Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tauromenium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid universitetet. Redan 1535 hade T. utgifvit en
öfversättning af »De fem Moseböger». Derpå följde
Vor Herres Jesu Christi hellige passionshistorie
(1539) och en fullständig postilla, hvilken är ett
af de vigtigaste språkliga minnesmärken från den
tiden. 1542 blef T. biskop i Ribe och styrde sitt
stift med samma djerfhet, som han förut lagt i
dagen. År 1544 utgaf han Den danske psalmebog, som nu
gått förlorad. Deremot blef hans bibelöfversåttning
aldrig tryckt. T. dog d. 11 Nov. 1561. Ett minnesmärke
är rest öfver honom i Viborg. Hans Smaaskrifter
utgåfvos af H. Rördam 1870. -B. Ebg.
Tausig, Karl, tysk pianist, f. i Varsjav 1841, d. i
Leipzig 1871, var under sitt korta lif erkänd som
den förnämste af Liszts elever och arfvingen till
hans virtuoskonst. »Den ofelbare med stålfingrar»
kallades han af Liszt, och såväl genom sin ofantliga
och ofelbara teknik som genom sitt sant konstnärliga
föredrag slog han sin samtid med häpnad. Som
komponist framträdde han mest med transskriptioner och
arrangement, bl. a. af Wagners »Meistersinger». Han
utgaf ock värdefulla fingersättningsupplagor af Bach,
Clementi m. fl. Hans Technische studien utgåfvos efter
hans död af Ehrlich. T. gjorde många konstresor och
uppehöll sig 1859–60 i Dresden, 1862 i Wien, 1866
i Stockholm o. s. v. 1869 inrättade hau i Berlin en
högskola för pianospel. A. L.
Tauto-. Se Tavto-.
Tautra, Se Tuteröen.
Tavannes [-van], Gaspard de Saulx, seigneur de
T., fransk marskalk, f. 1509, d. 1573, utmärkte
sig redan under Frans I:s krig emot Karl V, men
vann sina första lagrar under Henrik II, då han
eröfrade Metz (1552), afgjorde slaget vid Ranty
(1554) och deltog i Calais’ eröfring (1558). En
hätsk förföljare af hugenotterna redan under freden
såsom ståthållare i Bourgogne och Lyonnais, fick
han i det mot dem utbrytande kriget tillfälle att
förgöra dem i stora slag. Honom tillkommer egentligen
förtjensten af katolikernas segrar vid Jarnac (1569)
och Moncontour (s. å.), ty de vunnos under hans ögon
af hans lärjunge Henrik af Anjou (sedermera Henrik
III). Till belöning fick T. 1569 marskalksstafven. –
Hans äldste son, Guillaume (f. 1553, d. 1633),
ståthållare i Bourgogne, efterlemnade förträffliga
Mémoires historiques (1625). Hans tredje son, vicomte
Jean de T. (f. 1555, d. 1629), en trogen anhängare
af ligan, blef aldrig, trots flere löften, marskalk
af Frankrike. Han efterlemnade memoarer.
l. Tawast, Magnus II Olai, biskop, föddes 1357 på
fädernegården Alasjoki i Virmo socken, Egentliga
Finland. Han tillhörde en af Finlands förnämsta adliga
ätter, vann 1398 i Prag magistergraden, var en tid
konung Eriks af Pommern kansler samt återvände
derefter till Finland, der han blef ärkedjäkne
och 1412 valdes till biskop. I Rom invigdes han i
sitt kall. Den finska biskopskrönikan framhåller i
lofprisande ordalag hans förtjenster. Han verkade
nitiskt för ökandet af prakten vid gudstjensten i
Åbo domkyrka. Han inrättade 1421 Helga lekamens
kor, som af honom frikostigt försågs med dyrbarheter,
prydnader och anslag, och förenade dermed ett
prebende. Flere andra altaren, kor och brödraskap samt
prebenden instiftades på hans initiativ och med bidrag
af honom. Han skänkte domkyrkan dyrbara altarkläden,
silfverkärl och böcker samt utverkade ett påfligt
bref om indulgens för dem, som gåfvo understöd åt
ynglingar, hvilka emottogo undervisning i stiftets
skolor. Han företog vidsträckta visitationsresor i
stiftet. Den förnämsta frukten af hans verksamhet
var dock grundläggandet af birgittinklostret
i Nådendal. På hans förslag beslöt herredagen
i Södertelge 1438, att klostret skulle inrättas,
och i alla åtgärder för beslutets verkställande tog
han verksamt del. Han lät på sin bekostnad uppföra
klostrets sakristia och högkor samt skänkte flere
gods till detsamma. Bland hans åtgärder till den
finska kyrkans fromma må slutligen nämnas, att
han af munkarna i Padis kloster i Estland återköpte
patronatsrätten till Borgå, Sibbo och Perno socknar,
hvilken de erhållit af konung Magnus Eriksson. – I
sin tids politiska händelser spelade T. icke någon
betydande rol, ehuru han omtalas såsom deltagare
i flere herredagar och rådsmöten. Sitt inflytande
använde han vid särskilda tillfällen till Finlands
bästa. Så utverkade han den finska lagsagans delning,
1435, i två lagsagor, genomdref 1436 en skattelindring
till förmån för Finlands innevånare och bidrog 1438
till stillandet af en bonderesning, som utbrutit
i norra Satakunta. Genom denna sin verksamhet,
genom noggrannt iakttagande af katolicismens fromma
bruk, genom gifmildhet mot de fattige samt genom
en vallfart, som han företog till Jerusalem, vann
han ett rykte, som till och med sträckte sig till
utlandet. Nedböjd af ålder, afsade han sig 1450
biskopsämbetet och lefde derefter i sin boning invid
Nådendals kloster, der han dog d. 9 Mars 1452. Jfr
Olaus Magni, biskop. M. G. S.
2. Tawast, Johan Henrik, grefve, militär, diplomat,
den föregåendes broders ättling i 10:de led, föddes,
antagligen på Halola gård, i Kuopio socken, Finland,
d. 31 Juli 1763 och var son af majoren Magnus
Fredrik T. samt den sjunde i ordningen bland tio
syskon. T. utnämndes 1779 till fänrik vid Savolaks
regemente, studerade 1779–81 vid en läroanstalt i
Strassburg, först på G. M. Sprengtportens, sedermera
på Gustaf III:s bekostnad, och antogs under tiden till
underlöjtnant vid Royal suédois. 1782 blef han page
hos Gustaf III samt utnämndes 1786 till löjtnant och
1787 till kapten vid Nylands regemente. Under kriget
1788–90, då han tjenade under G. M. Armfelts befäl
dels i Finland, dels vid Dalfrikåren i Värmland, lade
han vid flere tillfällen mod och själsnärvaro i dagen,
t. ex. vid svenskarnas eröfring af ryssarnas ställning
vid Pardakoski och Kärnakoski (d. 15 April 1790), med
anledning hvaraf han utnämndes till öfverstelöjtnant
vid Dalregementets vargering. Oberättigadt tillade
han sig deremot, på G. Jägerhorns bekostnad,
förtjensten af ryssarnas tillbakakastande vid deras
försök att öfverrumpla svenskarna vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
