Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tauromenium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
produktion intager bränvinstillverkningen, som uppgick
till nära 1,1 mill. liter à 50 proc. alkohol,
eller till omkr. fjerdedelen af Finlands hela
bränvinstillverkning. Handlandenas antal utgjorde
695, deraf 331 på landsbygden. Sparbanker funnos 22;
insättarnas tillgodohafvande vid 1887 års slut var
2,066,908 mark, sparbankernas egna medel 226,845
mark. Endast 3 af länets 48 kommuner saknade läseåret
1887–88 fast folkskola. Af fattigvården underhöllos
eller understöddes, till en kostnad af 231,000
mark, personer till ett antal af 3,01 proc. af
länets folkmängd (medeltalet för hela landet 3,56
proc.). – Länet bildade fordom med Nylands län ett
län: Nylands och Tavastehus län (sedan 1775; tidigare
Nylands och Tavastlands), men afskildes derifrån 1831,
då en del af länet samtidigt lades till S:t Michels
nybildade län. Se vidare Tavastland.
A. G. F.
Tavastehus slott (F. Hämeenlinna), äfven kalladt
Tavastborg, någon gång Kronoborg, ett fäste i Finland,
Tavastland, vid hvilket staden Tavastehus uppvuxit,
ligger på en kulle vid sydvestra stranden af
Vanajavesi sjö, af hvars vågor det fordomtima äfven
synes hafva varit kringsvalladt. Det ursprungliga
slottet hade qvadratisk grundplan och höjde sig med
slutna flyglar på en vall af löst hopade stenblock
kring en trång borggård. De råa, utomordentligt tjocka
och fasta gråstensmurarna, sammanfogade med cement af
murbruk, resa sig numera blott till andra våningens
halfva höjd. Åtskilliga spår synas likväl vittna
om att desamma icke undergått någon genomgripande
ombyggnad efter uppförandet. Sjelfva slottskärnan
hvilar på klippgrund och har vid olika tidpunkter,
särskildt under 1500-talet, blifvit utvidgad genom
tillbyggnader af ringmurar och rundlar, af hvilka dock
numera blott en fullständig rundel förutom åtskilliga
rester i renoveradt skick återstå. Under sista
årtiondet af Johan III:s och under Sigismunds regering
förföll slottet mycket, bl. a. genom en krutexplosion,
som 1599 sprängde det med dess besättning i luften,
så att, enligt hvad det heter, der föga annat
fanns qvar än blotta muren. Slottet iståndsattes
väl 1605–09 samt ytterligare under 1656 års krig,
men förstördes åter genom en ödeläggande eldsvåda
1659. Det återupprättades, men plundrades under »stora
ofreden», hvarvid många af dess dyrbarheter antingen
förstördes eller bortfördes. Under den derpå följande
tiden användes det hufvudsakligen såsom förrådshus
för den finska armén, och sedan 1830-talet har det
tjenstgjort såsom korrektions- och fängelseinrättning.
Birger Jarl grundlade efter tavasternas besegrande
1249 en borg bland dem. Enligt en tradition skall den
hafva uppförts i Hypiövuori i Hauho socken, enligt
en annan i Hakoisten linna, äfven kalladt »Gamla
Tavastehus» i Janakkala socken af nuv. Tavastehus
län. Säkert är, att slottets läge nu icke är detsamma
som i första tiden. Slottet omtalas i handlingarna
första gången 1308, i sammanhang med att hertigarna
Erik och Valdemar förjänas med Finland. 1315 tillföll
det jämte Åbo slott hertig
Valdemar ensam, och 1340 öfverläts det jämte Åbo
och Viborgs slott samt Finlands hela förvaltning för
en tid åt Daniel Nilsson. 1371 blef Bo Jonsson herre
till T., hvilket först efter hans död afträddes till
drottning Margaretas ombud 1389. Bland slottets
höfvitsmän under den närmast följande tiden må
nämnas Nils Tawast (1396–1421) och Olof Tawast
(1440–55). 1457 förlänades det till Erik Axelsson
Tott, som kort före sin död (1481) öfverlemnade det
jämte sina öfriga slott i Finland åt sina bröder,
Ivar och Lars, af hvilka den förre 1483, efter Lars’
död, öfverlemnade slottet till riksföreståndaren Sten
Sture d. ä. Såsom höfvitsman på slottet nämnes
derefter någon tid Knut Posse. Från 1497 hade
den afsatte riksföreståndaren Sten Sture slottet
jämte hela Finland i förläning och efter honom
hans gemål Ingeborg Tott, som bebodde det till
sin död (1507). Derefter var Åke Göransson Tott
höfvitsman på T., tills han derstädes afrättades på
Kristian II:s befallning 1520 och Sten Sture d. y:s
enka, Kristina Gyllenstierna, emottog slottet i
förläning. 1522 erhöll Sören Norby Tavastehus slott
och län jämte en stor del af det öfriga Finland
såsom förläning, men måste redan 1523 öfverlemna
det åt Gustaf Vasas trupper, hvarefter slott
och län förvaltades af konungens befallningsmän.
A. G. F.
Tavastkyrö (F. Hämeenkyrö), ursprungligen
endast Kyrö, socken i Åbo och Björneborgs län,
Ikalis domsaga och härad, bildar med Viljakkoala
kapell ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Åbo
ärkestift, Tyrvis kontrakt. Areal med Viljakkala 756
qvkm. Befolkningen, finsktalande, 9,631 personer
(1887). A. G. F.
Tavastland (F. Häme, Hämeenmaa), inlandslandskap
i Finland, stöter i n. och n. v. till Österbotten,
i v. till Satakunta, i s. v. till Egentliga Finland,
i s. till Nyland och i ö. till Savolaks. Vestligaste
hörnet ligger under 23° 7’ och östligaste under 25°
9’ ö. lgd från Greenw.; nordligaste under 63° 36’ och
sydligaste under 60° 28’ n. br. Areal omkr. 37,700
qvkm. 338,000 innev. (1887). Mer än något annat
af de finska landskapen utmärkes T. genom sin
bergnatur. Särskildt norra och mellersta delarna
hafva ett i ögonen fallande kuperadt och omvexlande
utseende. Dalsänkningarna mellan höjdsträckningarna
äro djupa och trånga, liksom äfven sjöarna, hvilkas
botten ställvis till och med ligger under hafvets
nivå; sjöarnas stränder äro ofta brant stupande
och klippiga. Höjdsträckningarna utgöras af höga
sandåsar, omvexlande med enstaka berg. För öfrigt
upptages landskapets yta af sjöar, kärr och mossar
samt, i norra delen, stora moar. Jordmånen är för
det mesta sandmylla, i södra delen samt i en del af
mellersta derjämte ytterst stenbunden. God lerjord
förekommer ställvis i mellersta och en del af
sydvestra delen. Höjdsträckningarnas hufvudriktning
går i n. och s., till följd hvaraf äfven sjöarna
allmänt hafva en långsmal, oftast mycket långsmal
form, sträckande sig i n. och s. – I n., på gränsen
mot Österbotten, stryker fram finska landtryggen
(Suomenselkä), i v. Tavastmon (Hämeenselkä), som
först i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
