Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tauromenium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tauromenium. Se Taormina.
Taurus, astron., det latinska namnet på stjernbilden
Oxen (se d. o.).
Taurus (Grek. Tauros, Aram. Tur, högfjäll, alp),
Mindre Asiens betydligaste bergskedja, stryker i en
utsträckning af mer an 700 km. utan afbrott längs
detta lands södra kust, mot hvilken den på många
ställen utsänder förgreningar, som tvärbrant stupa
mot hafvet, medan den på andra lemnar plats för
mer eller mindre breda strandslätter af alluvial
bildning. Dess norra sluttningar sammanhänga med
Mindre Asiens inre bergsbyggnad eller afplatta
sig småningom till den högslätt, som upptager
halföns mellersta del. Taurusberget bildar sålunda
en sammanhängande barrier mellan Medelhafvet och
det inre landet, och en följd deraf är, att ingen
enda betydande flod utfaller på Mindre Asiens södra
kust. Den ytterst invecklade beskaffenheten af Mindre
Asiens bergsbyggnad gör det svårt att med noggranhet
bestämma hvar Taurusberget bör anses hafva sin början
och sitt slut. Vanligen anses det räcka från Mindre
Asiens sydvestra hörn, der de forna landskapen Karien
och Lycien stötte tillsamman, till östra delen af
Cilicien vid gränsen mot Syrien, der det utsänder två
hufvudgrenar, Alma Dag (fordom Amanus) mot s. och
Antitaurus mot n. Längre mot ö. sammanhänger
T. med Armeniens och Persiens alptrakter. T. består
till stor del af kalksten, tillhörande samma
formation som hufvudmassan af Apenninerna och de
grekiska bergen. Berget är mestadels skogbevuxet
med undantag af de högsta, ständigt eller nästan
ständigt snötäckta topparna. Om dessas höjd öfver
hafvet äro uppgifterna tämligen sväfvande. Säkert är
dock, att i östra Cilicien finnas toppar af ända till
3,500 m. (t. ex. Metdesis på Bulghar Dag, 3,477 m.),
och att vesterut, der berget i det hela är lägre,
många toppar nå en höjd af 2,000–3,000 m. Bland de
pass, hvilka förmedla beröringen mellan de n. och
s. om T. belägna trakterna, ligger det förnämsta,
Gylek Boghaz (fordom »De ciliciska portarna»), i
Cilicien, endast 1,000 m. öfver hafvet. Det har i alla
tider utgjort den stora karavan- och militärvägen
mellan Mindre Asien och Syrien och befästes af
Ibrahim Pasja under den tid (1833–40), då Muhammed
Ali i Egypten hade väldet öfver Syrien. Det åtskiljer
Taurusbergets båda högsta åsar, Bulghar Dag i v. och
Ala Dag i ö. Denna senare kedja genombrytes längre
österut af den norrifrån kommande Seihuns (fordom
Saros’) floddal, och vid dess östra ände, på gränsen
mot Amanusberget, söker sig den från n. ö. kommande
floden Dsjihan (fordom Pyramos) en väg till hafvet.
A. M. A.
Taus. Se Domazlice.
Tauschirarbete (T. tauschierarbeit, af Ital. tausia,
damasceradt arbete), inkrustering af guld- eller
silfverornament i en annan metall (jern, stål, brons
m. m.). Jfr Damascera 3 och Inkrustera.
Tausen, Hans, dansk reformator, född 1494 af
bondeslägt vid Kjerteminde på Fyen, blef 1515 munk
i Antvorskov kloster. Året derpå
reste han till Rostock för att studera, blef magister
1519 och höll sjelf föreläsningar 1520. Han utsågs
1521 till »læsemester» i teologi vid Köpenhamns
universitet, men reste med understöd af klostret
följande år till Louvain och Köln. Der gjorde han
bekantskap med några af Luthers skrifter och var
1523–24 hans lärjunge i Wittenberg. Efter hemkomsten
väckte han anstöt hos sina klosterbröder genom en
predikan i afgjordt reformatorisk anda. Uppgiften att
han härför hållits i klosterfängelse är oriktig, men
han förflyttades till ett annat johannitkloster vid
Viborg, hvarest han predikade för stadens innevånare
och vann många anhängare. När priorn i anledning
deraf förbjöd honom att vidare uppträda, lemnade
T. klostret, aflade sin munkdrägt och slog sig ned
i staden, der hans predikningar, ofta under bar
himmel, samlade stora skaror af åhörare. År 1526
utfärdade kon. Fredrik I ett skyddsbref för T. och
utnämnde honom till sin kaplan, ehuru han tills vidare
skulle stanna i Viborg. Biskop Friis sökte att med
maktspråk hejda hans verksamhet, men detta väckte
sådan jäsning i sinnena, att biskopen fann rådligast
att lemna staden och draga sig tillbaka till borgen
Hald, en mil derifrån. T. hade nu fria händer och
vann snart hela befolkningen för Luthers lära. Från
denna tid förskrifva sig också hans första djerfva
stridsskrifter mot det katolska presterskapet. Då
reformationen fått fast fot i Viborg, kallades T. af
konungen på sommaren 1529 till Köpenhamn för att
der upptaga arbetet. I Köpenhamn ordnade T. straxt
gudstjensten på lutherskt vis med mässa och psalmsång
på modersmålet, hvarmed han börjat redan i Viborg,
och vann äfven i hufvudstaden stor tillslutning af
borgerskapet, hvilket i sin ifver fördref de katolske
presterna från kyrkorna, förstörde helgonbilderna
o. s. v. På herredagen i Köpenhamn 1530, hvilken
hade att döma i religionsfrågan, var T. den
förnämste talaren på den lutherska sidan, liksom
han väsentligen formulerade dess trosbekännelse,
»De 43 köpenhamnska artiklarna», och dess svar på
katolikernas klagoskrift. Med Povel Eliesen utkämpade
han en strid om mässan. Att T. genom allt detta
skulle ådraga sig papisternas hat var naturligt, och
så snart Fredrik I aflidit, anklagades han också inför
riksrådet d. 1 Juli 1533 af biskop Rönnov och de andre
prelaterna. Povel Eliesen var deras sakförare. Mycken
oro uppkom nu i staden. T. förbjöds att predika och
skrifva samt förvisades från Själland, men borgarena
intogo då en så hotande hållning, att T. sjelf måste
skydda biskopen på hans väg till biskopsgården. En
öfverenskommelse träffades då att T. skulle få stanna
i Köpenhamn, mot det att han lofvade mildra sina
predikningar och visa biskopen lydnad. T. gaf luft
åt sina känslor i en egendomlig allegorisk dikt
Lögn og sandhed. Han stannade i Köpenhamn under
belägringen 1835–36, och detta är sannolikt skälet
hvarför han, som varit reformationens djerfväste
stridsman, icke, 1537, blef en af de förste lutherske
biskoparna. Deremot blef han 1538 teol. lektor i
Roskilde och föreläste dessutom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
