- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
1431-1432

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tatius ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

meddeladt ständerna. Han inbegreps ej häller i
Sekreta utskottets beslut om de öfriga mössrådens
licentierande, och sedan konungen vid tillsättandet af
dessas efterträdare rättat sig efter hattarnas vilja,
fick T. afsked »på egen begäran» och med större
pension än de öfriga afskedade riksråden. Efter
olyckorna i ryska kriget beslöto ständerna d. 4
Maj 1743, att T. skulle få befälet öfver flottan,
men innan han hann fram, hade denna redan lemnat
den finska sjkärgården, och straxt derpå afslöts
freden i Åbo. Efter den ofvannämnda dotterns
död beslöto ständerna d. 14 Dec. 1747, att han
skulle tillkallas i rådet, så ofta sjöärenden der
förekommo. T. dog i Stockholm d. 30 Okt. 1751. –
Om T:s dotter Katarina Charlotta se De la Gardie 9.
S. B.

3. Taube [tåb], Hedvig Ulrika, den föregåendes
dotter, konung Fredrik I:s älskarinna. Se Hessenstein
1.

4. Taube [tåb], Vilhelm Ludvig, friherre, riksråd,
broder till T. 2, född i Örebro d. 10 Juli 1690,
blef såsom löjtnant vid Östgöta kavalleri fången
vid Perevolotjna, men lyckades 1715 rymma öfver
Archangel. 1729 blef han öfverste för Uplands
regemente, 1741 landshöfding i Bleking samt 1746
riksråd. Sedan 1747 var han derjämte öfverste
marskalk. Död d. 8 Aug. 1750.

5. Taube [tåb], Evert Vilhelm, friherre, militär,
hofman och diplomat, den föregåendes brorson, född
d. 8 Sept. 1737, blef, då Lätta dragonerna 1770
uppsattes af J. M. Sprengtporten, genom denne,
hvars förtroende han vunnit under Pommerska
kriget, befordrad från löjtnant vid Spensiska
värfvade infanteriregementet till kapten vid Lätta
dragonerna. Den rol dessa spelade i 1772 års
revolution grundlade hans lycka. En afdelning af
dem förlades nämligen 1772 med anledning deraf
till Stockholm, med rätt att räknas till konungens
hus- och liftrupper, och vid denna afdelning blef
T. major. Sålunda fäst vid hufvudstaden, blef
han s. å. äfven kammarherre hos Gustaf III, hvars
gunst han i hög grad förvärfvade. 1775 utnämndes
han till chef för Lätta dragonerna, till en
början med öfverstelöjtnants titel, men från 1777
med titel af öfverste. 1776 fick han följa hertig
Fredrik Adolf på en utländsk resa. 1782 blef
han generalmajor och 1783 öfverstekammarjunkare och
var Gustaf III följaktig under hans stora utländska
resa 1783–84. Under de svåra brytningarna 1788–89
förblef han i olikhet med de fleste af konungens
förnäma umgängesvänner denne trogen och steg
derför ytterligare i hans förtroende. En blessyr,
som han erhöll under fälttåget 1789, nödgade
honom att s. å. besöka baden i Aachen, och denna resa
förde honom in på den diplomatiska banan. Han sände
nämligen derunder konungen underrättelser om den
franska revolutionen och blef derigenom – jämte A. v.
Fersen – Gustaf III:s förnämste medhjelpare i hans
mot denna omstörtning riktade politik. 1790 utnämnd
till general-löjtnant, utsågs han efter freden i
Värälä att afgå till Petersburg såsom ambassadör. Men
detta uppdrag anförtroddes sedan åt Kurt v. Stedingk, och T. fick i
stället 1791 deltaga i Gustaf III:S besök i Aachen med
anledning af det franska konungaparets flyktförsök,
i hvars planläggning T. haft verksam del. Efter
denna färd stod T. så högt i konungens ynnest,
att han t. o. m. ansågs vara en farlig rival
för G. M. Armfelt, hvilken ej gillade de franska
krigsplanerna. På sin dödsbädd anförtrodde Gustaf
III T. ledningen af utrikesangelägenheterna,
enligt T:s önskan dock utan titel och lön, och
genom en kodicill till sitt testamente insatte
han T. i förmyndarestyrelsen för Gustaf IV Adolf,
men denna handling blef af hertig Karl (Karl XIII)
annullerad såsom stridande mot konungens föregående
testamentariska förordnanden, enligt hvilka
hertigen ensam skulle vara förmyndare. T., som enligt ett
omdöme af hertig Karls gemål alltför mycket älskade
sin beqvämlighet, afsade sig derpå d. 26 Juni 1792 ej
blott ledningen af den yttre politiken, utan äfven
sina militära, befattningar, hvilket var ett svårt
slag för det gustavianska partiet och underlättade
Reuterholms upphöjelse. Under Gustaf IV Adolfs
egen regering kom T. åter högt i gunst, sändes 1797
till Baden för att åt konungen anhålla om prinsessan
Fredrikas hand och föreställde vid vigseln konungens
person. T. dog d. 15 Aug. 1799 i Karlsbad under en
badresa. Om hans förhållande till grefvinnan Piper
se Piper 3.

T:s broders sonsons son, friherre Karl Evert Bernhard
T
., född på Lidhem i Väckelsångs socken, Kronobergs
län, d. 4 Mars 1834, arkivarie i Riksarkivet
sedan 1834, har utgifvit bl. a. ridderskapets och
adelns riksdagsprotokoll för tiden 1645–60 (5 dlr,
1871–86). S. B.

6. Taube [tåb], Karl Edvard, friherre, ordensbiskop,
den föregåendes halfbroder, föddes på Trossnäs,
Nors socken, Värmland, d. 26 Dec. 1746,
studerade med framgång i Upsala och anställdes
efter en utländsk resa 1766 såsom hofjunkare hos
dåv. kronprinsen (sederm. kon. Gustaf III) samt
ingick i Kungl. kansliet. Han blef 1773 fänrik vid
Nerikes och Värmlands regemente, 1775 adjutant
vid v. Blixenska regementet i Stralsund och 1776
löjtnant vid Dalregementet, men tog 1779 afsked
från krigstjensten för att blifva prest. Detta steg
behagade i hög grad Gustaf III, hvilken önskade att
liksom de franske konungarna erhålla hofprester af
hög börd, och T. blef också redan 1780, innan han
prestvigts, utnämnd till kungl. hofpredikant och
efter sin prestvigning s. å. d. 24 Okt. befordrad till
öfverhofpredikant och konungens biktfader. Följande år
erhöll han Lofö pastorat samt utnämndes till pastor
primarius i Stockholm, och 1783 skapade konungen för
hans räkning ordensbiskopsämbetet, hvarmed förenades
en viss uppsigt öfver hospital och barnhus. Under
Gustaf III:s besök i Rom 1784 ditkallades T.; enligt
hvad ryktet ville veta, för att biträda konungen i
åstadkommandet af en liturgi à la Johan III, men i
verkligheten blott för att påskdagen gifva konungen
nattvarden i det lutherska kapell, som påfven
till tack för den i Sverige åt katoliker beviljade
religionsfriheten låtit Gustaf III inrätta åt sig
i sjelfva Rom. Återkommen hem,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:28:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfao/0722.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free