föll i händerna på en resande,
hvilken uppmanade honom att måla några taflor för
utställningen i Moskva 1873. De framställde scener
ur Krimkriget, gjorde genom sin natursanning och sin
glänsande kolorit stort intryck och såldes för 60,000
rubel till Vinterpalatsets galleri i Petersburg.
C. R. N.

Tátra, Ungerns högsta bergskedja. Se Karpaterna,
sp. 415.

Tátra-Fured. Se Schmeks.

Tattare. Se Zigenare.

Tattersall’s [tättärsälls]. Se London, sp. 73.

Tatti, Jacopo. Se Sansovino, J.

Tatu, zool. Se Bälta.

Tatuering (Fr. tatouage, T. tätowirung), den hos
många vilda folkslag, såsom indianerna i Amerika,
många negerstammar, eskimoer, nyzeeländare m. fl.,
gängse seden att å huden måla eller i densamma
insticka allahanda figurer, t. ex. mer eller mindre
symmetriska kroklinier af vexlande form (cirklar,
ovaler m. m.) eller afbildningar af djur, antingen
af verkliga djur eller af sådana, som fantasien
skapat. Dessa teckningar, af innevånarna på Tahiti
kallade tatau, anbringas företrädesvis å ansigtet,
men äfven å kroppens öfriga delar. De hafva olika
ändamål. Så kunna de tjena till igenkänningstecken
för olika stammar och familjer, till rangmärken,
till tecken på ingångna förbund o. s. v., eller ock
afse de endast att höja den kroppsliga skönheten
(enl. de vilda folkens begrepp om denna) eller göra
utseendet skräckinjagande. Antingen målas figurerna
helt enkelt med någon färg å huden, hvilken tatuering
är mindre varaktig, eller ock, hvilket torde vara det
vanligaste, utstickes med en nål den önskade figuren,
och i de blödande små såren ingnides fint kolpulver
(krut, tusch) eller pulverformiga färger, olösliga
i blodet. De svarta eller färgade småpartiklarna
inläkas sålunda i huden och frambringa den afsedda
teckningen. – Det är icke ovanligt, att sjömän å
underarmens insida insticka sina namn, initialer jämte
åtskilliga figurer, stundom i flere färger. Dessa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:28:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfao/0720.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free