Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tatius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tecken kunna bl. a. bidraga till igenkännandet
af liket efter en sålunda »tatuerad» sjöman,
som drunknat. Man har äfven exempel på att hvita
män, som råkat i fångenskap hos vildar, af dem
blifvit tatuerade med mångahanda figurer öfver hela
kroppen. Se G. v. Dübens föredrag om tatuering i
tidskriften »Ymer» (1886). O. T. S.
Tauarik. Se I-mosjar.
Taube [tåb], svenska och finska adliga ätter. Den
ursprungligen från Westfalen härstammande slägten
T. (äldre former Tuve, Tube) uppträdde redan i
förra hälften af 1200-talet i Livland, der medlemmar
af densamma tillhörde Svärdsriddareorden. Under
1600-talet adlades i Sverige eller naturaliserades
såsom svenska adelsmän flere medlemmar af ätten. Så
utnämndes öfversten för estländska adelsfanan Berndt
T. 1652 till friherre och fick till friherreskap
det i Österbotten belägna Carlöö. Friherrliga ätten
T. af Carlöö är nu i Sverige utslocknad. Öfversten
för livländska adelsfanan Edvard T. af Odenkat, hvars
frändskapsförhållande till Carlöö-grenen ej är kändt,
adlades 1668 och blef stamfader för adliga ätten
T. och, genom sonen Fredrik Evert (friherre 1692),
för friherrliga ätten T. af Odenkat samt, genom dennes
son Edvard Didrik (se T. 2), grefve 1734, för grefliga
ätten T. (n:r 112). Från generalguvernören i Narva,
Ingermanland och Keksholms län, sedan 1675 friherre
Jakob Johan T. af Kuddinge (f. 1624, d. 1695),
hvilkens samband med Odenkat-slägten är outredt,
härstammar, genom hans son Gustaf Adam T. (se T. 1),
grefve 1719, en annan greflig ätt T. (n:r 62). –
En gren af svenska adliga ätten T. immatrikulerades
1818 på finska riddarhuset.
1. Taube [tåb], Gustaf Adam, grefve, krigare, riksråd,
född d. 1 Dec. 1673, deltog från 1693 i det pfalziska
kriget såsom frivillig i de mot Frankrike förbundna
makternas armé samt blef vid sin hemkomst 1700
generaladjutant vid kavalleriet i Livland och 1703
öfverste för ett eget värfvadt dragonregemente. Han
tillfångatogs efter slaget vid Poltava 1709, lösgafs
kort derpå samt utnämndes 1710 till generalmajor och
utmärkte sig i slaget vid Helsingborg s. å. T. var
1710–12 interimschef för Östgöta kavalleri samt blef
generallöjtnant 1711, befälhafvare i Pommern 1712
och guvernör i Wismar 1713. S. å. uppdrogs åt honom
kommandot öfver den i Roslagen sammandragna armén,
hvilket han innehade, äfven sedan han i Nov. 1714
förordnats och 1716 utnämnts till öfverståthållare i
Stockholm. S. å. blef han general. T. var en ifrig
anhängare af prinsessan Ulrika Eleonora och hennes
gemål, prins Fredrik af Hessen, och det blef derför
af största betydelse för tronföljdsfrågan efter Karl
XII:s död, att han förde ett så högt armébefäl och
beklädde öfverståthållareplatsen. Till följd deraf
var nämligen hufvudstaden vid dödsbudets ankomst dit
i prinsessans våld, och detta synes hafva väsentligen
bidragit till att rådet d. 6 Dec. 1718 lät förmå sig
att erkänna henne såsom drottning. Också belönade hon
T. i Dec. 1718 (troligen d. 30, ehuru fullmakten
antedaterats till d. 7) med riksråds-, 1719 med
grefve- och fältmarskalksvärdighet samt med
generalguvernörskapet i Estland. (Sistnämnda ämbete
kunde han dock till följd af den ryska eröfringen
aldrig tillträda.) Deremot nedlade han 1719 befälet
i Roslagen och bär derför ej ansvaret för de dåliga
anstalterna mot ryssarnas härjningar derstädes. Äfven
på den yttre politiken omedelbart efter Karl XII:s
död utöfvade T. inflytande. Liksom drottningen och
arfprinsen hoppades han, att Sveriges anslutning
till England-Hannover skulle leda till ett stort
vesterländskt förbund, hvarigenom Rysslands nya
öfvermakt skulle kunna stäckas, och han var en af
underhandlarna såväl vid fredsslutet med Hannover
(1719), hvarigenom första steget togs till detta
systems genomförande, som vid den häraf följande
freden med Preussen (1720). Genom hans utsago
att konung Georg förklarat, att Ryssland aldrig
skulle få behålla något i Östersjön, vanns det
svenska rådets bifall till den förra traktaten,
och vid den senare underhandlingen lät han
sig af drottningen och arfprinsen användas mot
kanslipresidenten G. Cronhielm, hvilken sökte
hindra freden. Vid riksdagen 1720 verkade T. ifrigt
för Fredriks konungaval, och det var han, som i
rådet frambar Brenners angifvelse mot G. Cronhielm
(se denne), hvartill Brenner enligt sitt eget –
naturligtvis ej bevisande – påstående tubbats
af T. Under det holsteinska partiets anfall
mot konung Fredrik förblef T. denne trogen och
understödde sedermera Arvid Horn i partiets
störtande. Han dog d. 14 Okt. 1732 i Stockholm.
S. B.
2. Taube [tåb], Edvard Didrik, grefve, sjömilitär,
riksråd, född d. 13 Dec. 1681, blef 1700 underlöjtnant
vid amiralitetet, deltog under det då utbrutna kriget
i flere sjöexpeditioner samt avancerade derunder 1712
till schoutbynacht, 1715 till vice amiral och 1719
till amiral. T. gjorde sig allmänt hatad och föraktad
genom att draga fördel af sin äldsta dotters, Hedvig
Ulrikas, brottsliga förhållande till konung Fredrik I
(se Hessenstein 1). Sedan han 1731 blifvit president
i Amiralitetskollegium, utnämndes han 1734 med
förbigående af den berömde sjöhjelten G. v. Psilander
till riksråd och blef s. å. grefve. T. hörde till
Arvid Horns parti och höll sålunda på England, men
icke dess mindre skref det engelska sändebudet Finch
till sin regering, att »sedan han sålt sin dotter,
säljer han till den mestbjudande alla tjenster,
på hvilkas tillsättande han genom konungens svaghet
för henne kan utöfva inflytande». Då hattarna vid
1738–39 års riksdag störtade Horns anhängare i rådet,
angreps T. ej blott för sin ämbetsmannaverksamhet,
utan ock för dotterns förhållande, hvarom den ifrige
hatten Sten Coyet inlemnade ett memorial i Stora
sekreta deputationen. Hattarna, hvilkas chefer förut
gynnat hans dotters förbindelse med konungen för att
vinna denne mot Horn, synas egentligen hafva haft för
afsigt att medelst T:s sak utöfva tryck på konungen,
ty ehuru genom de ofrälse ledamöternas vota Stora
sekreta deputationen beslöt T:s afsättning, blef detta ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
