Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 1465-1466 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Te ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jämförelse med förhållandet på våra teatrar, ganska
ringa, men bredden tämligen betydlig. Dock var
den romerska teaterns scen djupare än den greksiska. Scenen
begränsades baktill af fondväggen (Grek. skene, Lat. frons
scenae), hvars
mot åskådarna vända sida var arkitektoniskt dekorerad
med kolonner, gesimser och utsprång, ofta i två
eller tre våningar, på sidorna af de vinkelrätt
mot fondväggen framspringande sidoflyglarna
(Grek. paraskenia), pa. Såväl i dessa flyglar som
bakom fondväggen funnos slutna och med tak försedda
rum (r), hvilka kunde användas till klädloger,
förvaringsrum för teatermateriel o. s. v. Fondväggen
hade tre till scenen ledande dörrar, af hvilka den
mellersta betecknades såsom den »kungliga dörren»
(Grek. thyra basilike), emedan styckets hufvudperson,
vanligen en konung eller hjelte, enligt gängse
tradition gjorde sitt inträde genom denna dörr. Äfven
hvardera sidoflygeln hade en till scenen ledande
dörr. Ofvanför den egentliga scenen

Fig. 2. Teatern i Segesta (enl. Stracks rekonstruktion).

fanns en från fondväggen utspringande mindre
scen, ett slags balkong, hvilken begagnades,
då gudar skulle föreställas uppenbara sig i
höjden, och kallades derför theologeion (»gudarnas
talplats»). Teaterdekorationerna utgjordes dels
af fonddekoration (Grek. skenografia), dels af
sidodekorationer. Dessa senare voro tresidiga,
prismatiska, kring axeltappar vridbara pelare
(periaktoi), p. Åtskilliga ställen hos de gamle
författarna ådagalägga, att dekorationsmålningen
ingalunda stod på någon låg ståndpunkt, och särskildt
att man ganska väl förstod att tillgodogöra sig
lagarna för perspektivet. Naturligt är, att man
i saknad af de hjelpmedel, som den artificiella
belysningen erbjuder, icke kunde åstadkomma en lika
illusorisk effekt som på våra teatrar. Skådebanan
föreställde alltid en plats i det fria, i tragedien
ofta den öppna platsen framför ett tempel eller ett
konungapalats. På sin höjd kunde man genom de öppna
dörrarna få en inblick i byggnadens inre. Hvad som
skedde inomhus nöjde man sig i de flesta fall med
att blott omtala, hvarför äfven budbärarna spela en
framstående rol i det antika dramat. Skulle emellertid
någon sådan tilldragelse åskådliggöras på
scenen, tillgrep man den konventionella utvägen att
framrulla en liten biscen (ekkyklema), hvilken
fick föreställa det inre af huset. Af öfrigt
teatermaskineri (Grek. mechane, mechanema) omtalas
bl. a. åtskilliga slag af flyg- eller hissredskap,
medelst hvilka i synnerhet gudar och halfgudar
framställdes såsom sväfvande i skyn (jfr art. Deus
ex machina), charonsstegen, medelst hvilken andar
uppstego från underjorden, samt apparater för
åstadkommande af åska och blixt. Ridå saknades
alldeles på den grekiska teatern. Deremot hade den
romerska ett förhänge (aulaeum, aulaea), hvilket dock i
motsats till förhållandet på våra teatrar fick fritt
falla ned i en för ändamålet anbragt fördjupning,
då scenen skulle öppnas, men drogs upp, då den
skulle stängas. Mellan scenen och åskådarerummet låg,
delvis omsluten af dettas bänkrader, den öppna plats,
hvilken kallades orchestra, d. v. s. »dansplats»
(stundom konistra, »sandbeströdd plats»), O, emedan
den i det grekiska dramat oeftergifliga kören (koren,
Grek. choros) der utförde sina körsånger och
kördansar. På den romerska teatern var orchestran
upplåten till sittplatser åt senatorerna. Till
orchestran förde på båda sidor två breda ingångar
mellan scenens och åskådarerummets flyglar. På den
grekiska teatern voro dessa ingångar (parodoi),
P, helt och hållet öppna, men på den romerska
öfverbyggda, så att de öfre bänkraderna gingo ända
fram till fondbyggnadens sidoflyglar. I inskränktare
mening förstod man med orchestran en invid scenens
framsida uppförd, fyrkantig, brädbelagd plåtform,
hvilken afsåg dels att erbjuda ett lämpligare golf för
körens dansrörelser, dels att bringa kören i närmare
beröring med scenen, hvars golf låg 3–3,5 m. högt
öfver den stora orchestrans botten. Denna upphöjda
orchestra benämnes stundom thymele (offeraltare),
t, sannolikt emedan den på sätt och vis ersatte det
Dionysosaltare, kring hvilket i äldre tid kören
utförde sin ringdans. Orchestran var genom några
trappsteg förbunden med scenen, så att kören vid
behof kunde begifva sig upp på denna för att deltaga
i den der framställda handlingen. Kören, hvars antal
vexlade mellan 12 och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>