Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fulländade Teatro olimpico i Vicenza, en tydlig
efterbildning af den antika teatern och, hvad
det inre beträffar, länge förebild för senare
teaterbyggnader. Salongen har formen af en något
utbredd halfcirkel eller en längs efter genomskuren
oval, med koncentriska bänkrader och omsluten af
en likaledes halfrund vägg med dekoration inåt
af en prydlig blindarkad. Taket efterbildar ett
antikt tälttak. Framför bänkraderna utbreder sig
en halfrund arena och på tvären framför denna en
rektangulär orkestra, hvilken tillika gör tjenst som
scen. Ingen skarpt markerad gräns skiljer åskådare och
skådespelare. Scenen omslutes af en ståtlig byggnad,
närmast jämförlig med en rikt dekorerad triumfport
med tre bågöppningar och mot åskådareplatsen
framspringande flyglar. Genom bågöppningarna blickar
man in i långa gatuperspektiv, som emellertid ej
voro åstadkomna genom kulisser, ej häller blott
målade, utan bildade af målade träbyggnader, som
mot bakgrunden blifva allt mindre och sluta i en ren
dockarkitektur mot en målad bakgrund. På dessa »gator»
kunde skådespelarna emellertid af perspektiviskt
skäl ej röra sig, utan de kommo och gingo genom
dörrar i de ofvan nämnda flyglarna. – Efter denna
förebild danades den moderna italienska teatern; men
sin rikare och mera ändamålsenliga utveckling erhöll
den först senare på 1600-talet, under den strängare
senrenaissancens eller den yppigare barockstilens
herravälde. Det är också från dessa stilriktningar,
som den hemtat sina arkitektoniska och ornamentala
former. För uppfattningen af dess väsende är det
af vigt att erinra sig, att just arkitekturen och
måleriet voro tidens förnämsta konstarter, och att man
i fråga om dessa kunde hos tidens bildade allmänhet,
framförallt uti Italien, påräkna vida större intresse
och sakkännedom än i fråga om poesi och musik,
medan förhållandet i senare tid varit nästan det
motsatta. En ståtlig inredning af sjelfva teatern,
praktfulla dekorationer, lyckade perspektiviska
anordningar, rika grupperingar af de uppträdande,
sinnrika »upptåg», processioner och dansar förnöjde
de förnäme och lärde åskådarna minst lika mycket som
det egentliga sceniska eller musikaliska elementet.
Hvad man under utvecklingens fortgång eftersträfvat
är å ena sidan ökadt utrymme och beqvämlighet
för åskådarna. Åskådarerummet vidgas derigenom att
halfcirkelns ben utdragas rakt fram eller böjas
inåt i hästskoform. Den omslutande väggen behandlas
ej längre som en blind dekoration, utan upplöses i
genombrutna bågställningar i flere våningar öfver
hvarandra, och i dessa s. k. loggier (loger) anordnas
platser för åskådare. Så redan i Teatro Farnese
i Parma (1628), med motiv hemtadt från Palladios
s. k. basilika i Vicenza. Stundom framspringa
från logeraderna särskilda balkonger. I yngre
teatrar hafva bågställningarna, såsom skymmande,
vanligen försvunnit, och raderna hvila nu på
konsoler; så t. ex. i Gustaf III:s teater (operan)
i Stockholm. Salongens golf göres sluttande. Den
ursprungligen öppna, halfrunda arenan upptages af
åskådareplatser, och i sammanhang
härmed göras bänkraderna efter hand raka i st. f.,
såsom förut, halfcirkelformiga. Dock bibehålles ännu
länge den amfiteatraliska anordningen af åtminstone
de öfre bänkraderna. Den förnämsta platsen blir nu
icke längst ned, utan högst upp på amfiteatern eller
i första radens midt, der tillfälle och utrymme
erbjuda sig att anordna en ståtlig, för en talrik
uppvaktning tillräcklig hofloge. Denna blir också ur
konstnärligt dekorativ synpunkt salongens förnämsta
praktstycke. Emellertid bibehölls på vissa teatrar,
t. ex. i Paris, länge den seden att förnäma åskådares
fåtöljer insattes på sjelfva scenen.
Men samtidigt och å andra sidan går sträfvandet ut
på att vinna större utrymme för det sceniska, större
omvexling och större illusion i sceneriet. Scenen blir
djupare; den höjes en eller två meter öfver salongens
golf (något, som redan Serlio hade iakttagit) och
göres sluttande. En påminnelse om den äldre nära
förbindelsen mellan scen och åskådarerum är att
trappor fortfarande länge från den förra leda direkt
ned till det senare. Den från antiken och Palladios
tid härstammande ståtliga proscenium-byggnaden
med sina tre portaler förvandlas till en enda
stor bågöppning mellan två kraftiga sidostöd, och
spelet försiggår ej längre framför, utan innanför
denna. Sidostöden erhöllo dock, såsom en påminnelse
om sitt ursprung, ännu länge en sjelfständig
arkitektonisk dekoration på den åt salongen vända sidan
och sammanslötos ej, såsom på yngre teatrar, direkt
med logeraderna. Senare förlades deras fasader till
de mot hvarandra, vända sidorna, och i dem inreddes
åskådareplatser, de s. k. avantscen-logerna,
med sina ovala öppningar (»oxögon»). Den stora
bågöppningen tillslutes med ett mer eller mindre
rikt förhänge (ridå). Bakgrunden utgöres numera
af en målad fonddekoration, som vexlar efter olika
stycken. Scenens tak bildas af de hängande soffiterna
(af Lat. suffigere, fästa undertill). Kulisser,
som uppställas och skjutas i rännor i scenens golf,
förekomma mera allmänt från 1600-talets senare del
(jfr Dekoration). Under den närmast föregående tiden
hade man, när så ansågs nödigt, efter mönster af
antikens s. k. periakter, betjenat sig af vridbara
ställningar med tre olika målade sidor, hvarigenom
scenförändringar kunde åstadkommas. Teatermaskineriet
är redan på 1600-talet ganska fulländadt. Någon
bestämd typ på hållningen af teaterns yttre utbildas
deremot ej.
Hela denna, under närmare två århundraden fortgående
utveckling försiggår väsentligen på italiensk botten
eller under ledning af italienska arkitekter och
dekoratörer. Efter Palladio och Scamozzi inlade i
synnerhet Buontalenti (1536–1608) stora förtjenster
om det moderna teaterväsendet. Den af honom byggda
teatern i Florens beundrades och studerades af hela
Europa. Omkr. 1600-talets midt utmärkte sig Giacomo
Torelli (1608–78) såsom en framstående konstnär i
fråga om sceniska anordningar. Han var verksam
jämväl i Frankrike, dit han kallades af Ludvig XIV,
och der han stannade till 1662.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
