Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Te ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krusmynta, melissa och beska kryddor
o. s. v.).
Det egentliga, d. v. s. det kinesiska, téets
moderväxt är den till gruppen Camellieae inom
nat. fam. Ternstroemiaceae DC., kl. Monadelphia
(Polyandria) L., hörande te-busken, Thea sinensis
(Th. chinensis) Simson (af Linné kallad Thea viridis
och Th. bohea, af Link Camellia Thea). Den har ansetts
utgöra tre arter: Th. viridis, som uppgafs lemna
»grönt» te, Th. bohea, som skulle gifva »svart» te,
och Th. stricta Hayne, så benämndt, emedan buskens
grenar äro mera uppåtsträckta än hos de båda andra.
Numera betraktas dessa endast såsom varieteter af
samma art, och man erhåller af dem utan åtskilnad de i
handeln förekommande många tesorterna, hvilkas olikhet
beror dels på det använda materialets ålder, dels
på olika beredningssätt. Te-busken odlas i största
utsträckning i Kina, i synnerhet i landets mellersta
del (den heter i Fukian te, i öfriga provinser tja
eller tsa), och i Japan sedan långt mer än tusen år
tillbaka samt har under senare tider med tillhjelp af
kinesiska arbetare framgångsrikt blifvit odlad på Java
och i britiska Indien, å Himalajas sluttningar (vid
omkr. 1,000 m. öfver hafvet), samt äfven i Brasilien
(Minas Geraes, San Paolo). Linné, som först efter
flere missöden lyckades erhålla en äkta te-buske från
Kina, hyste i patriotisk ifver förhoppning om att
kunna acklimatisera den i Sverige, men det har visat
sig, att den icke ens i sydliga Europa trifves väl. I
vildt tillstånd träffas den mångenstädes i Kina,
Tibet och å Himalaja, i synnerhet vid bäckstränder,
och kan, då den får växa fritt, uppnå en höjd af
omkr. 6 m., stundom mera. Den odlade busken hålles
genom beskärning vid en höjd af 1,5–2 m., för att
man lättare må kunna afplocka bladen. Planteringen
af densamma måste efter vissa år förnyas, emedan
qvaliteten af tebladen varder sämre, när busken blir
äldre. Den bästa skörden erhålles af 3–7 år gamla
buskar. Årligen företagas 3 skördar i mellersta Kina:
den 1:sta i Febr. och Mars, hvilken lemnar de finaste
tesorterna, emedan bladen då äro späda och de unga
skotten ännu föga utvecklade, den 2:dra i April, hvarvid
insamlas såväl äldre blad som späda skott, hvilka
delar sorteras efter storlek och finhet, och den
3:dje i Maj och Juni, som gifver de gröfsta bladen
och mindre värderade sorter. I Japan insamlas bladen,
alltefter som de utvecklas, från början af April till
slutet af Maj. De afplockade bladen beredas sedan till
handelsvara på olika sätt, hvarigenom en mängd olika
benämnda tesorter uppkommer. Man skiljer vanligen
på grund af färgen mellan två hufvudgrupper af
tesorter, nämligen svart och grönt te (undantagsvis
förekommer ett slags gult te af den mest utsökta
beskaffenhet, hvilket också betalas med omkr. 70–75
kr. pr kg.). Uppgifterna om tebladens behandling äro
ganska vexlande, sannolikt emedan behandlingssättet
är olika på olika orter. För att erhålla svart te
underkastar man bladen först ett slags långsam
jäsning eller sjelfupphettning genom deras hopande
i högar. På de dervid utvecklade ångornas lukt
bedömer man vid hvilken tidpunkt den återstående
beredningen skall företagas. Denna består deri att
män utbreder och med fingrarna hastigt omrör bladen
å heta plåtbrickor, ställda öfver en sakta glödande
koleld, hvarvid en gröngul saft utsvettas. De bringas
efter denna »rostning» i ett slags torkcylinder,
förfärdigad af mattor och genomströmmad af varm
luft. Rostningen och torkningen förnyas sedan efter
behof 2–3 gånger, tills bladen erhållit ett brunaktigt
utseende och äro halftorra. De vridas och rullas nu
samman, hvart blad för sig, och affall sållas bort,
hvarefter de ytterligare torkas i en varm luftström,
tills färgen blir svartaktig. Sedan knådas och
vridas de ännu en gång samt sorteras och undergå
slutligen i torkapparaten en fullständig uttorkning
genom en långsamt genomgående varm luftström från
sakta glödande eld. Efter afsvalnandet inpackas teet i
kubiska lådor, som invändigt äro antingen blyfodrade
eller beklädda med blad af en Pharus-art och utvändigt
lackerade samt försedda med kinesiska skriftecken,
angifvande tesortens namn. De finaste slagen komma
inlagda i bleckdosor. De förnämsta af de många i
handeln förekommande svarta tesorterna äro pekko
(enbart af späda blad), souchong (padre-souchong,
i Europa äfven kändt under namnen karavan-te och
ryskt te, emedan det föres landvägen genom Sibirien
och Ryssland), en vanligen utmärkt sort, samt kongo
och kongo-kompoj, äfvenledes goda sorter, beredda af
något mera utvecklade blad, som blandats med späda
sådana, möjligen öfvervägande af varieteten Thea
bohea. Grönt te erhålles derigenom att bladen genast,
utan föregående jäsningsprocess, upprepade gånger
rostas, något torkas, rullas och vridas samman. Bladen
måste under denna behandling ständigt omröras, till
förekommande af brunfärgning, och den fullständiga
torkningen sker med stor försigtighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:33:39 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfao/0735.html
